fredag 29 april 2011

Stolthet och fördom




Vilken lycka vi kände när Hillevi kom in i våra liv. Precis som vi kände när Mille föddes för snart två år sedan. Alla mina barn har tillgång till all min kärlek. Så fungerar det när man är förälder. Delad kärlek blir dubbel och ännu mer därtill.

Vår oro och fördom var dock att Mille kanske inte skulle uppfatta det. Att han skulle bli svartsjuk eller att han skulle tycka det var jobbigt att ofrivilligt få en ny person att ta hänsyn till. Men ack så fel vi hade (än så länge i alla fall).

Mille har inte uppvisat andra känslor än stolthet, kärlek och acceptans. Han verkar ha välkomnat Hillevi in i vår familj och han är mycket noggrann med att låta henne delta i hans aktiviteter...på hennes sätt.

Inte nog med att Mille är stolt över sin syster, jag blir också mycket stolt över min son när jag ser hur han agerar. Så liten, men ändå så många tankar och reflektioner. En stolt storebror som punkterat mina fördomar.

tisdag 26 april 2011

Vad kan en enkät avslöja?

Överallt stöter man på dem. Dessa formulär som man ska fylla i. Information som skall vara till hjälp för företag, organisationer och kanske även dig själv.

Idag fick jag fylla i en enkät när jag var på sjuveckorskontroll på BVC. Efter sex veckor brukar mamman få fylla i ett formulär med diverse frågor gällande olika typer av känslor. Detta skall vara till hjälp för att upptäcka de som eventuellt lider av någon typ av förlossningsdepression. En fin tanke, men frågan är om man upptäcker det via dessa formulär.

För några veckor sedan fasade jag för detta formulär, eftersom jag då mådde riktigt dåligt och grät mest hela tiden. Detta på grund av mina bekymmer med ammningen och hormonerna i allmänhet. Idag däremot kunde jag ärligt konstatera att jag mår bra och att det inte var det minsta ångestfyllt att svara på frågorna. Även om frågorna ställs i syfte att hjälpa en känns det ändå lite som ett test, fast jag vet att det inte är det.

På något sätt kände jag mig "godkänd", som när man klarar en tenta, när vår BVC-sköterska sa att jag hade låga poäng (vilket är eftersträvansvärt i detta fall). Skönt att lägga det åt sidan tänker jag, men samtidigt tänker jag på dem som verkligen mår dåligt efter en förlossning. Frågan är om de svarar ärligt på en sådan enkät. Risken är att man förnekar sina känslor både för sig själv och kanske framför allt för BVC-sköterskan. Man kanske är rädd för hur man betraktas och därför förskönar man verkligheten. Jag hoppas att de som mår dåligt vågar prata om det och att denna lilla enkät kan vara en hjälp att sätta ord på känslorna. Jag om någon vet att man inte blir en dålig förälder bara för att man mår dåligt.

tisdag 19 april 2011

Det tomma utrymmet i magen del 2

När man varit gravid så lång tid som man ändå är och helt plötsligt blir av med gravidmagen känns det först mycket skönt att äntligen få se den man väntat på. Dock har man levt så länge med barnet i magen att man egentligen skulle behöva vänjas bit för bit med att leva utan någon i magen. Efter alla mina graviditeter har jag exempelvis inbillat mig att jag känt sparkar, trots att det uppenbart inte ligger någon bebis i magen. Konstigt, men sant. Nästan som om man automatiskt får för sig att allt är som förut, även fast det inte är det.

Samtidigt är det svårt att deppa över att inte vara gravid, när man har fått en så underbar liten bebis att ta hand om. Jag minns tomheten jag kände efter att Elliot dött. Då kom jag hem med både tom mage och tom famn. Det var något helt annat och det försöker jag tänka på när jag saknar graviditeten för mycket.

Dock är det så att jag känner stor glädje i att ha en tom mage och att ha fått tillbaka min kropp. I alla fall nästan. Hon ammar ju men det är inte samma sak. Emellan målen är jag min egen och kan göra som jag vill, det är skönt och överväger faktiskt den tomhet man känner över att inte ha något som växer inuti magen.

måndag 18 april 2011

Blöjbyten och rädsla för mörker

Det har varit en del debatt angående manliga förskolelärare och barnskötare. Den rörde huruvida det var lämpligt att dessa män bytte blöjor på barnen. Har ni hört något så dumt? Visserligen är de flesta sexförbrytare män, men att göra en sådan generalisering är ju helt enkelt kränkande. Jag kan inte som förälder gå och tro att de manliga pedagoger som jobbar på förskolan kommer skada mina barn. Det är ju inte friska män som utnyttjar barnen utan sjuka. Jag vet att många män som jobbar på förskolor har känt sig kränkta på grund av detta och dessutom har de känt att det funntis någon form av obefogad misstänksamhet mot dem, bara för att de råkar vara män.

Vad signalerar detta till barnen. När de manliga pedagogerna inte byter blöjor är det väl inte konstigt om barnen från början får för sig att det är "tjejgöra". Hur ska vi då komma till ett mer jämställt samhälle om barnen ser att killarna inte gör det? Barnen gör ju trots allt som vi gör och är väldigt observanta på sin omgivning. Jag kan själv komma på mig själv med värderingar som jag adopterat på grund av att folk i min omgivning i min barndom gjort på ett visst sätt. Först nu har jag kommit på att många av de åsikterna bär jag på bara för att jag såg det som liten. Då är det väl inte konstigt om dagens barn lär sig tro att det är onaturligt med män som byter bjöjor om man inte får se eller höra det?

Jag hoppas innerligt att det i hushållen ser mer jämställt ut. Hemma hos oss är det ingen tvekan om att det är lika naturligt för mig som för Kristian att byta blöja, det är ju självklart. Men då är jag dessutom naiv nog att tro att det ser ut på samma sätt i alla familjer. Därför skriver jag inte mer om det nu.

När jag låg inlagd för min inflammation behövde jag vid ett tillfälle ta hjälp av personalen i ottan med ett blöjbyte på Hillevi. Jag ringde på klockan och barnmorskan (en man) kom in. Han hjälpte gärna till och jag är (nästan) lite stolt över mig själv att jag inte för en sekund reflekterade över att det var en man som skulle utföra uppgiften.

Sexuella övergrepp på barn är det värsta och vidrigaste jag vet, missförstå mig inte. Men vi kan inte gå runt och tro det om de män som vill jobba nära barn. Så skulle man aldrig resonera om det var en kvinna. Jag är minsann inte rädd för mörker men när man ser hur vissa strukturer ser ut och subkulturer formas blir man ändå mörkrädd.

söndag 17 april 2011

Livet som det ser ut nu

Veckan som ligger bakom oss har varit lite annorlunda och ganska känlomässig. Förra söndagen vaknade jag med hög feber och jag hade än en gång ont i ena bröstet. Det visade sig att inflammationen jag blivit behandlad för tidigare kommit tillbaka och det med besked.

Resultatet blev att jag fick bli återinlagd och behandlad på BB i tre dagar. Kaxigare har man varit. Det första dygnet kände jag mig egendomligt ynklig och fick be om hjälp med mycket gällande Hillevi. Min stackars lilla tjej mådde bra hela tiden, men fick snällt hänga på mina strapatser.

Efter att ha fått några doser antibiotika intravenöst kände jag mig piggare. Ytterligare ett dygn senare började jag packa för hemfärd, även om jag kände mig lite trött och snurrig, men vem skulle inte det efter ett par dagars feber och intesiva behandlingar.

Nu efter några dagar hemma kan jag på ett sätt konstatera att jag är symptomfri. Dock känner jag att jag inte vågar hoppas att det inte kommer tillbaka, nu när det redan gjort det en gång. I gränslandet mellan pessimism och optimism får jag nog kalla mig realist just nu. Jag har ett sår på bröstvårtan som helst ska läka för att jag ska kunna vara säker på att inflammationen inte ska komma tillbaka. Nu är det lätt att vara positiv, när jag fortfarande knaprar piller, men så småningom får jag klara mig för egen maskin. Då kommer jag antagligen känna efter mer och nästan invänta nästa inflammation. Vi får bara hoppas att jag väntar förgäves. Ingen blir gladae än jag för det.

fredag 8 april 2011

Det tomma utrymmet i magen del 1

Något som defenitivt tyvärr nedprioriteras hemma på dagarna när jag har barnen själv är mat till lilla mig. Jag får i mig mina mål, men det brukar gå fort och bli lite när det passar de små liven. Jag som alltid njutit av maten får nu slänga i mig den utan att hinna njuta av smaker och dofter. Det är precis som om lillan väntar med att vilja ha mat tills man skramlar med besticken, för då kommer hungerskriken som ett brev på posten.

Kall mat blir det alltså emellanåt, men vad gör det. Vi lever gott och den första intensiva tiden är inte så lång. Och dessutom överväger fördelarna med dessa små lätt nackdelarna. Så det så!

torsdag 7 april 2011

En lista helt enkelt

Just nu är det mycket som händer i min familj och i mitt huvud. Den senaste veckan har jag fått fler preparat utskrivna till mig och barnen än jag fått totalt i livet tror jag. Det är piller och salvor och timmar ska räknas mellan doserna. Däremellan skall det ammas och bytas blöjor, så just nu är det det som min vardag kretsar runt.

Nu ger i alla fall dessa kurer resultat så det känns som om den mer normala vardagen äntligen närmar sig äntligen. Idag när vi gick till BVC på fyraveckorskontroll för Hillevi hade jag dock med mig en lista till vår sköterska för att inte glömma att fråga om något. Svar fick jag och nu känns det som om man fått ny energi och lite nya tips för att få ordning på allt som känns lite svajigt.

Samtidigt är jag så oerhört tacksam över det liv jag lever och den fina familj jag har. Jag känner att jag nästan inte har rätt att klaga över min situation, då det känns småaktigt. Jag borde kanske göra en lista inte bara över mina frågor och bekymmer utan även över det jag har att vara tacksam över. Vad tror ni om det, borde vi inte alla det?

tisdag 5 april 2011

Bilder att spara

Innan Hillevi kom till världen ville vi föreviga min kula, precis som vi gjorde när jag var gravid med Mille. När man ser på dessa bilder märker man hur snabbt graviditeten blir avlägsen, trots att den inte är långt bakom mig. Det känns otroligt skönt att ha fått lilla Hillevi, men det var himla kul att ha henne i magen också...





Min goda vän Markus Lidevi är det som har tagit dessa bilder, som kommer glädja vår familj många år framöver.

måndag 4 april 2011

En stabilare tillvaro

När man precis fått barn känns allting helt fantastiskt. Men inte alltid dock. Det känns som om hormonerna har allt för stort inflytande de första veckorna och det gör att känslorna pendlar upp och ner ganska kraftigt de första veckorna. Om man dessutom åker på en inflammation i bröstet kan man verkligen räkna med att vardagen blir lite jobbig ett tag.

Nu känns det dock som om det mesta börjar stabilisera sig. Efter en vecka med diverse problem känns det som om harmonin åter börjar infinna sig hemma hos familjen Roos. När man är inne i en lite jobbigare fas känns det som om den aldrig kommer ta slut. Däremot när man går mot bättre tider lyckas man nästan alltid glömma hur jobbigt det varit, eller rättare sagt lyckas man få mer sunda perspektiv och inser att det nog inte var så farligt trots allt. De flesta av våra problem är ju av den karaktären. I alla fall kommer jag på mig själv med det.

Där är jag nu. Jag har insett att min lilla kris nog inte var så farlig som jag upplevde den och jag har återfått glädjen över att vara hemma med två fantastiska ungar. Visst, tillvaron är inte perfekt, och allt flyter inte på som jag vill, men nog är den mycket mer stabil och attraktiv.