lördag 31 december 2011

Årets sista dag

På något sätt tycker jag det ligger lite vemod över den sista dagen på året.

Vi förbereder oss för fest för att fira ankomsten av det nya året, men samtidigt försvinner det gamla för gott. Allt vi kunde gjort, de vi kunde bli under året blir förlorat. Drömmarna sedan det förra årsskiftet kanske har slagit in, kanske inte.

Skönt att man får en ny möjlighet inför det nya året. Det är väl därför det är så populärt med nyårslöften. Men bygg inte livet på tomma löften min vän. Risken är då att det som blir kvar bara blir gammalt glitter.

Själv tycker jag att jag ligger på plus sedan den här dagen var här senast. Glittret har ännu inte lagt sig, men så är det inte alltid. Just nu känns livet mycket bra, för någon annan gör det inte det. Men vi står alla lika inför det nya året och vi har gemensamt att vi vill att nästa år ska bjuda på något bra.

Dröm dina drömmar och strö ditt glitter, men våga också satsa på det du vill. Då kommer 2012 bli ett fint år, i alla fall det du själv kan påverka. Allt är ju inte inom vår kontroll.

Livet väntar inte på oss. Det är här och nu.

fredag 30 december 2011

Nyårsbarn

Barnen blir en speciell symbol för framtiden. Det är de som bär våra förväntningar och förhoppningar.

I barnen gömmer vi våra drömmar och det sköra vi inte riktigt kan sätta ord på. Utan att veta om det, äger de det dyraste vi har. Vårt hopp och vår framtidstro.


torsdag 29 december 2011

När man vet att nästa år blir annorlunda

Idag läste jag ett inlägg på en blogg som verkligen berörde mig. Anledningen till att jag själv nästan är förvånad är att jag inte tror att bloggaren själv hade som avsikt att beröra så djupt med just detta inlägg. Fantastiska UnderbaraClara skrev detta inlägg om det naturliga i att från ett år till ett annat bli mamma.

Själv känner jag igen dessa känslor. Jag skrev om det på min andra blogg senast igår. Tre jular har jag burit på känslan av att nästa jul kommer bli helt annorlunda, eftersom jag då också inte kommer ha ett barn i magen utan ett i famnen i stället. Nog blev alla nästkommande jular annorlunda, men min första jul som mamma hade jag inget barn i famnen.

Skulle jag julen innan, när sparkarna haglade tätt mellan måltiderna, kunnat ana att jag skulle få lämna min son redan på förlossningsavdelningen? Mina förväntningar var ju lika höga som alla andra blivande mödrars. Varför skulle jag bli avvikande?

Min första jul som mamma blev inte som jag tänkt. Nu när jag firat Milles tredje jul och Hillevis första finns ändå Elliot mycket nära. Allt annat skulle vara djupt onaturligt. När vi träffas med hela släkten pratar inte om honom kring julbordet, men alla vet att han finns alldeles närmast hjärtat ändå hos mig.

Gud har omfamnat honom alla hans jular, och alla hans dagar. Jag måste bara vänta innan jag kan dela mina dagar med honom. Tack Clara för att du med ett till synes så enkelt inlägg berörde mig till tårar.

Familjedagar

Det haglar tätt mellan födelsedagarna så här års. I alla fall i vår släkt. Det är då skönt att kunna mysa lite extra med familjen dagarna kring jul och träffas riktigt ordentligt.

Det är extra roligt för kusinerna att träffas eftersom de ses så sällan. Något de bär med sig länge tror jag.

Släkten är så otroligt viktig och det tycker även barnen. När vi hälsar på hos Kristians föräldrar bor vi hemma hos barnens farföräldrar och man märker på barnen hur mycket de gillar det.

Dessa familjedagar känns extra viktiga då, ur deras perspektiv...

onsdag 28 december 2011

Mitt 2011

...tänker jag sammanfatta med en bild. Så stort, så litet, så vackert.



måndag 26 december 2011

Julen i korthet

Julen är en viktig högtid i vår familj. Vi träffas med familj, släkt och vänner och äter och har det mysigt ihop.

Nu, efter firande i dagarna fyra pustar vi ut och försöker smälta alla intryck. Jag är glad och nöjd. Hoppas du också är det!

lördag 24 december 2011

God jul



I morgon är det julafton. Många av oss har förberett oss inför julen länge, med julpynt, bak och allmän hysteri. Nu är min önskan att julhelgen ska få bli fridfull, god och trevlig. Befriad från stress och måsten.




God jul!




fredag 23 december 2011

Det vi inte talar om

Friden infinner sig inte i alla hem i juletid även om vi gärna vill tro det. Tänk lite extra på hur du beter dig mot dina minsta och ägna en tanke åt dem som lever i skuggan av julen.

Min goda vän Josef Tingbratt har skrivit en jättefin julsång tillägnad dem. Om du inte redan tagit del av den lyssnar du på den och laddar ner den här!

Sången talar för sig själv.

söndag 18 december 2011

Julskök och pysslande

Nära julen är vi nu. Hemma hos oss har vi pyntat, pysslat och stökat länge nu men än är vi inte helt färdiga. Jag njuter verkligen av den här tiden och jag tycker det känns ganska skönt att ha fått julen tillbaka. Som jag skrivit blir det varken lättare eller svårare på ett sätt men ändå inser jag mer och mer att det är så här det är. Jag måste omfamna det och göra det till något i mitt liv.

Det är därför jag pratar med Mille om storebror i himlen och det är därför jag skriver även Elliots namn på en pepparkaka. Inte för hans skull eller någon annans, utan för min.

Jag älskade julen och har lärt mig älska den igen. Och jag vill även att mina barn ska uppskatta julen. Därför är jag så här stökig och pysslig inför julen. Det får mig att må bra och på köpet får vi riktig julstämning hemma.

lördag 17 december 2011

En jul som sätter spår



På ett vis blir det varken lättare eller svårare med åren. Det bara är som det är.

Och jag försöker omfamna det.

fredag 16 december 2011

Inför julen

Nu sitter jag med Mille i knät och myser till julmusik. Vi har bakat pepparkakor idag hela familjen och hela huset doftar pepparkakor. När jag befinner mig i denna idyll tänker jag tillbaka till den första julen efter att Elliot lämnat oss. Det var fruktansvärt jobbigt eftersom man julen innan byggt upp förhoppningar som inte infriades. Jag kommer ihåg att jag var återhållsam och tyckte det var mycket jobbigt att se alla andra barn leka och få julklappar. Julglädje som Elliot var ämnad att vara en del av. Julen har för mig i alla år varit starkt förknippad med familjen och med barn, så att jag tyckte det var jobbigt var inte konstigt egentligen.

Ändå kände jag mig som ett ufo. Jag var livrädd att någon skulle komma på mig sittandes och stirra rakt fram eller när jag gått undan en stund för att få lugn och ro. Jag skämdes över att känna som jag gjorde eftersom julen är så efterlängtad för de flesta andra. Jag som fasade inför julen det året kände att jag inte passade in i normen. Något var fel och konstigt nog vågade jag inte prata med särskilt många om det av rädsla att förstöra någon annans jul. Jag inser det konstiga i att resonera så, men det var så jag tänkte.

Det jag vill ha sagt är att julen som vi förväntas ta emot ofta inte har rum och tid för någon som känner sig ensam och sorgsen. Det är tråkigt tycker jag. Kan vi inte alla se oss om i jul om det är någon som behöver lite extra omsorg? Det kanske finns någon som behöver lätta sitt hjärta eller någon som bara vill ha utrymme för att faktiskt få vara lite nedstämd.

Julen är en fantastiskt fin högtid men jag tror inte att det är meningen att man ska strö glitter över allting. Det som finns inom oss måste få utrymme och våra behov försvinner inte bara för att vi luras köpa oss lyckliga i julhandeln. Våga vara den som står på den behövandes sida i jul. Om det så är grannen, din kompis, ditt barnbarn eller någon helt okänd. Då blir högtiden så mycket mer meningsfull.

torsdag 15 december 2011

Jag och Maria

Av någon anledning kom jag att tänka på Maria idag, Jesu mor. Jag blev överväldigad och mycket berörd idag när jag tänkt på hur hennes situation måste varit när hon var fick sitt barn. Hur var det för henne i kylan och mörkret, ensam med ett försvarslöst barn? Fattig, utelämnad och till synes svag. Men hon måste vara en av de starkaste kvinnor som funnits.

Ingen ville ta emot henne och hon fick göra det bästa av de hon hade. Jag försöker sätta mig in i hennes situation när jag tänker på mina egna barn. Mina barn är födda i en trygg miljö, de har kommit till en tillvaro där de har allt de behöver. Jag blir djupt berörd när jag tänker på att hon när hon var som mest utsatt fick genomgå allt det jag också gjort, men utan den trygghet vi har runt om oss hela tiden. Hon fick ingenting serverat utan fick offra allt för att bli mamma.

Men så tänker jag ett steg till. På Elliot. Som faktiskt trots trygghet, överflöd och beskydd inte fick klara sig. Då stod även jag där ensam och övergiven, i kylan och mörkret med ett barn i famnen. Men där fanns inget hopp.

Hoppet fanns och finns hos Maria, vilken förebild hon får vara för så många. Hon har mycket att lära oss, oavsett om vi tror eller inte. Hur kan vi se hjälpa dem som är utsatta och ensamma? De som inget har men som behöver stöd. Vad kan jag göra? Vad kan du göra? Det är något att fundera på i jul.

söndag 4 december 2011

Att hämta andan

Det är ganska tufft att vara hemma med två små barn. Jag är oerhört tacksam över att få denna möjlighet men ändå tär det mycket på en när det blir som mest intensivt. För att kunna vara den bästa föräldern jag kan vara till Mille och Hillevi märker jag att jag också behöver tid för mig själv. Det är inte första gången jag skriver om detta, men jag tycker det är viktigt. Kan jag inte unna mig själv att göra något för mig är det svårt att orka ta hand om andra.

När jag gjort det känns det som om jag orkar hur mycket som helst och jag och barnen hittar på massor med roliga saker. Jag är så glad att jag litar på att det finns andra utanför den allra närmsta familjen som älskar barnen och vill deras bästa. Far- och morföräldrar, andra släktingar, faddrar och vänner. Tack vare dem kan vi vara en hel familj som orkar mycket och som älskar att hitta på projekt, för det är sådana vi är. Barnen är vårt allt och vi vill ge dem den rikaste barndom de kan få. Det är bara att hämta andan och satsa igen...

fredag 2 december 2011

Halvtid

Tiden går så fort. Jag som skulle vara hemma så länge med barnen den här gången märker att jag redan är i halvtid. Tur att jag såg till att vara hemma en termin extra, annars hade jag börjat nu efter jul.

Det är konstigt det där med tid. Jag har skrivit mycket om det men det är för att de fascinerar mig. Hur man än planerar lyckas man aldrig ta kontroll över den. Det är sällan man upplever tiden så långsamt eller snabbt man vill. Men vad kan jag göra åt det, mer än att vara försöka hänga med...

måndag 28 november 2011

Att känna sig själv

Man tror att man känner sig själv, sina tankar, sina känslor. Det är sant. Men gör man det fullt ut? Då är det skönt att prata med någon annan. Då är det skönt att inte leva livet själv.

Livet gör vändningar och svänger runt. Hänger jag med? Har jag kontroll? Ibland har jag det, andra gånger känns det som jag betraktar på avstånd.

Jag älskar livet. Jag älskar att leva. Jag älskar att vara den jag är och jag vill också älska det i framtiden. Därför måste jag ta hand om mig själv och även låta andra ta hand om mig.

lördag 19 november 2011

Anonym

Dag efter dag och år efter år möter vi människor vi inte känner. Antingen ser vi bara en person en gång, kanske på stan, eller så träffar vi främlingar regelbundet på tåget till jobbet eller till skolan.

Jag tänker ibland på alla de liv som ryms i en tågvagn eller ett café. Så många liv, så många beslut, så mycket lycka och så mycket sorg.

Och hur tänker jag när jag möter alla dessa. Ser jag något av det innersta. Nej, jag gör bara som jag alltid gör. Betraktar och nickar kanske vänligt eller säger till och med hej någon gång. Men jag vet inte vad dessa människor bär på. Lika lite som de vet vad jag bär på.

Magont

Man kan få ont i magen av flera orsaker. Just nu har jag det på grund av att jag har en klump där, ett obehag, en oro, en fasa. En fasa över att de som byggt upp vårt land och vår välfärd inte får en värdig tillvaro på ålderns höst. Att en blöja med kiss på vissa ställen väger tyngre än det sunda förnuftet. Att girigheten på vissa ställen väger tyngre än omsorgen. Jag hatar att jag måste skriva så här för jag vill inte att detta problemet skall finnas. Men jag känner att jag måste, även om jag saknar ord. Måtte kärleken för våra medmänniskor segra!

lördag 5 november 2011

År läggs till år

Som vanligt denna helg går vi på minnesgudstjänst och iår tändes ett ljud för min fina mormor. Det var vackert och fint och jag sjöng även några sånger på gudstjänsten.

Igår var vi och tände ett ljus på hennes grav och på grav. De ligger bredvid varandra och det lyste så fint när vi gick därifrån. Jag älskar att gå på kyrkogårdar så här års. Det är så otroligt vackert att det nästan på varenda grav lyser ett litet ljus som får symbolisera en strimma hopp. Och år efter år känner jag att det blir som en liten bit av himlen att vara där just den här helgen. Allt stannar upp och för en stund finns inget annat än de ljus man ser och känslan av frid.

söndag 30 oktober 2011

Uppsnappat

När tunnelbanetågets dörrar öppnas strömmar folk ut på plattformen i centrala Stockholm. Däribland två tjejer. "Kom, vi ska hitåt!" ropar den äldsta och båda försvinner ur sikte åt höger.

Varför skriver jag om detta? Den äldsta var i sex-årsåldern och den yngsta något år yngre och inga vuxna var med. Reagerar vi över detta eller vill vi bara att tåget ska åka vidare till nästa station?

onsdag 19 oktober 2011

Trygghetens vagga

Jag funderar ofta på vad som händer i Mille och Hillevis små huvuden. Jag är smått avundsjuk på dem när de packas ner i overaller och vagnar och blir omhuldade. De blir burna och vi tar hand om mycket i deras vardag.

Vi vill kanske ligga och känna att någon annan kör omkring en eller håller i en. Men frågan är om vi skulle kunna låta oss bli burna av någon annan på samma sätt som ett barn. Vågar vi det? Vågar vi gå utanför våra ramar och lita på någon annan mer än oss själva?

För barnen är föräldrarnas famn och omvårdnad så naturlig och självklar. Det råder aldrig något tvivel hos Hillevi över min styrka och min förmåga att ta hand om henne. Hon är aldrig rädd att jag ska tappa henne.

Barnen har något att lära oss där. Vi är så rädda att våga lita på någon utanför oss själva. Vi är själva starka får vi lära oss. Visst kan vi vara det. Men ändå blir vi avundsjuka på det lilla barnet som sätter sin tillit på någon annan. Frågan är: Skulle du och jag våga göra samma sak?

torsdag 6 oktober 2011

Eftertanke

Programmet från igår satte igång en tankeprocess hos mig. Det är inga nya tankar, men mycket av slammet som lagt sig på botten rördes upp och kom upp till ytan. Saker jag inte berört på väldigt länge.

Varje dag tänker jag på Elliot och det vår familj gått igenom, men man hinner och orkar inte tänka på allt varje dag. Alla känslor, alla om och alla varför. Därför blir vissa dagar mer känslosamma än andra och gårdagen och idag var sådana dagar.

Det var ett fint och välgjort program tyckte jag. Om du inte sett det kan du se det här. Att ta del av andra familjers historer var mycket rörande. Och mycket igenkännande. Helt otroligt att andra familjer kan beskriva deras sorg med samma ord vi använder för att beskriva vår. På något sätt kan man känna samhörighet genom rutan, och det känns rätt fint.

På något sätt uppenbarades på nytt det sköra i livet och det slumpartade. Vissa liv kan räddas, andra inte. Vissa lever långa liv, andra hinner inte ens börja, trots att de har potential. Det uppenbarades också att många av de barn som dött innan förlossningen inte hade behövt det om allt gått rätt till. Frågorna ger ingen ro, tar inte rast. Men svaren uteblir oftast helt.

Tänk gärna på spädbarnsfondens arbete i strävan att hitta svar på många av de olösta gåtorna kring varför barn dör alldeles för tidigt.

onsdag 5 oktober 2011

Sanning & konsekvens

Ikväll kommer jag titta på det nya granskande programmet på tv 3, Sanning & konsekvens. I premiäravsnittet kommer handlar det bland annat om dödfödda barn som kanske kunnat räddas om varningssignalerna tagits på allvar.

spädbarnsfondens hemsida kan man läsa om intrauterin fosterdöd. När vår pojke Elliot dog var det 4 av 1000 barn som dog innan födseln men då räknade man bara de som passerat graviditetsvecka 28. Rent juridiskt blev man ett barn då. Rent medicinskt har barn möjlighet att klara sig om man föds redan efter 22 veckor och därför har man gjort en ny bedömning. Därför kallas barn som dör innan förlossningen från v 22 idag dödfödda. Därför har siffran gått upp en del. Idag föds ca 500 barn döda om året.

Jag har under hela tiden jag sörjt min son konfronterats med delar av den okunskap som finns i samhället om spädbarn och dödfödda barn. Hur olika det kan vara hur man ser på dem. Är de en del av kvinnans kropp eller står de för sig själva och när i så fall blir de egna? Jag har mött människor som inte tycker det är självklart att barn blir barn innan förlossningen, som blivit förvånade över att vi hållt en begravning för en ofödd. Men skulle dessa människor fått se eller hålla mitt barn skulle de förstå att skillnaden inte ligger i födelseögonblicket utan i något annat.

Jag vet inte hur kunskapsbildande kvällens program kommer vara men förhoppningsvis kommer fler bli varse om det lilla barnet innan det är fött och uppmärksammas om spädbarnsfondens fantastiska arbete i forskning för att kartlägga och bekämpa det som kan drabba våra minsta. Om hela vården (inte bara MVC) kunde bemöta den höggravida kvinnan och barnet skulle vissa kanske bli behandlade annorlunda. Jag är en av de mödrar som bär på frågan om mitt barn kunde överlevt ifall vården gjort på ett annat sätt. Kanske, kanske inte? Det som är mest frustrerande är att jag aldrig kommer kunna sluta ställa mig själv den frågan. Och det verkar som om fler grubblar på samma sak. Det måste få ett stopp!

söndag 2 oktober 2011

Förändring



Allt är föränderligt och hela tiden möts jag av det. Dagarna kommer och lämnar spår och sommaren byts mot höst. Allt är föränderligt och ändras. Inget är för alltid. Inget är definitivt. 

Men jag vill behålla det jag har för stunden något längre än vad det går. Jag vill leva i nuet men ändå stanna. Precis här där jag är just nu. Just nu älskar jag livet.

torsdag 29 september 2011

Kvalitetstid

Innan jag blev mamma trodde jag aldrig att jag skulle skriva ett sådant här inlägg. Jag har nämligen inte tidigare varit särskilt förtjust i barn, mer än de närmaste vännernas. Nu när jag har mina barn går allt i ett och det är svårt att få en lugn stund. Därför tycker jag det är extra mysigt när man kan sitta i lugn och ro med ett av barnen i knät och bara mysa och inte göra något annat. Världen står stilla för en stund. Helt stilla och tiden finns inte. Det är kvalitetstid för mig!

måndag 26 september 2011

Inte en fråga om rättvisa

Jag har precis tittat på ett program om ofrivillig barnlöshet. Ett program som verkligen berörde mig. Du kan se det här!

Det som verkar som det mest naturliga i hela världen, barn och familjebildning, är något som är djupt orättvist. Vissa barn kommer till familjer som inte planerar barn och många par lever i en gränslös längtan över att få bli föräldrar. Jag känner verkligen med dem som kämpar för att få barn. Jag har själv räknat dagar och månader i väntan på att bli gravid. Det som då kändes som en evighet var egentligen inte särskilt lång tid, men när man är mitt uppe i det är det oändligt. Det är det enda man tänker på och det som livet kretsar kring.

Vår längtan efter en egen familj blev inte oändlig, men för vissa blir väntan och längtan det. Det är något som sliter och det känns djupt orättvist. Jag har i det avseendet känt mig både ogynnad och gynnad. Min familj är det finaste jag vet, men den kommer aldrig bli komplett och det är en stor sorg hos mig. Jag känner därför djupt med er som tidvis eller helt varit i detta vakuum.

måndag 19 september 2011

Måndagsmys!

Jag måste säga att jag trivs otroligt bra med livet nu. Det är knappt så jag vågar yttra det men det gör jag. Veckorna brukar fyllas med roliga aktiviteter och helgerna likaså. Det är precis så här det ska vara när man är föräldraledig.

På måndagar brukar jag ha min mysdag. När Kristian kommit hem från jobbet brukar jag åka iväg en sväng och vara för mig själv och samla intrycken från dagen. Sedan är vi tillsammans allihop och äter något gott ihop. När barnen lagt sig får jag än en gång lite tid för mig själv när Kristian åker iväg och tränar. Jag gillar att vara för mig själv så här, men jag vill inte ha det så jämt. Men det är skönt emellanåt att höra sina egna tankar, att sitta i lugn och ro och göra ingenting eller fundera på morgondagen utan att oroa sig över avbrott. Det behöver vi nog allihop ibland...

torsdag 15 september 2011

En klump i magen

Jag har inte som vana att titta på "Efterlyst" på tv3, men igår gjorde jag det av en händelse. I ett inslag fick jag ta del av en historia om ett okänt dött barn, ett spädbarn, som någon begravt utan att polisen vet vad som hänt innan. Föreligger det våld eller kanske en annan olycklig tragedi? Det är ingen som vet förutom föräldrarna.

När jag hör sådana här historier knyter det sig i magen på mig. Jag kan allt för väl relatera till ett sådant litet barn. Det är just ett sådant litet försvarslöst, livlöst barn jag hållt i famnen och sedan anordnat en begravning för. När jag tänker att detta lilla barn kanske under våld förlorat livet tåras ögonen och jag får svårt att andas. Så nära ligger det mig. Att barnet dessutom får ligga ensamt, okänt, och bortglömt känns även det fel. Barnet som inte lever känner visserligen inget, men finns det inte en värdighet i att få en ordentlig begravning? Att få vila sin sista och i detta fall kanske också första vila på ett sätt som känns värdigt?

Polisen vet inte vad som hänt med detta barn, men jag vill ägna detta barn en tanke. Jag har en stor klump i magen när jag tänker på vad som kan ha hänt och det är en tragedi oavsett. Både för barnet och för föräldrarna. Ofattbart och hemskt.

Allteftersom kommer denna klump i magen bli mindre och nästan försvinna. Men ändå kommer den finnas kvar, för sådana barn bor alldeles intill mitt hjärta. Även om jag inte vet deras namn.

onsdag 14 september 2011

Alla mina barn

Att se sina barn sova är något av det vackraste som finns. Att smyga in i sovrummet hos Mille och kika lite eller smygtitta på Hillevi när hon sover i sin vagga innan man själv lägger sig. Det är så rogivande.

Jag önskar bara jag skulle kunna se alla mina barn på det sättet, alla tre...

tisdag 13 september 2011

Morgonharmoni

Något som är svårt att uppnå när man är hemma med två barn är någon form av harmoni och lugn på morgonen. Båda ska kläs och båda ska ha mat och gärna också jag själv. Detta är inte alltid lätt att få till utan friktion, särskilt när det handlar om åldrar där man inte kan förhandla allt för mycket.

Dock är det så att de allra flesta gånger går det otroligt smidigt. Jag brukar amma Hillevi på morgonkvisten och sedan somnar hon om. Under den luren hinner jag med att väcka upp både mig själv och Mille och få i oss båda frukost.

Sedan hinner Hillevi ifatt oss och vi kan äta mellanmål tillsammans. Då är det så där mysigt och harmoniskt som man ofta föreställer sig att det kan vara med två underbara barn. Och även om det inte alltid blir så är det faktiskt det man minns. Och det är väl fantastiskt.

fredag 2 september 2011

Ett vackert farväl

Idag hade vi begravning för min mormor som stått mig så enormt nära i alla år. Det känns konstigt att hon inte längre finns i min absoluta närhet. Sorgligt. 

Begravningen var mycket vacker och värdig mormors minne. Otroligt fin och stämningsfull. Jag njöt av stunden och jag grät. Samtidigt som det är jobbigt vill jag minnas allt och ta med mig på min fortsatta livsfärd.

Mille var inte med under själva gudstjänsten men vi var framme och tittade på kistan med honom innan. På så vis blev han också inkluderad och han fick ta sitt farväl av "mo-mo-mo". Hillevi låg i vagnen och sov sig igenom hela gudstjänsten. 

Vi övriga kunde verkligen tillgodogöra oss alla intryck. Det blir något att bära med sig och minnas. En fin stund och ett värdigt farväl av en storslagen människa.

lördag 27 augusti 2011

Tacksamhet och oro

Jag är en person som har lätt att vara tacksam över det jag har och får vara med om. Jag ser mig själv som en ganska förnöjsam person som njuter av det liv jag har förmånen att leva.

Men när man har något att vara tacksam över vill man också gärna behålla det. En oro föds då över att förlora det fina man ser runt sig. En oro vi alla lever med på olika sätt tror jag.

Oron låter jag inte ta överhand. Om oron uppfyller livet blir det så mycket fattigare. Däremot är jag tacksam över att kunna känna oro. Det tyder också på att jag har framtidstro, mål och drömmar.

En tid kände jag ingen oro. Det var skönt i sig men det berodde inte på att jag var fullkomligt trygg utan på att jag inte orkade annat. Det blev för mycket för mig att tänka på annat än det som var just för stunden och då försvinner oron.

Givetvis vill jag känna det igen, att slippa oroa sig. Det är ändå en skön känsla ska jag be att tala om. Men det skall inte bero på orkeslöshet utan på trygghet och förtröstan. Det allra viktigaste är nog att vi inser att mycket av det vi oroar oss för inte är värt den tankemöda vi lägger ner.

Lägg i stället energin på att vara tacksam. Även om en viss oro kan komma som ett brev på posten, men det kanske inte är hela världen bara man inte låter den breda ut sig och döda ens drömmar.

onsdag 24 augusti 2011

Som något fint

Döden är ofta något man hör att folk är rädda för. Det är något okänt och mycket ovisst. Vi vill till det yttersta alltid ha kontroll över våra liv och när vi inte kan det blir vi skrämda.

Livets början och livets slut kan vi inte planera till fullo. Vi vet inte med säkerhet när vi får våra barn och vi vet inte när vår sista dag här är kommen.

Visserligen kan det vara lite otäckt men varför då egentligen. Är det inte egentligen väldigt fint att det är just så. Att dessa livets största händelser sker utom vår kontroll och att vi får finna oss i det. Vila i det. Se det vackra i det.

onsdag 17 augusti 2011

Bland de finaste

Min mormor är en av mina främsta förebilder. Hon har aldrig varit rädd för att ta tag i saker och arbeta hårt. Hon sätter alltid familjen och sina närmaste först. Ibland lite för mycket.

Hon ser alltid positivt på livet och klagar aldrig. Hon är verkligen en inspirationskälla till mig. Så generös, så självständig, så glad och så fantastisk. Och det är så jag kommer minnas henne.

Nu har du äntligen fått flytta hem älskade mormor

tisdag 2 augusti 2011

Föräldragåvan

Denna outtömliga kärlek som nästan gör ont. Denna kärlek som gör att man kan uthärda allt för en annan. Denna känsla av rädsla och otrygghet när allt inte står bra till med ens eget kött och blod. Detta är en av de gåvor man får när man blir förälder.

Dessa känslor som många kan tycka är svåra och jobbiga, men samtidigt så djupa och innerliga. När allt är bra är det just det, bra. Man känner kärleken och man känner den tillbaka. Kanske genom en kram eller ett leende. Dock när svåra tider väntar blir man med ens hjälplös och ensam. Rädd att inte kunna göra allt bra igen, för dem man älskar över allt annat.

När jag blev förälder första gången möttes jag av den rädslan när jag för första gången såg på Elliot. Jag visste redan då att min kärlek till honom inte kunde göra allt bra. Hur gärna jag än ville kunde min kärlek till honom inte återföra honom till mig. Jag var rädd för att konfronteras med det, men ändå är det något jag kan se tillbaka på som en gåva. En gåva att som förälder kunna älska sitt döda barn över allt annat, och också sörja det över allt annat...

När jag blev förälder för andra gången fanns rädslan också där, men den var blandad med eufori och förtjusning. Jag kände att livet segrat och att Mille, som så liten låg på mitt bröst, ändå var så stor i sig själv. Tänk att jag får vara hans mamma...

När jag blev förälder för tredje gången, snabbare än nån gång tidigare, hann jag först inte smälta det som hänt. Sedan såg jag min fina Hillevi och att hon tittade på mig. Då kände jag än en gång den där kärleken som gör att man lätt skulle gå igenom eld och vatten och mer därtill för mitt barn. Jag var inte rädd, jag var lugn.

Rädslan och oron går hand i hand med lyckan och tryggheten. För ett par dagar sedan fick Hillevi hög feber som vi knappt fick ner med hjälp av alvedon. Hon hade som högst 39, 3 graders feber och det är högt för en liten bebis på fyra månader. Så högt att vi blev rekommenderade att mitt i natten åka in med henne till Borås för att undersöka henne.

Vid den tidpunkten var jag, som annars är lugn och behärskad när det gäller barnens hälsa, rejält skakis. Jag börjar måla upp skräckscenarion om svår sjukdom och värst av allt, något jag inte ens vill skriva. Jag försöker distrahera mig med annat som att lyssna på radio eller prata med en lika orolig Kristian, men oron gnager och vill inte släppa.

Tack och lov var det ingen fara med henne. Febern försvann lika snabbt som den kom och nu sover hon sval och lugn i sin vagga. Vid sådana här tillfällen blir man påmind om den underbara gåva man får som förälder. Gåvan att känna så för en annan människa som man inte kan föreställa sig. Känslor som tar upp hela ens väsen och känslor som gör att föräldrar enas i ett enda mål. Att försöka få allt bra igen. Inför rädslan att förlora någon vi älskar är vi alla lika.

onsdag 27 juli 2011

Värden värda att kämpa för

- kärlek
- ärlighet
- tro
- gemenskap
- frihet
- hopp
- jämlikhet
- rättvisa
- fred
- jämställdhet
- trygghet
- demokrati

Fyll gärna på med mer...

tisdag 26 juli 2011

Att stå vid sidan

Det är många gånger man får vara den person som inte något kan göra. Den som får stå bredvid och bara försöka göra så gott den kan. En person som visserligen kan ge stöd och tröst, men som inte kan få bort smärtan. Hur mycket man än vill. Just nu är jag den personen.

Jag syftar på en i min absoluta närhet. När man står vid en persons sida och ser hur denne blir sämre, utan att man kan göra något. Hur man mister hoppet för att sedan återfå det en kort stund. Hur man känner sig beroende av slumpen och tiden, utan att kunna göra situationen bättre. Man kan bara vänta och vara ett så stort stöd som möjligt. Dock kan jag inte få allt bra igen.

Jag syftar också på när ens barn är sjukt och inte mår bra. När allt man vill är att kunna göra allt bra på en gång, men man kan inte. Det är omöjligt. Man kanske också vet att allt egentligen inte är så farligt. Du vet, men inte ditt barn. Du ser bara hur han eller hon gråter och är rädd. Du vill att allt det ska försvinna och du gör ditt bästa för att finnas där. Jag kramar och håller om, men ändå står jag bara vid sidan.

söndag 24 juli 2011

Samtidighet

Hela tiden sker saker samtidigt. Det är inte någon ny visdom men ändå tänkvärd. Samtidigt som någon upplever enorm glädje kan en annan känna bottenlös sorg.

Samtidigt som vi firade vår lilla Mille på hans tvåårsdag utspelade sig det fasansfulla dramat i Norge där så många mist livet eller fått det förändrat för alltid. Svårt att föreställa sig, men ändå sant.

Samtidigt som Milles ögon gnistrade glädje över att öppna nya paket var det andra ögon som såg dagens ljus för sista gången.

Mina tankar är hos dem som drabbats av detta fruktansvärda och ofattbara. Offer och anhöriga. De som är skadade. De som mist en vän. De som mist en familjemedlem. De som mist ett barn.

fredag 22 juli 2011

En tillbakablick...

Konstigt nog var jag inte orolig eller särskilt nervös. Däremot var jag upprymd och bubblig. Det var spännande att åka den sista resan med bara två i bilen.

När det väl satte i gång hade du bråttom. Men det var nog bra, för sakta kände jag att tiden nog inte var min vän. Jag blev nervös över att inte ha full kontroll och blev rädd att du skulle möta storebror för tidigt.

Men det fanns ingen anledning att känna oro, men jag tänkte inte logiskt. Allt var hela tiden under kontroll, men hur skulle jag kunna känna lugn i det när jag vet att allt kan ändras på en sekund.

Men när du låg på mitt bröst kände jag mig lugn och hel. När jag såg på dig kände jag på nytt den kärlek jag känner till din storebror, men på ett annat sätt. Allt blev nytt och perfekt. Aldrig ville jag släppa dig.

Två år senare känner jag samma sak. Lyckliga jag som får leva i din närhet. Grattis Mille!

måndag 11 juli 2011

Framsteg



Igår blev vår lilla tös fyra månader. Tänk vad dessa månader har gått fort. Samtidigt känns det nästan som om hon alltid funnits hos oss. Så naturlig är hon i vår familj och inte minst Mille tycker det. Jag tror inte han minns tillvaron utan henne och han verkar minst sagt trivas med sitt syskon.

Vår lilla tjej växer och växer för varje dag och det blir extra påtagligt när nya bebisar kommer till världen. Senast igår fick lilla Hillevi en ny årskompis och fler lär det bli. Jag blir också imponerad över alla de framsteg små barn gör den första tiden. I början är de nästan provocerande försvarslösa men sedan efter kort tid kan de le och skratta, lära sig jollra och även vända på sig. Tänk vilken strävan efter att lära sig nya saker som finns i de små kropparna.

De är verkligen små underverk och det blir mer påtagligt när man ser avtrycken av dem. Och tänk sedan att de ska bli ännu större och lära sig ännu mer. Så mycket som väntar. Inte kunde väl jag tro för två år sedan, strax innan Mille föddes, att han skulle bli den han är idag. Så full av liv, glädje och upptäckarlust. Och snart är Hillevi också där...

lördag 9 juli 2011

Rädsla

En av de bloggar jag följer publicerade nyligen ett inlägg om rädsla och oro. Det är en fråga som är ständigt aktuell när man är förälder, men ändå något man talar så lite om. När jag själv tänker vidare på den frågan går jag tillbaka i mitt eget liv hur det sett ut för mig. När jag blev förälder för fyra år sedan infriades den största rädslan innan jag ens hunnit tänka tanken. På så sätt kastades jag direkt in i föräldraskapets kärna och jag fick med ens visat för mig vad smärta är, vad sorg är, vad kärlek är.

Hur vågar jag bli förälder igen efter ett sådant avsked? Jag har egentligen inget bra svar på det. Jag är så klart livrädd att något ska hända mina guldklimpar här på jorden, men jag kan inte heller gå runt och låta deras barndom försvinna i oro. Inte heller jag och min man mår bra av att fasa för sådant som förhoppningsvis inte kommer inträffa.

Dock får man inte vara dum. Jag vet att livet är allt annat än rättvist och att inget går att förutse. Jag försöker därför vara tacksam för alla stunder jag har med mina barn och jag är inte sen att uppskatta vardagens glimtar, även om jag givetvis precis som alla andra upplever frustration när den äldsta blir trotsig och den yngsta är svårtröstad.

Tacksamheten över att jag har dem hos mig gör dock att rädlan inte främst blir min fiende. Den blir min vän och hjälper mig att älska livet och ta vara på det och dess stunder. Stora som små. Så har det i alla fall blivit för mig. Hur är det för dig?

Ps. Tack Karin för att du vågar skriva om detta ämne, trots att det så klart är svårt. Men jag tror att det finns behov av att tala om sådana här saker

onsdag 6 juli 2011

Skört

Vad livet är skört! Rätt var det är vilar löven på marken för att sova och aldrig vakna igen. NÄR det händer vet ingen, bara ATT det kommer ske. Och så är det också med oss...

söndag 3 juli 2011

Lurad?

Ibland funderar jag över hur många barn jag vill ha. Just nu känns två lagom och ibland mer än nog. Men jag känner ändå att tre skulle vara mysigt, speciellt med tanke på att det var så det skulle kunna vara.

Jag har ju gått igenom alla de förberedande faser för att få fostra tre barn. Tre graviditeter, tre förlossningar och tre återhämtningar därefter.

När jag tänker så känner jag mig blåst och lurad. Vad var det som hände egentligen och vem bestämde att jag inte skulle få det jag mest av allt ville ha? Varför bäddas sängen när ingen får ligga i den?

Sedan blir jag arg! Varför har jag då inte alla tre barn hos mig när jag rent logiskt borde det? Jag har länge frågat mig detta och ännu inte fått något svar.

fredag 1 juli 2011

Tills energin tar slut

Jag är verkligen imponerad av målmedvetenheten hos barn och även mycket små barn. Hillevi håller på att lära sig att vända på sig och kämpar minsann på. Här har hon somnat av utmattning efter att ha försökt vända sig till magläge. Tänk om man också gick in i en uppgift på det sättet. Försöka tills energin bokstavligen tar slut. Vackert på något vis, eller hur?

måndag 27 juni 2011

Närvaro och frånvaro

Stora högtider läggs till varandra och tiden går fortare än man vill. Hillevi firade sin första midsommar samtidigt som Mille firade sin andra. Det blir ju så när det bara skiljer ett och ett halvt år på barnen.

Elliot skulle firat sin femte midsommar om han funnits hos oss. Även om midsommar räknas till en av de större helgerna, så är det inte då man blir mest påmind om saknaden. Det är vid födelsedagar och framför allt vid jul och nyår som jag tycker det blir extra jobbigt.

Trots detta tänker man hela tiden på var Elliot skulle befunnit sig idag och man är nyfiken på vem han skulle vara. Även om man vet att man inte kommer få svar på sina frågor vill man ändå tänka på det. Det känns skönt på något sätt. Att han får vara med, även om han är frånvarande.

tisdag 21 juni 2011

Tid som är min

Så länge jag helammar är mycket av min tid direkt knuten till Hillevi. Det är något mycket fint tycker jag och det är häftigt att det är min kropp som ger henne den näring hon behöver.

Dock är det svårt att få längre tid för sig själv och det gör att det känns extra värdefullt när jag nu sitter helt själv i lägenheten, med bara mina tankar som sällskap. Innan barnen kom ville jag gärna omge med med andra, men nu uppskattar jag ensamtiden på ett annat sätt.

Det är nästan lite tabu att tala om tid borta från barnen, men jag förutsätter att ni vet att jag älskar mina barn och älskar att vara med dem. Dock är vi alla sådana att vi behöver våra vattenhål där vi kan få energi. Tid för oss själva. Om jag inte skulle få den tiden skulle jag inte heller kunna ge mina barn den kvalitetstid de förtjänar. För att kunna hjälpa andra måste man själv ha ork. Så enkelt är det!

måndag 20 juni 2011

Nära vänner

Jag har några vänner som också mist ett barn i slutet av graviditeten eller strax efter. Några av dem kände jag innan Elliot dog och några av dem har jag lärt känna med tiden. Det är enormt värdefullt att ha vänner som på riktigt kan sätta sig in i det man gått igenom. Med dessa personer kan vi samtala om våra änglabarn lika naturligt som våra barn på jorden. Detta gör att man kommer varandra mycket nära, trots att man kanske inte skulle det annars. Vissa träffar man väldigt sporadiskt, men ändå känns det så bra när man ses och får pejla av var man befinner sig.

Vi var med i en samtalsgrupp samma år vi miste Elliot och det betydde oerhört mycket för oss. Tänk att man kan få möjighet att träffas med andra förkrossade föräldrar och samtala om det man känner. Samtal överhuvudtaget är viktigt när ens inre ställs på kant och ju mer desto bättre.

Jag inser också att många av de vänner jag fått genom min sorg skulle jag inte lärt känna om allt gott väl. Då skulle vi levt i parallella liv, men kanske utan att våra vägar skulle korsas. Fint på ett sätt, men ändå fattigt. Jag kommer aldrig vara tacksam över det som hänt mig, men jag är tacksam för det stöd som uppkommit genom det som hänt. Nära vänner som inte är nära, men som ändå har tillträde till det allra innersta. Det är man tacksam över när livet i inte blir som man tänkt sig.

söndag 19 juni 2011

Dröm dina drömmar


Jag som förälder vill så långt det är möjligt uppmuntra mina barn att följa sina drömmar och åstadkomma det de vill i livet. Jag har själv haft en trygg uppväxt och känner att jag fått mycket uppmuntran och stöd hemifrån. Det har varit viktigt för den jag har blivit och den självkänsla jag har. Jag har också fått utveckla de sidor jag vill och fått möjlighet att testa olika saker. Både genom att lyckas och misslyckas.

Jag har fortfarande drömmar för mitt inre, men det finns vissa drömmar som jag uppnått och en del som är förlorade för alltid. Min dröm om barn fick sig en ordentlig törn när vår älskade Elliot dog och nog har jag inte rest mig helt ännu efter det. Min dröm om ett liv med honom är för alltid borta och jag kommer i hela mitt liv undra hur det hade blivit om vi fått möta varandra och lära känna varandra.

Mina andra barn är sannerligen bönesvar och en bekräftelse på att man ändå kan fortsätta drömma, även om man möter stora svårigheter. Min älskade make är också ett mycket värdefullt stöd och en person jag är evigt tacksam över att få ha i mitt liv och min vardag.

Jag har lyckats förverkliga många drömmar men ändå drömmer jag vidare. Utan förhoppnigar på framtiden blir livet fattigt, men visst är det en otrygg tillvaro. I och med att man sätter upp förhoppningar kan de också grusas. Det finns inga garantier för att det man vill slår in. Man blir mycket sårbar när man helhjälrat går in för det man vill åstadkomma.

Det må vara otryggt, men jag vill ändå fortsätta drömma. Jag vet att min lycka inte endast finns i mina drömmar, men mitt liv vore fattigare om jag inte hoppades på framtiden. Även om jag faktiskt ärligt kan säga att jag lever i en dröm redan nu...

lördag 18 juni 2011

Åren som går...

Vi säger hela tiden att tiden springer iväg och att åren läggs till varandra. Jag upplever det också på det viset. Det känns inte som om det var länge sedan man firade midsommar senast. Men när man tänker på var man var för ett år sedan ser man att åren innehåller mycket och ett år faktiskt är ganska lång tid.

För ett år sedan:

- var Mille hälften så gammal som han är nu. För två år sedan fanns han bara i min mage.
- Kunde Mille ännnu inte gå, vilket känns helt otroligt. Det känns som om han alltid har kunnat det.
- Sommarjobbade jag på mitt gamla jobb och laddade för att plugga till hösten.
- Fanns Hillevi inte i våra tankar och inte heller i min mage. Detta känns otroligt overkligt med tanke på att hon tar upp hela vår värld nu.
- Jobbade jag för fullt med projektet Vårgårda Möte, vilket blev något av det roligaste under förra året.
- hade jag ännu inte levt i ett kvarts sekel...

Vilka nyckelhändelser har du varit med om det senaste året?

fredag 17 juni 2011

Älskade oro

Jag har länge i mitt liv varit förskonad från oro. Jag har helt enkelt inte varit en person som oroat mig särskilt mycket. När Elliot dog blev det ännu mer tydligt. Hur skulle jag hinna oroa mig som hade så mycket annat att stå i. En son att sörja. Det blev att dagarna togs allteftersom de kom och i och med det behövdes ingen oro för morgondagen. Den såg jag ju inte förrän den precis kom.

På ett sätt var det skönt att leva på detta sätt, på ett annat sätt kändes det fattigt. Oro är visserligen bekymmer lånade från morgondagen, men det tillhör ändå livet. Jag har bitvis fått tillbaka förmågan att oroa mig för saker och ting och faktum är att jag ser det som ett friskhetstecken. Jag mår tillräckligt bra för att våga se an framtiden med både förhoppning och oro.

Jag vill ge mina barn det bästa och därför kan jag känna oro över hur deras liv kommer bli. Jag har smått börjat inse att de växer utanför min kontroll och det är så mycket jag inte kan påverka. Deras lycka är det viktigaste för mig och insikten om den kan göra mig oroad. Jag kan inte garantera dem det. När jag tänker för mycket på det och känner att det tar över önskar jag att jag var som jag var tidigare. Men så inser jag också att oro är tätt besläktad med kärlek och omsorg. Hellre närvaro än frånvaro och hellre en gnutta oro än likgiltighet.

torsdag 16 juni 2011

Trygg


Tryggare kan ingen vara
än Guds lilla barnaskara
stjärnan ej på himlafästet
fågeln ej i kända nästet

Herren sina trogna vårdar
uti sions helga gårdar
över dem han sig förbarmar
bär dem uppå fadersarmar


Lina Sandell

onsdag 15 juni 2011

Målmedvetenhet



Lilla Mille är minsann inte så liten längre. Han tar sig an projekt och klarar väldigt mycket på egen hand. Ibland får man sig en tydlig påminnelse om att man som förälder är överflödig. Då viftar han med handen och säger "nääää".

Det är kul att se hur han utvecklas men samtidigt känns det lite sorgligt att han inte längre är en liten bebis. Det blir en sorts separation, men samtidigt går man mot något nytt. Hans alla miner och ansiktsuttryck vittnar om att det pågår mycket tankeverksamhet i hans lilla huvud. Han är en enormt målmedveten liten gosse som vet vad han vill och som är noga med att kommunicera på sitt sätt. Det ska bli kul att fortsätta följa hans resa mot nya upptäkter och nya mål, jag kommer sannerliggen följa honom från första bänk...

tisdag 14 juni 2011

En form av läkning och lycka

För fyra år sedan var jag bestört och otröstlig. Mina själsliga sår var ännu öppna och infekterade. Mitt barn var mig oändligt saknat och jag trodde inte jag skulle kunna komma tillbaka till en normal vardag.

Elliot är mig fortfarande oändligt saknad men min vardag har blivit stabil . Jag känner att jag har återfått livet och att jag börjar få ett så normalt liv man nu kan få efter att ha mist en så nära anhörig.

Jag har fött ytterligare två fina barn som jag fått behålla och jag ser dem båda som oerhörda gåvor som jag inte tar för givna. Jag vet att världen är svår och jag vet att mycket kan hända.

Ändå vilar jag i den lycka jag nu känner över att ha min fina familj. Jag vet att mycket kan hända men jag tänker inte missa en sekund av det liv jag lever nu. Nu lever jag på riktigt igen, på helfart, på heltid, fullt ut. I alla fall för de mesta.

Jag vet att livet är allt för skört, men just därför är jag så oändligt tacksam. Tacksam över att få ha mina nära hos mig ytterligare en tid.

söndag 12 juni 2011

Broderlig kärlek


Jag har upptäkt nya egenskaper hos den lilla storebrodern under tiden jag varit hemma. Något jag ofta får bevittna är små kärlekshandlingar som bekräftar det starka band han har till sin lillasyster.

Ibland när Hillevi har börjat gnälla och jag inte, enligt Mille, gått till henne tillräckligt snabbt händer det grejer. Mille kastar sig från det han håller på med och springer allt vad han har fram till Hillevi och sätter i nappen. Samtidigt ger hela hans yttre signaler till mig om att jag borde gått tidigare. Och då får man lite dåligt samvete, när ens son verkar mer moderlig än vad jag är.

På något vis verkar han sätta Hillevi i främsta rummet. Han tittar till henne det första han gör på morgonen och det sista han gör innan han lägger sig. Det har redan hunnit utvecklas rutiner för hur han visar sin kärlek till henne. Helt plötsligt får han ett ryck och springer fram till henne och ger henne en kram och en puss. Just då är det viktigast för honom. Tänk om han inte skulle få det, då skulle han uppriktigt bli väldigt ledsen och oroad.

torsdag 2 juni 2011

Allt förlåtet

Då dagarna är intensiva och krävande är det lätt att orken sviktar. Lillan är orolig och svår att få nöjd. Men så ser man detta och då är allt glömt, allt är förlåtet. Lilla barn, jag älskar dig!

måndag 30 maj 2011

Mammas dag

Igår var vi iväg och firade mors dag. Det var min lilla familj tillsammans med mina föräldrar och min syster. De senaste åren har jag reflekterat mycket över mors dag och några av mina tankar kan ni ta del av här!

Förra året firade jag en normal mors dag, med barn och allt. Det kändes mysigt och så var det även iår. Har man dock mist ett barn är det svårt att låta denna dag passera som enbart glad. Det finns något djupare dolt i medvetandet och det tittar fram lite extra när mödraskapet skall till att firas.

För mig var det viktigt att gå en sväng till graven för det ger mig ro och trygghet. Jag blir också påmind om allt som finns i våra liv som inte syns. Tänk så många barn som finns begravda på samma kyrkogård. Hur känner deras mödrar? Och ännu fler mammor finns begravda. Hur känner deras söner och döttrar denna dag?

Vi behöver bli påminda om att mors dag inte bara behöver finnas till för att fira de som finns i vår närhet. Låt den även bli en dag att minnas de du inte har hos dig. Och låt det göra lite ont. Det är bara ett tecken på att allt är som det ska.

söndag 29 maj 2011

Liten på jorden

Tänk att någon så liten kan vara så oändligt värdefull!

fredag 27 maj 2011

Oinspirerad

Jag har suttit några minuter framför datorn men kan inte komma på vad jag ska skriva. Jag som annars brukar ha många idéer när jag sätter mig ner för att blogga och fingrarna dansar över tangentbordet, så ivrig brukar jag vara. Så jag bjuder på lite bilder i stället:






Idag är det bara tomt i huvudet. Kanske beror det på att jag har haft fullt upp med mina små sötnosar eller så beror det på att det kanske inte får plats hur mycket som helst i huvudet. Jag har ganska mycket att stå i men tyvärr saknas inspirationen även i andra delar av livet. Jag saknar kreativitet i stort och har inte skrivit musik på flera månader.

Idétorka i stort helt enkelt. Och ack så tråkigt! Förhoppningsvis beror det inte på något särskilt. Förhoppningsvis blir jag snart mitt gamla vanliga jag och förhoppningsvis sker det redan idag...

måndag 23 maj 2011

Stannar ett tag


När man möts av detta ansiktsuttryck stannar tiden ett tag. Man vill bara drunkna i de blå ögonen och omfamnas av glada gurglande ljud. Allt mer ofta kommer dessa tillfällen och varje gång blir jag lika glad och tacksam. Mitt barn, du gör min dag!

torsdag 19 maj 2011

Ljuvlig ros

Vi har sugit på karamellen länge, men nu har vi äntligen bestämt oss. Precis som sin storebror ska Hillevi få tre namn. Hillevi bestämde vi på en gång. Vi såg att hon var en tuff tjej så det passar henne. Det betyder stridsmö eller stark kvinna. Vad hon visat hittills i sitt lilla liv verkar det stämma.

Karin får hon heta efter den fantastiska barnmorska som hjälpte henne till världen. Eller ja, hon hade ju rätt bråttom ut lilla Hillevi, men Karin hjälpte till det allra sista. Hon har även varit med på de andra två förlossningarna, och eftersom vi gillar henne skarpt var det självklart att Hillevi skulle få ett namn efter henne. Karin betyder ren.

Vi har velat fram och tillbaka huruvida hon ska ha ett tredje namn eller inte. Man vill inte ge ett namn bara för att utan det ska kännas bra. Flera namn har testats, men inget har känts riktigt bra förutom ett. Eden kommer bli hennes tredje namn. Det betyder ljuvlig så det passar så klart alldeles utmärkt. Sen ville vi ha ett namn som var bibliskt och det kan man ju lugnt säga att det är.

Så här är hon: Karin Eden Hillevi Roos. Den rena, ljuvliga och starka rosen helt enkelt.

Happy birthday to me...

Idag fyller min blogg två år! Tänka sig! Det firar jag med en makeover på bloggen med en ny mall. Vad tycker ni?

Det har sannerligen varit en resa. Jag har skrivit om sorg, saknad, graviditet, politik, religion, kärlek, bitterhet, barn och föräldraskap i stort. Jag älskar min blogg och kommer givetvis fortsätta så länge jag vet att folk läser.

Vad jag märkt är att det är en väldigt selektiv värld, det här med bloggande. Det är lätt att välja ut de bitar man vill exponera och vad man vill undanhålla. Samtidigt får man fokus på det man tycker är viktigt, även om det inte blir en spegling fullt ut av personen som ligger bakom. För mig har det varit viktigt att få vara personlig och jag hoppas att ni läsare har tyckt det varit bra. Jag själv känner mig mest bekväm då och det är då jag kan skriva som bäst.

Denna blogg har från början stått tydligt på två ben. Det ena i sorgen och saknaden efter Elliot och det andra i hoppet och glädjen inför livet som går vidare med Mille och nu även Hillevi. Föräldraperspektivet går igenom hela bloggen och det blir naturligt att ha det så när man har tre barn att relatera till. På så olika sätt. Min tro på Gud finns också med i bloggen och omsluter mina tankar och känslor. Utan Gud skulle jag bara vara en liten skrutt och inte ens det. I Gud finner mitt inre frid och jag får mod att ta mig an nya uppgifter.

Nu har jag även startat en sida på facebook för bloggen, som man kan gilla. Det innebär att man får reda på när nya inlägg publicerats. Sök på Hos Roos så hittar ni sidan. Tipsa gärna era vänner om sidan så kan fler ta del av bloggen. Även min andra blogg har en sida man kan gilla.

Sen vill jag även uppmuntra er, kära läsare, till att kommentera mer. Det är jättekul när ni gör det. Våga!

Kramar i massor ifrån mig!

tisdag 17 maj 2011

Inga pussar

I förra veckan var det dags igen. Jag påbörjade min fjärde tiodagarskur med antibiotika i Hillevis två månader långa liv. Febern återkom och jag trodde först att det återigen var infektionen i bröstet som kommit tillbaka. När jag sedan genom ett halsprov fick reda på att jag hade halsfluss blev jag faktiskt lättad. Däremot desto mer irriterad över att vara sjuk. Halsfluss har ju inget med Hillevi eller ammningen att göra, så varför ska jag få det just nu när jag aldrig någonsin haft det tidigare?

Helgen förflöt ovanligt långsamt. Delvis för att jag var beordrad att inte pussa på mina kära. Det är svårt ska jag tala om att hålla sig borta från Milles kinder, Hillevis panna och Kristians mun. Nu är jag i alla fall smitt- och symptomfri sedan några dagar tillbaka och det är skönt. Nu får jag bara be och hoppas att jag får hålla mig frisk, för det tär på energin att hela tiden behöva gå på medicin. Nä, nu väntar bättre tider. Det har jag bestämt!

fredag 13 maj 2011

Med en sådan mor behöver man inga fiender

Man brukar tala om att mödrar gör allt för sina barn men det är tydligen inte alltid något positivt. En mamma ger sin åttaåriga dotter botoxinjektioner för att ta bort skrattrynkor i syfte att vinna skönhetstävlingar. Sunt? Kärleksfullt? Nej, vidrigt!

Varför göra det svårare för unga tjejer än vad det redan är. Ideal målas upp från alla håll hur man ska se ut och hur man ska vara. Familjen ska fara ens fristad om den inte finns någon annanstans. Den skall inte späda på dessa sjuka ideal som finns i samhället, tvärt om. Ur detta perspektiv är det inte ett dugg konstigt att så många unga tjejer har dålig självkänsla.

Jag kan redan rädas inför tiden då Mille och Hillevi blir medvetna om de ideal de förväntas leva upp till. Då vill jag inte vara den som späder på den pressen och tar in de idealen i hemmet utan jag vill i stället uppmuntra dem att vara dem de är. Jag vill bekräfta barnen för dem de är och inte för dem de förväntas vara och jag vill hjälpa dem att bli trygga i sig själva och få en stark självkänsla.

Att måna om sitt yttre är inget ont i sig, jag är själv ganska fåfäng, men jag låter inte min självkänsla vila på det. Att göra en åttaåring beroende av skönhetsingrepp för att må bra är bara vidrigt. Nej det är värre, men det finns inget ord som kan beskriva det. Jag själv har fått en uppväxt fylld av kärlek och bekräftelse och uppmuntran. Det är det ett barn behöver, inte ingrepp. Dessutom finns det ju inget att rätta till hos ett barn, det är ju då vi är som mest oförstörda. Sjukt är vad det är.

Frågan är om lilla Britney är ensam om att gå igenom dessa hemska giftinjektioner? Kulturen med skönhetstävlingar för barn är rätt utbredd i USA så tyvärr kan det nog finnas fler som manipulerar sina barn och matar dem med sjuka ideal från vaggan. Sådana här mödrar borde få sig ett kok stryk och fråntas vårdnaden, de leker med en annan människas liv och lycka. Kan man inte se att man gör sitt eget kött och blod så illa ska man inte ha barn. God bless America - det verkar behövas. Måtte någon bli hennes hjälp!

tisdag 10 maj 2011

Knappast för mig

Beach 2011 närmar sig med stormsteg och klädföretagen vill att vi ska förnya våra sommargarderober med ny baddräkt eller bikini. Även storföretaget H&M vill att vi kvinnor skall vallfärda till butikerna och inhandla dessa nödvändiga ting.

I deras TV-reklam kan man se unga kvinnor komma upp ur vattnet med en blick avsedd för, ja inte mig i alla fall. Slingrande med sug i blicken. Jag frågar mig vem reklamen riktar sig till? Är det till kvinnorna eller till männen? Är det till de som skall konsumera varan i affären med vanliga pengar eller de som ska konsumera varan med blickar, begär och orimliga förväntningar?

I mina ögon riktar sig reklamen till män och inte till den självklara målgruppen för bikinis, kvinnor. Är det meningen att vi kvinnor skall känna oss lockade att köpa dessa tvådelade baddräkter när vi ser reklamen? Givetvis! För visst är det så vi vill se oss själva. Som vattengudinnor som kan förföra vilken man som helst med våra slanka och perfekta kroppar. Eller?

När jag talar med folk märker jag att denna reklam och detta sätt att se på kvinnor skapar diskussion. Underbart! Tyvärr är det också så att jag vet att unga tjejer mår dåligt över de förväntningar som finns på dem. Jag hoppas innerligt att de får inse att självkänsla byggs upp av inre värden och inte av välsvarvade kroppar och anspelning på sex.

Jag vill inte vara en del av det som trycker ner och skapar orimliga och osunda ideal. Tänk om man kunde vara någon som fick hjälpa andra att växa och se bortom det ytliga. Att självkänsla är något så värdefullt att det inte rymms på en reklamaffisch eller som går att köpa bland underkläderna.

Jag ser vidare på reklamen och blir provocerad. Samtidigt blir jag mer och mer övertygad om att den trots sitt innehåll av kvinnligt badmode knappast är avsedd för mig. Jag har ju inte ens lagt märke till själva kläderna...

söndag 1 maj 2011

Lugn och ro

När man sätter sig ner efter en intensiv dag kan man nästan känna att luften går ur en. Den ena aktiviteten läggs till den andra och barnen tar sitt av energin och uppmärksamheten.

Jag märker att Hillevi tyvärr verkar få lite ont i magen emellanåt av antibiotikan jag äter, men förhoppningsvis slipper jag den från och med i morgon. Det är jobbigt när hon har ont, för då finns det inte så mycket jag kan göra. Bara finnas till, vagga och ha tålamod.

När jag sitter här och hon tyst ligger fridfull och sover känns allt genast mycket bättre. Som om kaoset lämnat hemmet och gett utrymme för lugnet. Hon har kommit till ro och verkar inte göra sig några bekymmer där hon ligger. Jag vill inte att hon ska få ont igen. Hoppas hon slipper det.

Sov min skatt...


...för än så länge är du ovetandes om världens nöd,
än så länge lever du bara för stunden,
än så länge finner du ro i det lilla och basala,
än så länge har tiden inte kontroll över dig,
än så länge kan jag uppfylla alla dina behov,
än så länge har du inte blivit varse om världen utanför
och än så länge har du inte blivit skadad av den

fredag 29 april 2011

Stolthet och fördom




Vilken lycka vi kände när Hillevi kom in i våra liv. Precis som vi kände när Mille föddes för snart två år sedan. Alla mina barn har tillgång till all min kärlek. Så fungerar det när man är förälder. Delad kärlek blir dubbel och ännu mer därtill.

Vår oro och fördom var dock att Mille kanske inte skulle uppfatta det. Att han skulle bli svartsjuk eller att han skulle tycka det var jobbigt att ofrivilligt få en ny person att ta hänsyn till. Men ack så fel vi hade (än så länge i alla fall).

Mille har inte uppvisat andra känslor än stolthet, kärlek och acceptans. Han verkar ha välkomnat Hillevi in i vår familj och han är mycket noggrann med att låta henne delta i hans aktiviteter...på hennes sätt.

Inte nog med att Mille är stolt över sin syster, jag blir också mycket stolt över min son när jag ser hur han agerar. Så liten, men ändå så många tankar och reflektioner. En stolt storebror som punkterat mina fördomar.

tisdag 26 april 2011

Vad kan en enkät avslöja?

Överallt stöter man på dem. Dessa formulär som man ska fylla i. Information som skall vara till hjälp för företag, organisationer och kanske även dig själv.

Idag fick jag fylla i en enkät när jag var på sjuveckorskontroll på BVC. Efter sex veckor brukar mamman få fylla i ett formulär med diverse frågor gällande olika typer av känslor. Detta skall vara till hjälp för att upptäcka de som eventuellt lider av någon typ av förlossningsdepression. En fin tanke, men frågan är om man upptäcker det via dessa formulär.

För några veckor sedan fasade jag för detta formulär, eftersom jag då mådde riktigt dåligt och grät mest hela tiden. Detta på grund av mina bekymmer med ammningen och hormonerna i allmänhet. Idag däremot kunde jag ärligt konstatera att jag mår bra och att det inte var det minsta ångestfyllt att svara på frågorna. Även om frågorna ställs i syfte att hjälpa en känns det ändå lite som ett test, fast jag vet att det inte är det.

På något sätt kände jag mig "godkänd", som när man klarar en tenta, när vår BVC-sköterska sa att jag hade låga poäng (vilket är eftersträvansvärt i detta fall). Skönt att lägga det åt sidan tänker jag, men samtidigt tänker jag på dem som verkligen mår dåligt efter en förlossning. Frågan är om de svarar ärligt på en sådan enkät. Risken är att man förnekar sina känslor både för sig själv och kanske framför allt för BVC-sköterskan. Man kanske är rädd för hur man betraktas och därför förskönar man verkligheten. Jag hoppas att de som mår dåligt vågar prata om det och att denna lilla enkät kan vara en hjälp att sätta ord på känslorna. Jag om någon vet att man inte blir en dålig förälder bara för att man mår dåligt.

tisdag 19 april 2011

Det tomma utrymmet i magen del 2

När man varit gravid så lång tid som man ändå är och helt plötsligt blir av med gravidmagen känns det först mycket skönt att äntligen få se den man väntat på. Dock har man levt så länge med barnet i magen att man egentligen skulle behöva vänjas bit för bit med att leva utan någon i magen. Efter alla mina graviditeter har jag exempelvis inbillat mig att jag känt sparkar, trots att det uppenbart inte ligger någon bebis i magen. Konstigt, men sant. Nästan som om man automatiskt får för sig att allt är som förut, även fast det inte är det.

Samtidigt är det svårt att deppa över att inte vara gravid, när man har fått en så underbar liten bebis att ta hand om. Jag minns tomheten jag kände efter att Elliot dött. Då kom jag hem med både tom mage och tom famn. Det var något helt annat och det försöker jag tänka på när jag saknar graviditeten för mycket.

Dock är det så att jag känner stor glädje i att ha en tom mage och att ha fått tillbaka min kropp. I alla fall nästan. Hon ammar ju men det är inte samma sak. Emellan målen är jag min egen och kan göra som jag vill, det är skönt och överväger faktiskt den tomhet man känner över att inte ha något som växer inuti magen.

måndag 18 april 2011

Blöjbyten och rädsla för mörker

Det har varit en del debatt angående manliga förskolelärare och barnskötare. Den rörde huruvida det var lämpligt att dessa män bytte blöjor på barnen. Har ni hört något så dumt? Visserligen är de flesta sexförbrytare män, men att göra en sådan generalisering är ju helt enkelt kränkande. Jag kan inte som förälder gå och tro att de manliga pedagoger som jobbar på förskolan kommer skada mina barn. Det är ju inte friska män som utnyttjar barnen utan sjuka. Jag vet att många män som jobbar på förskolor har känt sig kränkta på grund av detta och dessutom har de känt att det funntis någon form av obefogad misstänksamhet mot dem, bara för att de råkar vara män.

Vad signalerar detta till barnen. När de manliga pedagogerna inte byter blöjor är det väl inte konstigt om barnen från början får för sig att det är "tjejgöra". Hur ska vi då komma till ett mer jämställt samhälle om barnen ser att killarna inte gör det? Barnen gör ju trots allt som vi gör och är väldigt observanta på sin omgivning. Jag kan själv komma på mig själv med värderingar som jag adopterat på grund av att folk i min omgivning i min barndom gjort på ett visst sätt. Först nu har jag kommit på att många av de åsikterna bär jag på bara för att jag såg det som liten. Då är det väl inte konstigt om dagens barn lär sig tro att det är onaturligt med män som byter bjöjor om man inte får se eller höra det?

Jag hoppas innerligt att det i hushållen ser mer jämställt ut. Hemma hos oss är det ingen tvekan om att det är lika naturligt för mig som för Kristian att byta blöja, det är ju självklart. Men då är jag dessutom naiv nog att tro att det ser ut på samma sätt i alla familjer. Därför skriver jag inte mer om det nu.

När jag låg inlagd för min inflammation behövde jag vid ett tillfälle ta hjälp av personalen i ottan med ett blöjbyte på Hillevi. Jag ringde på klockan och barnmorskan (en man) kom in. Han hjälpte gärna till och jag är (nästan) lite stolt över mig själv att jag inte för en sekund reflekterade över att det var en man som skulle utföra uppgiften.

Sexuella övergrepp på barn är det värsta och vidrigaste jag vet, missförstå mig inte. Men vi kan inte gå runt och tro det om de män som vill jobba nära barn. Så skulle man aldrig resonera om det var en kvinna. Jag är minsann inte rädd för mörker men när man ser hur vissa strukturer ser ut och subkulturer formas blir man ändå mörkrädd.

söndag 17 april 2011

Livet som det ser ut nu

Veckan som ligger bakom oss har varit lite annorlunda och ganska känlomässig. Förra söndagen vaknade jag med hög feber och jag hade än en gång ont i ena bröstet. Det visade sig att inflammationen jag blivit behandlad för tidigare kommit tillbaka och det med besked.

Resultatet blev att jag fick bli återinlagd och behandlad på BB i tre dagar. Kaxigare har man varit. Det första dygnet kände jag mig egendomligt ynklig och fick be om hjälp med mycket gällande Hillevi. Min stackars lilla tjej mådde bra hela tiden, men fick snällt hänga på mina strapatser.

Efter att ha fått några doser antibiotika intravenöst kände jag mig piggare. Ytterligare ett dygn senare började jag packa för hemfärd, även om jag kände mig lite trött och snurrig, men vem skulle inte det efter ett par dagars feber och intesiva behandlingar.

Nu efter några dagar hemma kan jag på ett sätt konstatera att jag är symptomfri. Dock känner jag att jag inte vågar hoppas att det inte kommer tillbaka, nu när det redan gjort det en gång. I gränslandet mellan pessimism och optimism får jag nog kalla mig realist just nu. Jag har ett sår på bröstvårtan som helst ska läka för att jag ska kunna vara säker på att inflammationen inte ska komma tillbaka. Nu är det lätt att vara positiv, när jag fortfarande knaprar piller, men så småningom får jag klara mig för egen maskin. Då kommer jag antagligen känna efter mer och nästan invänta nästa inflammation. Vi får bara hoppas att jag väntar förgäves. Ingen blir gladae än jag för det.

fredag 8 april 2011

Det tomma utrymmet i magen del 1

Något som defenitivt tyvärr nedprioriteras hemma på dagarna när jag har barnen själv är mat till lilla mig. Jag får i mig mina mål, men det brukar gå fort och bli lite när det passar de små liven. Jag som alltid njutit av maten får nu slänga i mig den utan att hinna njuta av smaker och dofter. Det är precis som om lillan väntar med att vilja ha mat tills man skramlar med besticken, för då kommer hungerskriken som ett brev på posten.

Kall mat blir det alltså emellanåt, men vad gör det. Vi lever gott och den första intensiva tiden är inte så lång. Och dessutom överväger fördelarna med dessa små lätt nackdelarna. Så det så!

torsdag 7 april 2011

En lista helt enkelt

Just nu är det mycket som händer i min familj och i mitt huvud. Den senaste veckan har jag fått fler preparat utskrivna till mig och barnen än jag fått totalt i livet tror jag. Det är piller och salvor och timmar ska räknas mellan doserna. Däremellan skall det ammas och bytas blöjor, så just nu är det det som min vardag kretsar runt.

Nu ger i alla fall dessa kurer resultat så det känns som om den mer normala vardagen äntligen närmar sig äntligen. Idag när vi gick till BVC på fyraveckorskontroll för Hillevi hade jag dock med mig en lista till vår sköterska för att inte glömma att fråga om något. Svar fick jag och nu känns det som om man fått ny energi och lite nya tips för att få ordning på allt som känns lite svajigt.

Samtidigt är jag så oerhört tacksam över det liv jag lever och den fina familj jag har. Jag känner att jag nästan inte har rätt att klaga över min situation, då det känns småaktigt. Jag borde kanske göra en lista inte bara över mina frågor och bekymmer utan även över det jag har att vara tacksam över. Vad tror ni om det, borde vi inte alla det?

tisdag 5 april 2011

Bilder att spara

Innan Hillevi kom till världen ville vi föreviga min kula, precis som vi gjorde när jag var gravid med Mille. När man ser på dessa bilder märker man hur snabbt graviditeten blir avlägsen, trots att den inte är långt bakom mig. Det känns otroligt skönt att ha fått lilla Hillevi, men det var himla kul att ha henne i magen också...





Min goda vän Markus Lidevi är det som har tagit dessa bilder, som kommer glädja vår familj många år framöver.

måndag 4 april 2011

En stabilare tillvaro

När man precis fått barn känns allting helt fantastiskt. Men inte alltid dock. Det känns som om hormonerna har allt för stort inflytande de första veckorna och det gör att känslorna pendlar upp och ner ganska kraftigt de första veckorna. Om man dessutom åker på en inflammation i bröstet kan man verkligen räkna med att vardagen blir lite jobbig ett tag.

Nu känns det dock som om det mesta börjar stabilisera sig. Efter en vecka med diverse problem känns det som om harmonin åter börjar infinna sig hemma hos familjen Roos. När man är inne i en lite jobbigare fas känns det som om den aldrig kommer ta slut. Däremot när man går mot bättre tider lyckas man nästan alltid glömma hur jobbigt det varit, eller rättare sagt lyckas man få mer sunda perspektiv och inser att det nog inte var så farligt trots allt. De flesta av våra problem är ju av den karaktären. I alla fall kommer jag på mig själv med det.

Där är jag nu. Jag har insett att min lilla kris nog inte var så farlig som jag upplevde den och jag har återfått glädjen över att vara hemma med två fantastiska ungar. Visst, tillvaron är inte perfekt, och allt flyter inte på som jag vill, men nog är den mycket mer stabil och attraktiv.

torsdag 31 mars 2011

Utan måsten

Det är rätt gott att vara hemma så här. Man tar dagarna lite som de kommer och ibland får man mycket gjort och ibland inget. Det man inte hinner idag kan jag göra i morgon. Det finns egentligen inga måsten. Jo, jag måste se till att barnen blir klädda, får mat i sig samt är hela, rena och torra.

Men det är väl egentligen inget måste, utan mer den livsstil jag lever nu. Det är vårt ansvar som föräldrar att tillgodose de behoven. Så jag njuter helt enkelt, trots alla rutiner som ska utföras. För jag ser det inte som måsten, jag ser det som en del av livet jag valt att leva.

onsdag 30 mars 2011

En omställning som överraskar

Nog visste jag mycket väl att det skulle bli rätt körigt med en unge till hemma, men jag har blivit både positivt och negativt överraskad. Kristian har börjat jobba nu, så nu är det jag som är hemma med både Mille och Hillevi. Ibland är det som om båda barnen vill ha all uppmärksamhet samtidigt, och då är det lätt att känna sig otillräcklig. Man är van vid att kunna ge all sin uppmärksamhet när behovet behövs, men nu är det svårt att tillgodose alla samtidigt. Dock är det fler stunder då allt känns riktigt bra. Båda barnen är nöjda och då känner man sig riktigt tillfreds. Jag känner verkligen inte att jag bör klaga på min situation med två så fina barn, som sköter sig så bra. Oftast är Hillevi mätt och nöjd och Mille glad och hjälpsam. Samtidigt är man hela tiden beredd på att något händer som ändrar allt. Man har dock lärt sig att hantera vissa problem. När lillan får mat är storebror oftast duktig och leker själv med det han får, men ibland ser han sin chans att utmana och busa. Då är det inte annat att göra än att resa sig upp och amma gåendes för att hålla hushållet intakt. Man hittar alltså sina sätt, omställningar utmanar till det.

söndag 27 mars 2011

Hellre minuter med barnen än kronor på banken

Nu har beskedet landat i brevlådan. Ett vitt kuvert som ser så där lagom tråkigt ut, från försäkringskassan. I början av året fick vi besked därifrån att jag och Kristian var berättigade till att söka jämställdhetsbonus, då vi båda tagit ut fler dagar än de 60 som är bundna till oss var och en. Ju mer lika man delat på dagarna desto mer får man. Nu har vi alltså ansökt och fått besked om hur mycket vi kommer få och det blev en rejäl hacka för vår del, vilket vi givetvis är tacksamma för.

Samtidigt som det är kul att man får jämställdhetsbonus kan jag samtidigt tycka att det är lite tråkigt att det ska behövas för att båda föräldrarna ska ta ut rejält med tid med sina barn. För oss var det självklart att båda två skulle vara hemma. Med Mille var Kristian hemma åtta månader och jag tolv. Tre av dessa månader var vi hemma båda två gemensamt, vilket så klart kändes helt fantastiskt. Tänk vad kul vi har haft det!

Jag hoppas verkligen att alla föräldrar ser möjligheten i att vara hemma med sina barn, båda föräldrarna. Jag tror att både barnen och föräldrarna mår bra av att dela på dagarna. Man hör ofta den ekonomiska aspekten i att man låter mamman vara hemma mer, men jag kan ärligt talat tycka att det känns lite konstigt. Visst vill man inte behöva kämpa ekonomiskt, men är det inte av större betydelse att barnen får kvalitetstid med båda föräldrarna. En trygghet som kommer finnas med hela livet.

Och det här med ekonomi löser man, bara man vill det. Under hösten var Kristian hemma och då pluggade jag, vilket inte gav så mycket till hushållskassan. Men vi hade sparat sedan tidigare och upplevde inte att vi behövde sänka vår levnadsstandard. Däremot fick vi enormt mycket kvalitetstid hela familjen då vi ofta var hemma allihopa.

Se detta inlägg som en uppmuntran till er som vill vara hemma med era barn. Jag vill inte moralisera, givetvis fungerar olika strategier i olika familjer, men jag vill bara utmana till att tänka ett steg längre, att inte bara göra som alla andra. Det mesta går att lösa och vi lever faktiskt i ett av världens rikaste och välmående länder, det får vi inte glömma. Vi har en jättebra föräldraförsäkring och stora möjligheter att vara flexibla med den. Och även om vi för en tid kommer leva med lite sämre ekonomi får man tänka på att det är över en ganska kort period och att vi antagligen kommer klara oss fint ändå. Pengar kommer man alltid att kunna jaga, men den första tiden med barnen försvinner allt för fort.

lördag 26 mars 2011

Bitter eftersmak

Efter en fantastisk graviditet, en smidig förlossning och harmoniska första två veckor var det dags för ett litet bakslag. Med Mille fick jag mjölkstockning efter en kort tid och nu var det dags igen. Fast det var inte mjölkstockning visade det sig, utan en inflammation i bröstet. Snäppet värre alltså. Efter några dagars feber är jag helt matt i kroppen, men antibiotikan jag fått köpa för dyra pengar verkar redan ha börjat verka.

Nu gäller det bara att bita ihop och fotsätta ge lilltjejen mat även om det gör ont, men förhoppningsvis går det över. Även om det känns bittert att bli sjuk känner jag mig ändå mycket hoppfull och lycklig. Det fungerar inte att vara på topp jämt och i övrigt har tillvaron med Hillevi varit i princip komplikationsfri. Jag hoppas att jag efter helgen får tillbaka min energi och att jag sedan kan ta mig an veckan med nya krafter.

fredag 25 mars 2011

Små underverk

Jag funderar ofta vad som försigår innanför pannbenet på vår son. Han lyckas gång på gång överraska oss med det han kan och förstår. Han kommunicerar på sitt sätt även om han inte börjat prata så mycket ännu.

Ibland är han så fiffig och underfundig att man nästan blir full i skratt, då man blir så överraskad. Han härmar och lär sig nya saker hela tiden. Imiterar och tar efter nästan allt vi gör.

Kan man i detta se lite av vad han kommer bli? Kanske? Jag är i alla fall mycket nyfiken på vart denna resa kommer ta vägen. Hela livet kommer fortsättningsvis vara ett utforskande, både för honom och för mig. Han kommer lära sig nya saker och jag kommer lära av honom. Tänk vad mycket som finns nedlagt även i de minsta här på jorden. Febril tankeaktivitet och ständiga utforskanden som leder till utvecklig långt utöver det jag kan förvänta mig.

Om jag inte redan vore religiös skulle jag bli det över denna förundran över livet och dess utforskarlust. Tänk att en liten kille kan beröra och väcka så mycket tankar även hos oss stora!

torsdag 24 mars 2011

Svindlande tankar



Från den dagen vi blir föräldrar har vi ett fullkomligt ansvar för det lilla barn som ligger i våra armar. Lika mycket som jag kan förundras av det kan jag samtidigt förfäras. Det är så mycket man vill åstadkomma som förälder. Man vill inge barnen en trygghet och en god självkänsla och se dem växa upp till sunda människor och medborgare. Med sådana mål finns rätt mycket som kan gå fel.

Tack och lov är man inte ensam i sin uppgift att uppfostra dessa guldklimpar. Vi som föräldrar har det största ansvaret men vi har desstuom i vår absoluta närhet våra familjer och våra vänner som också har barnens bästa för ögonen. Dessutom finns ytterligare bekanta och engagerade som verkar som ett extra skyddsnät. Det är så jag ser det, och det finns ett känt uttryck som jag gärna skulle vilja använda mig av: "Det krävs en hel by för att uppfostra ett barn".

Jag tror att vi måste inse vårt stora ansvar som föräldrar, men inte heller vara rädda att ta till hjälp om det behövs. Det finns oerhört mycket potential i alla dessa små som kommer till världen, så låt oss ta vara på den. Inget barn ska behöva ifrågasätta sitt värde eller sina möjligheter.

Samtidigt lider jag med de barn som utnyttjas och som inte får en värdig barndom. Jag blir tårögd när jag ser på mina barn och tänker att det finns jämnåriga som lider under olika typer av förtryck och begränsningar. Må det upphöra omedelbart och låt oss verka för att varenda unge ska få en trygg uppväxt!

onsdag 23 mars 2011

Otroligt och ovärdeligt

När man mister ett barn i samband med förlossningen är omhändertagandet och agerandet av personalen på plats mycket viktigt för att man ska få en så värdig och bra upplevelse som möjligt. Vi var oerhört nöjda med bemötandet från personalen och barnmorskan som förlöste vår förstfödde fick vi båda direkt ett oerhört stort förtroende för. Jag kommer ihåg att jag slogs av att hon agerade så naturligt och proffesionellt, trots den jobbiga situationen. Hon var också väldigt uppmuntrande och var noga med att både jag och Kristian skulle må så bra som möjligt.

Dryga två år senare när Mille ska födas får vi reda på att samma barnmorska tilldelats oss. Gissa om vi blev tacksamma över det! Då kändes det så betryggande att få någon som kände till vår historia. Faktum var att vi fick frågan om det kändes okej att träffa henne igen, en fråga som vi givetvis tyckte var helt överflödig. Så klart att vi ville det! Vi visste också hur osannorlikt det egentligen var. Så mycket personal som roterar och rör sig i förlossningslokalerna. Det kändes helt fantastiskt, och det var jättekul att kunna knyta ihop säcken på något vis.

Nu när lilla Hillevi kom till världen hade vi på förhand bestämt en tid för igångsättning, detta på grund av att jag haft snabba förlossningar samt att vår resväg är ganska lång. Sen på grund av det som hände Elliot var det så klart skönt att vara på plats när det startade. När vi kom till dörrarna fick vi först vända för att det var fullt, och komma tillbaka ett par timmar senare. Det kändes så klart snopet men vi kunde bara lyda. När vi kom tillbaka blev jag inlagd och tre timmar senare föddes Hillevi, och vem var ansvarig barnmorska, om inte samma person som förlöst mina två gossar. Otroligt, eller hur?

Det som både jag och Kristian insett i efterhand är att vi nog inte skulle fått henne igen om vi inte ofrivilligt fått skjuta upp förlossningen ett par timmar. Barnmorskan gick nämligen på sitt pass fyrtio minuter innan lillan kom. När vi förstod att vi skulle få samma barnmorska igen blev vi jätteglada. Det kändes för bra för att vara sant. Vi kände oss enormt trygga och jag är övertygad om att någon annan, större än oss, haft ett finger med i spelet. För oss har hon varit lite av en ängel och det är konstigt att man kan lita så fullstänsigt på en person man träffat så få timmar ändå.

Vad heter hon då, vår hjältinna? Hon heter Karin och det finns en i vår absoluta närhet som också kommer heta det, gissa vem?

måndag 21 mars 2011

Syskon?



Innan Hillevi föddes talade tänkte man mycket på hur det skulle bli med en liten bebis i familjen. Jag och Kristian förstod så klart vad som var på gång, men med Mille visste man inte hur mycket han förstod. Vi talade regelbundet om "bebisen i magen" och vi förberedde så gott vi kunde honom för det nya livet som storebror. I alla fall så mycket man kan med en 1,5-åring.

När Mille kom och hälsade på mig och Hillevi på BB hade han bara en sak för ögonen. Han skulle leverera den nyinköpta gosedjursgiraffen till sin nyvunna lillasyster. Det var som att han förstod att det var något värdefullt och speciellt över henne och han var mycket stolt när de sågs för första gången.

Efter den stunden har han behandlat Hillevi som en naturlig familjemedlem och han är mycket noga med att veta var hon befinner sig och ser till att hjälpa till att ta hand om henne så gott han kan. Flera gånger om dagen kommer han fram till någon av oss med händerna utsträckta för att visa att han vill hålla i sin lillasyster. Det är sådant som får ett föräldrahjärta att smälta.

Man får lite dåligt samvete, då jag på något sätt förutsatte att den första känslan som skulle komma över Mille var svartsjuka. Visst är det konstigt att man tänker så? Borde jag inte i första hand tänkt på hans omhändertagande sidor och på hans förkärlek till andra barn? I stället var jag rädd att allt skulle braka samman, men än så länge har han verkligen visat upp det motsatta.

Jag är medveten om att hans attityd nog kommer att ändras emellanåt, men jag tänker inte vänta in det. Bakslaget får väl komma när det kommer, om det gör det, men fram till dess kommer jag njuta av att se min lillgamla kille ta hand om sin syster och stolt stå vid hennes sida. Jag tror att detta är början på något mycket stort...