lördag 28 november 2009

Hängivenhet!

Det är mycket roligt och intressant att betrakta mycket små barn. Man kan se att de är hundra procent fokuserade på det de gör för tillfället. De är fokuserade när de försöker söka ögonkontakt med personer i närheten och när de skriker efter mat eller uppmärksamhet. För dem finns bara just det som de tänker på för stunden, och den stunden betyder allt. I alla fall tills nästa aktivitet tar över...

Det är så oskyldigt på något sätt, att de inte känner oro för kommande faser. De har heller inte utarbetat några strategier för att få sin vilja igenom utan de lever verkligen i nuet. Något vi vuxna försöker med om och om igen utan att lyckas helt. Tänk att barnen kan vara våra förebilder i det.

När barn drabbas av motgångar, hur små de än kan verka ser de inte att dessa bekymmer oftast är övergående. De ser inte att det kan bli bättre om man härdar ut och väntar. Vi vuxna vet att man får härda ut olika länge beroende på vad som drabbar oss, ibland handlar det om någon minut, ibland flera år. Barnen saknar denna linjal, allt är bara lycka eller lidande. Totalt! Nu! Och visst är det att kräva för mycket av de minsta att de ska behärska denna linjal, det skulle vara att beröva dem deras barndom.

Lika härligt som det kan vara att se lille Mille fast i något projekt, lika oroande kan det te sig. Barnets bräcklighet uppenbaras på ett alldeles särskilt sätt när det å ena sidan inte förstår att maten och tryggheten är så nära dem eller å andra sidan, att faror lurar i mörkret utanför de trygga väggarna. Denna bräcklighet minner om en otillräcklighet.

Hur vi än vrider och vänder på tankarna så växer barnen upp. De kommer bli mer medvetna och mer strategiska. De kommer kunna planera och på så vis vinna lycka, men också råka ut för nederlag.


Jag antar att jag som förälder vill skydda mitt barn från denna medvetenhet. Inte för att den är ond i sig utan för att den är oförutsägbar. Just nu vill jag bara hålla honom i famnen och låta honom vara så oskyldig och ovetandes. Tack och lov kommer han vara det ett bra tag framöver och jag kommer att kunna bevittna hans hängivenhet många gånger om. Vare sig det gäller att titta på tv eller få tag på figurerna i mobilen ovanför skötbordet.

tisdag 17 november 2009

990 nätter

Jag har alltid gillat att sova. Jag har alltid tyckt det har varit mysigt att krypa ner i en varm säng och somna och drömma mig bort. Nätterna var ljuvliga i dess tysthet och lugn. Men när Elliot dog var inte natten min vän. Det blev otäckt tyst och alla tankar man behandlat under dagen fick fritt spelrum och man tycktes inte kunna gallra utan att bli översköljd av känslor man inte behärskade, särskilt inte när man behagade sova och samla energi.

Den första tiden var svår på det området, men det har blivit bättre, mycket bättre. Nu kan jag sova precis som vanligt...nästan i alla fall. Det kommer kvällar då man känner sig lika liten och tröstlös som man kände sig förut, och det är ganska skönt att det är så. Det får bli ett sätt att poängtera att man inte har glömt det som hänt, att det faktiskt är en väldigt stor del av en.

När jag låg sömnlös häromnatten räknade jag hur många nätter min familj varit utan Elliot och jag kom fram till nära tusen nätter inklusive skottdag och annat. Milles namn betyder just tusen och det får bli ett sätt att sluta cirkeln. Tystnaden på natten finns inte på samma sätt, Milles andetag gör rummet levande på ett nytt sätt. Men en stor del av tystnaden finns ännu kvar. Kanske inte just i sovrummet men i tillvaron. Ljudet av barnsteg i trappan och ljudet av stoj. Och ljudet av Elliots tvååriga tankar.

Milles tvååriga tankar får jag vänta på och det gör jag gärna. I väntan på dessa ord lyssnar jag till hans joller och konstaterar att han med det fyllt lite av den tystnad jag burit med mig så länge.

onsdag 11 november 2009

I Guds händer

...vill vi lämna Milles kommande dagar. Det som ligger bakom finns i våra minnen och det som ligger framför är orört. Denna gåva vi fått är för stor för att vi själva ska förstå det, vi behöver hjälp. Gud får vaka över hans liv och lycka.

Dina varma andetag
säger att du är vår morgondag
ett underverk vi ej kan få blott genom oss själva
endast Herren själv kan inge liv
ingenting vi gör kan ändra tid
Mille, du är allt vi har.
Du kom och blev vårt bönesvar

Vi kan inte se oss mätta
I dina drag kan vi ana vem du är
Oskuldsfulla ögon vill berätta
Om det vi glömt, det vi ej förstår


Ur "Milles sång"
Text och musik: Josefin Roos