lördag 30 mars 2013

Omfamna mig

Begravningen av sitt barn glömmer man aldrig. Idag för sex år sedan. Intrycken sätter sig djupast i medvetandet, utan att man behöver anstränga sig. Och bra är väl det, för det var mitt farväl. Jag skrev två sånger till begravningen. Aldrig har jag varit så produktiv i mitt sångförfattande som det första sorgeåret. En form av terapi. Nedan följer en av texterna som ganska bra illustrerade den bönen jag desperat bad då, och ibland fortfarande ber.

Kommer jag någonsin förstå
hur ett liv så snabbt kan förändras
lurad och förtvivlad
när allting tar slut
så många frågor gnager i mitt inre
kommer min själ nånsin finna ro

Jag ber dig, Herre,
se mig i min nöd
Du som fanns innan 
bli mitt stöd

Omfamna mig 
bär min sorg
rusta mig att möta det som är
när allting blir oförklarat
varför blir ej besvarat
då ber jag: Låt hoppet bo i mig

Förr tagit allt för givet
glidit genom livet
orubbad tänkt att:
Det händer inte mig

lilla barn 
som lämnat mig så plötsligt
vårda honom Herre
lägg hans hand i din

Jag ber dig Herre 
torka alla tårar 
du som fanns innan
bli mitt stöd

Omfamna mig 
bär min sorg
rusta mig att möta det som är
när allting blir oförklarat
varför blir ej besvarat
då ber jag: Låt hoppet bo i mig

Text: Josefin Roos

tisdag 26 mars 2013

Ord av insikt

När vi gjorde ett besök på kyrkogården utspelade sig följande dialog.

Mille: Nu ska vi gå till den andra Elliot
Jag: Menar du att Elliot finns i himlen och att den riktiga Elliot inte finns i graven?
Mille: Nej...

En stund senare:

Mille: Vilken tur att vi har två Elliot!!
Jag: Men vem är den första Elliot?
Mille: Det är min storebror, i himlen.
Jag: Vem är den andra Elliot?
Mille: Det är låtsas-Elliot.

För vissa är tankarna om livet så okomplicerade och enkla. För Mille, helt enkelt så att Elliot finns nära hela tiden. Fast på låtsas...

söndag 24 mars 2013

Oväntade påminnelser

Idag var jag och familjen, precis som vi brukar på söndagar, i kyrkan. En söndag om året brukar församlingen ge alla som fyller sex och tio under året biblar i gåva. Det var den söndagen i dag. Pastorn sa att alla barn som kände sig manade var välkomna fram för att få varsin bibel. Av sexåringarna kom två fram. Ganska få för en församling med en så rik barnverksamhet, så pastorn frågade igen om det inte fanns fler barn som var sex år som ville ta emot en bibel. Då slog det mig. Det var ju den här gången Elliot skulle fått ta emot sin bibel. Han var en av dem som saknades där framme. Det året då Elliot dog miste församlingen även ytterligare en liten kille. Två barn till skulle alltså stått där framme om allt gått som det skulle, och då skulle ingen reagerat över att det var få barn.

Tänk att det även så här många år efteråt märks att det fanns ett år där två små pojkar för tidigt fick lämna världen. De fick inte en chans till det du och jag dagligen upplever. Hela livet är för mig berett för sådana här ögonblick, som blir som påminnelser. Och idag blev det påtagligt. Men det var nog ingen mer som tänkte på det än jag. Det var nog ingen som såg mina tårar i bänken. För egentligen var ingenting annorlunda. Bara lite färre barn.

tisdag 5 mars 2013

Något för den som står bredvid när allt välter för någon annan


Ett litet barn
en kärlek stor
en känsla av utvaldhet
en liten säng
bär en dröm så stor
som formas till en verklighet
en liten hand
skapar stora band
och allting känns så rätt
en gåva som förändrar allt
och man ser världen på ett bättre sätt

Ett litet stilla barn
en sorg så stor
en plats för alltid tom
ett litet ensamt plagg
visar saknad stor
drömmen dör såsmåningom
en liten sko, men ett stort steg
ett steg mot otrygghet
en kort minut ekar livet ut
en förändring för evig tid

Efter en stor förlust
finns behov av tröst
man vill få minnas det som var
en liten gest
kan trösta mest
när allt får vara det det är
korta ord 
kan bli till sinnesro
var inte rädd att stå bredvid
små korta steg
bär framåt bit för bit
om allt får ha sin egen tid

Text: Josefin Roos

Lyssna gärna på den här!

lördag 2 mars 2013

Ett år går så fort

Idag står vi här igen. På dagen vi både älskar och hatar att gå igenom. Årsdagen då fina Elliot både kom till oss och lämnade oss. Utan att varna innan.

Jag upplever en dubbelhet inför dessa dagar. Man vill låta vemodet ta sin plats, men även framtidshoppet. Skillnaden mot de flesta andra sorgesituationer är att vi inte har några minnen att hålla fast vid. Inga sorgfria i alla fall.

Men vi bär med oss det vi kan, det får på något sätt hjälpa oss. Vi talar vi ofta om Elliot hemma. Det har vi alltid gjort, men nu är även vår treåring med i samtalet och kommer med visa insikter. Det vittnar om att allt inte behöver vara så komplicerat.

Det är vad det är och en sådan här dag stannar vi i det lite extra. Det känns skönt, men vi vet att det inte går att manipulera tiden att stanna ett slag. Det har vi försökt med för att sedan motvilligt acceptera att det inte går. Men ibland är tiden en vän. Sex år. Så lång tid. Jag trodde aldrig vi skulle komma hit, men vi kan inte påverka tiden. Tiden har fört oss framåt. Bit för bit.