söndag 29 januari 2012

Vänner som kunde varit okända

Ibland gör man saker man inte tänkt från början eller råkar ut för saker som man inte planerat. Kanske söker man ett jobb spontant, eller tar ett studieuppehåll, så man börjar i en ny klass efter ett tag. Eller så händer något oväntat, som gör att man söker stöd och beskydd hos andra i samma situation.

Jag har varit med om alla dessa saker, men det finns flera andra situationer då man helt plötsligt möter helt nya personer, som blir nära vänner. Personer som annars skulle vara helt okända.

När jag började jobba som ungdomsledare lärde jag känna fantastiskt många fina barn, ungdomar och arbetskamrater som jag än idag har mycket god kontakt med. Människor jag älskar men som kunde varit okända.

I och med att jag under mina studier hittills tagit tre studieuppehåll och ett programbyte har jag lärt känna många nya människor. De flesta flyktigt men några som blivit nära vänner. Människor jag älskar, men som kunde varit okända ifall jag valt att prioritera annorlunda.

När vår älskade Elliot dog för snart fem år sedan fångades vi i vår största förtvivlan upp av en stödgrupp med andra föräldrar. Föräldrar som varit med om samma sak. Människor jag älskar, men som jag kanske aldrig skulle lärt känna om inte Elliot dött.

Idag tänker jag särskilt på Änglas familj. För fem år sedan hade vi aldrig träffats, men för fyra år sedan hade vi nycklar till varandras innersta känslor. Människor jag älskar, men ändå saknar jag ord.



onsdag 25 januari 2012

Vår tid är nu

Händelser avlöser varandra i våra liv. Glädje samsas med sorg och vardag med fest. Delar av hösten var ganska tung för mig på många sätt och jag är glad att jag nu kan se an en vår full med roliga projekt och möjligheter.

Jag orkar inte spilla tid och energi på de som inte bär någon frukt. Det blir att slänga energislantarna i sjön på något vis. Jag vill njuta av tiden här och nu och göra det jag kan för att leva så fullt som möjligt.

Min tid är nu. Alltid nu. Det kommer ny tid hela tiden och den tid som ligger bakom är förbrukad. Något att tänka på när vardagen gör att veckorna flyger förbi. Stanna och njut. Stanna och lyssna. Stanna och lev.

tisdag 24 januari 2012

När man fortfarande är omedveten

Det är så härligt att se när små barn leker tycker jag. De är så omedvetna om hur andra ser på dem och vad som finns för förväntningar på dem.

I kyrkans barnvaktsrum finns allt man kan tänka sig, och även så klart massor med utklädningskläder. När vi är där tar Mille ibland på sig en kjol och springer runt och viftar lite extra på rumpan.

Det är så härligt befriande att se. Det finns inget pojkigt eller flickigt ännu i hans lilla värld. Bara lek. Han är bara ett barn bland andra barn. Inget är omöjligt och inget är begränsande. Vad skönt det måste vara.

lördag 21 januari 2012

Förstummad

Denna artikel har kommit till min kännedom. Den handlar om proffessorn, som hävdar att pappor rent biologiskt inte är bra för sina barn. Att mamman borde ha hand om barnet de första tre åren och att barnflicka är att föredra framför att pappan är hemma med barnet ensam. Läs och begrunda. Jag brast själv konstigt nog ut i skratt flera gånger när jag läste, just för att det är så overkligt och bisarrt att någon kan tycka på det här viset.

Om man nu ska hävda att det finns stora skillnader mellan kön i hur man tar sig an sitt barn, finns det väl ännu större skillnad mellan samma kön. Mellan kvinna och kvinna och man och man. Precis som allting annat har det väl med individen att göra och inte könet. Det är vidrigt att tänka att man slaktar alla män som pappor, bara för att de är just män.

Jag själv har världens bästa pappa till mina barn, och jag tror inte jag är ensam om att ha en ömsint, ansvarstagande och omsorgsfull pappa som vet när barnet är hungrigt, som gärna går upp om natten och som kan hålla i barnet utan att skada det. Att jag som kvinna skulle kunna läsa av mina barn bättre för att jag är mamma är strunt, i alla fall hemma hos oss. Det handlar om varje individs intresse att ge barnen sitt tid och kärlek. Och det kan pappor likaväl som mammor.

Jag vet faktiskt inte vad jag ska skriva mer. Jag är förbluffad, förbannad och förstummad.

En utflykt för en lillebror

Vi ser kyrkogården från huset men går ändå ganska sällan dit numera. Men ibland tar jag Mille i handen och går och tänder ett ljus på Elliots grav. Då brukar vi tala om storebror och hur han också var en liten bebis en gång, precis som Mille och Hillevi också varit. Mille får en allvarlig blick och verkar förstå på sitt sätt.

När vi kommer hem, berättar han för pappa att han har lånat Elliots flygplan, det som står bredvid den dvärgsälg vi planterat i stället för blommor. Han är delaktig och tänker på sitt sätt, även om han kanske inte saknar. Men han förstår mer än vi alla tror, det är jag övertygad om. Och det råder inget tvivel om att när vi gör dessa utflykter är han en stolt lillebror.

fredag 20 januari 2012

När man plötsligt ser något på ett nytt sätt

Det finns sånger man lyssnat på hundra gånger, men som man inte helt tagit till sig ändå. De har gått i bakgrunden och man vet hur de går men man har inte reflekterat över texten. Så var det för mig när jag inför en begravning fördjupade mig i Marie Fredrikssons "Sparvöga".

"Du lilla sparvöga, flyg över ängarna
dröm dina drömmar så länge du känner liv"

Äventyrslustan som bor hos oss i livet här och nu och vilan som kapslar våra drömmar. Något som driver oss, men också en förtröstan om det som väntar sedan när våra dagar är slut. Att vi får fortsätta flyga, drömma och leva. Sparven flyger stadigt mot ett nytt mål och de som lämnats kvar följer den med blicken. Men sparven vänder sig inte om. Den har redan kommit hem.

torsdag 19 januari 2012

Att ge framtiden ett ansikte

Vi matas ständigt av att tänka på vår livsstil. För miljöns skull. Vi får höra att vi lånar detta klot av våra barn och barnbarn och vill vi säkra deras möjligheter att tillgodose sina behov gör vi klokast i att ändra våra beteenden gällande konsumtion, kost och boende m.m. nu på stört.

Detta kan ju verka mycket avlägset om man inte har barn eller tänker särskilt mycket på framtiden överhuvudtaget. Jag tänker själv inte så mycket på framtiden, utan mest på nuet, men nog har jag ett ansikte på framtiden.

Mina barn har blivit en symbol för framtiden, och eftersom de förhoppningsvis kommer överleva mig så representerar de också tiden långt efter mina dagar. Därför gör jag mitt bästa för att leva så att de och deras vänner och framtida barn ska få så bra förutsättningar som möjligt. Precis som vi fått av våra föräldrar. Då tänker jag inte på att ge dem överflöd i lyx och berg av det vi tror att vi behöver, utan att genom mitt sätt att leva spara lite på den jord som ska nära dem tills de dör och fler därtill.

Jag försöker påminna mig själv att tänka på detta i de flesta vardagliga val jag gör, och ibland går det bra och ibland sämre. Men jag fortsätter tänka och kanske lär jag mig något på vägen.

måndag 16 januari 2012

Livet som bara blir bättre

Det finns några perioder i mitt liv jag ibland kan tänka tillbaka på. En sådan period är min tid på högstadiet. Jag var varken särskilt populär eller opopulär, utan befann mig som de flesta andra i en grå massa som gjorde sitt bästa för att passa in. Levde mitt liv som jag ville, men inom de ramar som fanns uppsatta, så klart, av den rådande kulturen.

Jag har alltid trivts i skolan och alltid haft gott om kompisar, så jag vet att jag vid den tiden var nöjd med min tillvaro. När jag ser tillbaka på den tiden, som för de flesta var en intensiv och känslosam tid, är jag ändå glad att den för min del är förbi. Sedan dess har jag bara upplevt att jag blivit en mer fullkomlig och trygg människa. Livet blir bara bättre och bättre.

Vad lite man visste då. Man trodde att livet gick ut på att ha rätt kläder, få rätt killars blickar och ha de intressanta fritidsintressena. Jag, som
var kristen, pratade inte om det på den tiden, i det kände jag mig för avvikande. Skönt att man ändrat sig och har insett att jag lever mitt liv och inte någon annans.

Även om jag alltid haft en hyfsat god självkänsla var jag då mer beroende av andras bekräftelse för att känna sig trygg. Trygg i en omgivning som byggde på att man skulle ha en viss livsstil och se ut på ett visst sätt och ha en viss attityd till livet.

Trist att mångfald skrämmer folk och att många härliga personligheter förblir oupptäckta. Det måste vara stressande att hela tiden ha andras tankar om en i åtanke och låta mer populära människor avgöra hur man ska spendera sin tid.

Jag är tacksam över min tonårstid dock. Då lärde jag mig mycket av livet, om sann vänskap, om beräknande s.k. vänskap och mycket om hur slumpartat det sociala spelet är.

Då jag nu själv om ett antal år har barn i skolåldern kan det skrämma mig att de ska vara en del av detta sociala spel. Jag kan inte skydda dem, de måste klara sig själva. Då är det min uppgift att stötta, uppmuntra och lyssna och ibland hjälpa dem att härda ut och berätta för dem att det blir bättre.



Egentid 2.0

Förälder är man dygnet runt och det är ett stort och fantastiskt ansvar som både är kittlande kul och ibland ganska skrämmande. Man är förälder dygnet runt, men det är viktigt att också tänka på sig själv.

Både jag och Kristian måste ibland få tid för oss själva, då man kan bestämma själv vad man vill göra. Varje dag ger vi varandra egentid, tid man kanske använder till att träna eller läsa något. Kanske sitta och skriva eller pyssla med något projekt. Eller måla naglarna...

Jag måste kunna göra lite vad jag vill varje dag för att må bra och kunna vara uthärdlig att leva med, tror jag. Egentligen spelar det igen roll vad jag gör, mer än att jag för en stund inte behöver bli störd.

Det låter kanske hårt, men jag tror vi alla behöver vara för oss själva och lyssna på våra egna behov. Man kan inte hela tiden leva för andra utan att ta hand om sig själv. Då går man åt.

Sedan behöver jag också ha några timmars schemalagd egentid i veckan. Särskilt nu när jag är föräldraledig kan hemmets väggar ibland bli trånga, då är det skönt att ha ett par aktiviteter som man kan dra iväg på. För att det verkligen ska bli av att man kommer iväg och gör något bara för sig själv har vi schemalagt en del egentid. Det låter kanske konstigt, men det är viktigt för oss.

Våra barn är det finaste vi har och de förtjänar glada och välmående föräldrar. De förtjänar också egentid med föräldrarna var för sig, då den andre är ute på egna äventyr...

söndag 15 januari 2012

Vad gillar ni att läsa?

Vad ska inläggen handla om i år tycker du? Ska det vara mer sorg, glädje, satir, mammaliv, tro, vardag, samhällsfrågor eller något annat?

Eller mindre?

När tävlingsinstinkten kapitulerar

Alla som någon gång tävlat eller spelat spel med mig vet att jag har en närmast övermänsklig och kolossalt störig tävlingsinstinkt. Den har blivit bättre med åren men ändå känner jag att jag kan bli sur när jag förlorar och ganska odräglig när jag vinner. Ja, något åt det hållet i alla fall.

Mille har kommit in i en ålder då han gillar och spela spel och jag tycker det är jättekul när det går bra för honom. Det är till och med så att jag ibland fuskar för att han ska vinna i stället för mig. Detta trots att han fullständigt struntar i ifall han förlorar eller vinner. Han tycker det är kul bara att kasta tärningen. Ändå kapitulerar min tävlingsinstinkt så fort jag spelar med honom. Och tur är väl det, för annars skulle jag nog inte kunna räkna med honom då vi spelar TP i framtiden...



lördag 14 januari 2012

Ibland är det svårt att vara tacksam

Hos de flesta av oss finns det alltid något som kan bli bättre. Kanske vill man ha ett finare hem eller kanske ett roligare jobb. Man kanske vill bli av med den envisa förkylningen eller så vill man ha mer pengar. Eller vill vi kanske leva sundare liv.

Hur vore det i stället om vi försökte fokusera på det vi är tacksamma över. Kanske våra barn, demokrati, kanske att vi har ett jobb eller en sysselsättning. Kanske att vi lever med den vi älskar, kanske att vi har en familj som bryr sig. Kanske att vi har mat för dagen och har gått i skolan. Kanske att vi är bra på att skriva, sjungs eller spela ishockey.

Jag vet inte vad du vill ta med på din lista, men alla har vi något att vara tacksamma över. Kanske något som andra saknar. Varför skriver jag detta? Jag behöver själv påminnas om det...att vara tacksam

fredag 13 januari 2012

Lilla trollunge

För ett år sedan hade jag inte sett henne. Den finaste tjejen på jorden. Tänk vad tiden kan spela oss spratt. Det var så nyss hon föddes men en evighet sedan jag var gravid.

Det fina lilla knytet som för tio månader sedan låg i min famn, får nu nästan inte plats där. Och hon vill inte längre bara ligga, stilla och låta mig snusa i hennes panna.

Nu lever äventyret. Det stora äventyret, nyfikenheten till omgivningen och viljan att kunna ännu mer. Den fanns där redan från början, denna sprudlande personlighet jag förälskat mig i. Men då visste jag inte vem hon var, de vet jag mer nu. Men ännu inte helt.

torsdag 12 januari 2012

Galet längesedan men ändå skrämmande nyss

De senaste åren har det hänt så otroligt mycket i mitt liv. Det har varit turbulent, fantastiskt, fasansfullt och allmänt känslosamt.

För fem år sedan var jag 21. Jag var ung, ny i vuxenlivet och gravid med vårt första barn. Bara det är ju en enormt känslomässig fas att gå igenom och vi hade planerat så gott vi kunnat inför de kommande åren, allt skulle ju bli annorlunda.

Nu när jag tänker tillbaka på mig själv vid den tiden, innan jag gått igenom mitt livs största sorg och även innan jag blev den jag är idag, känner jag att den tjejen känns oerhört avlägsen och orealistisk. Var det jag? Vad tänkte jag? Lilla jag som trodde jag visste mycket, men som egentligen inte fattade något om vad livet kunde göra.

Ändå var det ganska nyss. Eller kanske inte. Fem år är egentligen en ganska lång tid men ändå inte. Det känns som ganska nyss emellanåt. Då jag vill komma ihåg hur det kändes. Precis innan. Hur det kändes att vila tryggt i livet utan att rädas någonting. Fantastiskt egentligen att det en gång var jag. Och konstigt.

På fem år har jag känslomässigt upplevt ett helt liv känns det som. Födelse, död. Förväntan, förtvivlan. Fruktan, förtröstan. Bottenlös sorg. Och liv. Trots allt, liv i överflöd.

Plötsligt händer det...

Det finns hela tiden nya saker man väntar på när det gäller barnens utveckling. För mig är det inte så noga att det ska ske vid en viss ålder, men det är alltid kul att se ens barn göra framsteg. Även när det egentligen är ganska oväntat.

Så har det varit med Mille och pottan. Han har varit helt ointresserad och vi har väntat på att han ska känna att tiden är inne. Nu har han gjort en helomvändning och plötsligt är han jätteduktig på att kissa på pottan och säga till innan. Vi tänkte egentligen vänta till sommaren, han är ju ändå bara 2,5 år, men när tillfället visar sig gäller det väl att passa på.

Plötsligt händer det, utan att man kan styra det. Det är barnet som bestämmer, och vi får bara invänta rätt tid. Är inte det skönt? Det tycker jag!

onsdag 11 januari 2012

Kvalitetstid med en förebild

Idag var Mille hos en av sina bästa vuxenkompisar ett par timmar och lekte. Jag tycker det är bra att barn får umgås med andra vuxna också, vi har så många fina människor runt oss som är så bra förebilder för barnen. Det sägs ju att det krävs en hel by för att uppfostra ett barn och det kan nog stämma.

Sedan är det ganska utmanande att vara hemma med två barn och det kan vara svårt att stimulera dem båda. Särskilt Mille är i en ålder, där han har stor äventyrslusta, och då är det extra kul att han får 110 % av uppmärksamheten från en som har gott om energi att leka för fullt ett par timmar ibland.

Efter att jag fått lite lugnare tid och fyllt energiförrådet på ett café, lekte jag och Mille och hoppade i vattenpölar till vi var alldeles slut. Då gick vi in och åt bulle och kaka.

Det var onsdagen hemma hos oss det, ett fragment i alla fall.

En tankeställare

"Dödens väg" kallas den i massmedia. E20 som går förbi Vårgårda, och bara ett par stenkast från vårt hus.

Man blir alltid oerhört berörd och förfärad då det sker dödsolyckor så nära. Årligen nås man av att någon förlorat livet i en bilolycka i närheten, senast i veckan förlorade en hel familj livet i en fasansfull krasch ett fåtal mil härifrån.

Det blev extra påtagligt för mig, då jag sälv befann mig då i snömodden på E20 bara minuter efteråt. Jag och min syster hade varit hemma hos vår kusin som bor nära Vara, där olyckan inträffade.

Vi svängde ut på E20 ca en kvart efter olyckan, men vi åkte åt andra hållet. Jag kommer ihåg att jag reagerade över att det bara kom trafik från ett håll när vi skulle svänga ut på E20, men jag tänkte inte mer på det då. Sedan mötte vi en ambulans i full fart och som alltid blir man nervös, men ingen av oss kunde nog ana vad som hänt.

Man får sig verkligen en tankeställare då sådant här händer. Hur lätt det är att något går fel. Hur lite vi kan påverka det som sker omkring oss. Hur stor skillnad ett så litet beslut som en bilfärd kan göra för människors liv.

För en sekund tappar man kontrollen. En annan sekund hade det kanske inte gjort någon skada, men just då blev det skillnaden mellan liv och död. Ett ögonblicks verk, och inget blir någonsin som förut. Aldrig någonsin...




måndag 9 januari 2012

När vintern kom på riktigt

Snön faller och kylan biter fast. Värmen är här inne och jag ligger under en filt.

Ute faller mer snö och jag tänker på dem som fryser, de som behöver någon som håller dem varma.

Snön faller och mörkret sluter tätt. Kan man höra ett rop i mörkret? Kan man se var man sätter sina steg? Finns det någon som kan hjälpa den frusne?

Även inom oss faller snön. Det är kallt, men våren är på väg. Snart kommer ljuset, snart kommer livet. Natten är mörk, men snön är ännu vit.

söndag 8 januari 2012

Stunder jag tänker på dig lite extra

- när jag skriver namnen på födelsedagskort, alltid med känslan av att det saknas ett.

- när jag tittar ut genom sovrumsfönstret mot din viloplats.

- när Mille lär sig nya saker. Känslan av att man redan skulle ha upplevt liknande framsteg en gång innan.

- när jag ser på dina syskon när de sover tryggt i sina sängar. Det du aldrig fick göra.

Det har inte alltid varit så

Vi har precis kommit hem från ett kalas där det var med många barn. Allt ifrån nyfödda till några år gamla. Nu tycker jag det är härligt att se de små liven finna varandra och leka en stund med gamla och nya kamrater.

Men jag har inte alltid känt så. Tiden i ensamhet efter att Elliot lämnat oss var det ganska smärtsamt att se barn, särskilt små barn. De små oskyldiga liven blev symbolen för det jag inte hade, det som alla andra verkade ha. Men inte jag.

Det var inte barnen i sig som fick mig att tänka så här, de är ju fantastiska och dessutom mycket goda terapeuter i sitt sätt att ta sig an livet. Det var själva familjelyckan hos andra familjer som ibland var som ett slag i ansiktet. Jag påmindes allt för mycket om det jag hade kunnat ha men inte fått.

Nu är det jag som till synes lever i den familjelyckan. Kanske även jag får andra att starkt påminnas om något som saknas i deras liv. Vi kan inte leva våra liv helt i hänsyn till andra, vi vet bara en bråkdel av det som folk bär på.

Men det här blir en reflektion att man från en tid till en annan kan uppleva ungefär likadana situationer på helt olika sätt. Så har det varit för mig i alla fall och nog kanske även för dig.

lördag 7 januari 2012

Sånt man inte delar med alla

När vi talar med folk tror jag de flesta av oss använder någon typ av inbyggd scanner, som läser av vårt samtalsobjekt, situationen och det som sägs. Vi känner av och gör en avvägning huruvida vi tycker det är passande eller inte att prata om vissa saker med våra vänner, bekanta, släktingar eller arbetskamrater.

Jag har märkt att sedan vi miste Elliot har många nära oss och andra delat med sig till oss om deras sorger eller svårigheter. Något vi ser som en enorm gåva. Tänk att kunna få vara ett stöd för någon annan.

Detta var vi inte förunnade att ta del av innan. Man blir nästan medlem i en klubb när man genomgår en tragedi, som gör att man kan förstå sorger även hos andra. Jag är mycket försiktig med att gradera sorg. Sorg är sorg, så är det bara. Alltid lika bottenlös, lika ofattbar.

Jag är så djupt tacksam till alla dessa människor som vågar öppna upp sig till mig, för jag får ut så mycket av det också. Det är i mötet med andra människor vi mognar och växer.

Om vi inte haft vår stora sorg efter Elliot tror jag inte många hade talat med oss om sådant som är svårt. Precis som jag inte brukar öppna upp mig inför dem som inte upplevt någon stor sorg, i alla fall inte som jag uppfattar det.

Det är väl så att även jag scannar av min omgivning och gör bedömningar huruvida jag tycker situationen är. Vågar jag öppna upp mig? Kommer mina känslor tas emot med förståelse? Kommer jag göra min vän eller bekante obekväm? Frågorna är många man omedvetet ställer sig innan man öppnar munnen. Och är det bra eller dåligt? Vill vi inte alla vara ett stöd för dem vi känner för, oavsett om vi förstår deras situation eller inte?

Jag kan bara tala för mig själv. Jag delar gärna med mig till de jag känner, men jag vill göra det utan att avskräcka, utan att tvinga på.

Men jag vet att de som vill mitt bästa också vill lyssna, för det kan vi alla. Oavsett vad vi har i bagaget.

fredag 6 januari 2012

Dagens i-landsproblem

Vi har skaffat oss en dockningsstation till våra iphones. När vi förväntansfulla, likt barn på julafton, kopplade in den och lyssnade strömmade musiken ur högtalarna. Men vänta...vad mer. Ett raspande ljud, precis som om det bodde någon där inne som inte gillade musiken.

Jag blir alltid lika uppgiven när sådant här händer. Inte för att jag är rädd att gå och reklammera, det kan vara rätt kul har jag märkt, men mest för att det är så omständigt. Särskilt nu när man har barnen, kan minsta lilla utflykt bli att jämföra med vilken fjällvandring som helst. Allt måste planeras minutiöst.

Men, det måste göras. Reklamationen alltså. För det stod inte: "få din i-phone att låta sämre" på kartongen. Om ändå! Då hade jag sluppit åka till den stora staden och in i den lilla butiken och byta. Hos Roos presenterar alltså stolt: Dagens i-landsproblem!

torsdag 5 januari 2012

Tids nog

Jag har en liten lista jag fyller på ibland när jag får idéer till nya blogginlägg. Det finns många ämnen på den listan, men mycket av det känns för nära för att skriva om. Det är för känslomässigt än så länge.

Därför får ni vänta lite på några av de inläggen jag delvis redan skrivit. Så är det när man har en blogg som till stora delar bygger på ens känslor. Man måste känna sig redo innan man trycker på "publicera"

En liten resumé

Jag har lånat några frågor från UnderbaraClara. Så här ser mina svar ut:


Gjorde du något 2011 som du aldrig gjort förut?

Gjort TV-debut, fått halsfluss och pysslat vimplar

Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år?

Ja, några för första gången och några för andra eller tredje gången. Det är jätteroligt tycker både Mille och Hillevi att ha så många fina kompisar.

Dog någon som stod dig nära?

Ja, min mormor Helmie i sitt åttionionde levnadsår.

Vilka länder besökte du?

Jag var i Finland en kort sväng på sommaren, men annars njöt jag av Sverige.

Är det något du saknar år 2011 som du vill ha år 2012?

Inte direkt, men det kommer hända mycket kul 2012. Det är jag säker på!

Vilket datum från år 2011 kommer du alltid att minnas?

Den 10 mars då jag födde vår dotter och den 14 augusti, då vi bar fram henne inför Gud. Samma dag på eftermiddagen somnade min mormor in. Vi fick allihop en fin minnesstund tillsammans efter lillans kalas. Ingen hamnade i skuggan av den andra. En fin dag så här i efterhand.

Vad var din största framgång 2011?

Att jag vågade satsa på att ha båda barnen hemma på heltid och att jag tog steget tillbaka till musiken på allvar.

Största misstaget?

Att jag inte ägnade mer energi åt att lära Hillevi ta rätt amningstag. Då hade jag sluppit smärta i bröstet, fyra antibiotikakurer, infektioner och nätter på sjukhus.

Bästa köpet?

Vår nya bil.

Vad spenderade du mest pengar på?

Second hand, vilket får mig att må bra, då jag nästan bara handlar på ställen som sysslar med välgörenhet.

Sedan har jag lagt tråkigt mycket pengar på antibiotika också. Strax under högkostnadsskyddet...

Gjorde någonting dig riktigt glad?

Att min dotter föddes frisk och full av liv.

Sedan blev jag mycket glad av de reaktioner jag fick när jag gratulerade min första kull konfirmander när de tog studenten. En glädjekick att minnas.

Vilka låtar kommer alltid att påminna dig om 2011?

"Ett helt nytt liv" och "Sov på min arm"
- sångerna jag skrev till Hillevis och Eliahs barnvälsignelse.

Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år?

Det är svårt att säga, och det beror så klart på vilket år man jämför med. Jag har haft ett väldigt turbulent år med mycket glädje, vemod, gråt och känslor.

Men ändå ett hoppfyllt år skulle jag vilja säga. Även om jag varit ledsen en del har ändå de lyckliga stunderna varit de lyckligaste någonsin.

Jag hoppas i alla fall att 2011 var ledsnare än mina kommande år...

Vad önskar du att du gjort mer?

Spenderat mer tid men mina släktingar.

Vad önskar du att du gjort mindre?

Tittat på tv-serier och filmer jag redan sett samt hängt i onödan på Facebook.

Blev du kär i år?

Ja, i Hillevi!

Favoritprogram på TV?

Project Runway

Bästa boken du läste i år?

Skolböcker om genus och ledarskap i början av året byttes ut mot bl.a. Mias docka", "hur låter djuren" och "Tåtel, Timotej och Tollivar". Min favorit är "Min orkester". Min hatbok är: "Välkommen lilla Kajsa"

Största musikaliska upptäckten?

Att det går utmärkt att spela marscher i regn och blåst åkandes veteranbrandbil

Något du önskade dig och fick?

En fin dotter och en duktig storebror. Och massor av egentid...

Något du önskade dig och inte fick?

Säkert

Vad gjorde du på din födelsedag 2011?

Åt en mysig middag men min familj och fick ett fint elpiano. Ja, man fyller ju inte 26 varje år...

Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre?

Jag skulle ha behövt bearbeta mina känslor och mitt känslobagage tidigare och mer genomtänkt. Men jag är tacksam över detta år och allt det givit mig.

Vad fick dig att må bra?

Tid med min man, tid med mina barn och tid med mig själv!

Vilken kändis var du mest sugen på?

Jag skulle gärna vilja ha Tim Gunn som bästis

Vem saknade du?

Fina Elliot, alla år samma sak

De bästa nya människorna du träffade?

Hillevi och hennes nyfödda kompisar

Mest stolt över?

Över mina barns nyfikenhet och utveckling och Kristians motivation. Över mig själv att jag sett till att spendera mycket tid för mig själv och med mina små och stora projekt.
Över att jag återfått kontakten med en av mina bästa vänner från barndomsåren.

Högsta önskan just nu?

Jag vill att 2012 ska bli ett år där jag kan få vara med och göra positiv skillnad i människors liv. Jag vill att du ska göra positiv skillnad i människors liv. Vi kan alla på olika sätt göra världen bättre men vi måste vara våga. Ska vi våga tillsammans?

onsdag 4 januari 2012

Jag vill inte sova, jag vill bara gråta

Mitt jobb som fritidsledare i Herrljunga var nog världens bästa. Jag fick lära känna flera hundra människor jag inte skulle träffat annars och jag har lärt mig så mycket i mötet med dessa barn, ungdomar och vuxna.

I vår närhet, kanske i grannbyn, finns dessa människor, dem vi får möta i en viss situation eller roll. Människor vi kanske inte skulle veta om eller beröras av annars.

Så många människor, som bär på så mycket, och som delar så mycket med oss. Tänk dig det som att man får upptäcka och utforska ett helt nytt örike med mångfald, nya erfarenheter, känslor och upplevelser.

En av dess öar finns inte mer och kommer inte längre berika omgivningen med sin kreativitet, ärlighet, karisma eller generositet.

Öriket kommer aldrig mer bli detsamma och jag kan inte sluta gråta...

måndag 2 januari 2012

Följ mig om du vill

God fortsättning på det nya året kära läsare! Gillar du min blogg kan du följa den på Bloglovin genom att trycka på följaknappen här till höger.

Du kan också informeras om nya inlägg genom att gilla min facebooksida. Det kan du göra här till höger också.

Kul att just du läser min blogg. Utan läsare skulle bloggen inte fylla sitt syfte. Tack!

Det är också extra kul när jag får kommentarer på inläggen. Hoppas du vill dela med dig av dina tankar och kommentera under året.

Hoppas du får en bra början på det nya året! Kram Josefin

Nytt år, fortfarande ledig!

Det bästa jag vet är när hela familjen är lediga och vi kan hitta på massa roligt tillsammans. Jag kommer vara hemma med barnen i ytterligare åtta månader. Eventuellt jobbar jag några veckor i sommar när Kristian gått hem, men än är det långt till dess.

Kristian har ledigt nu innan vårterminen drar igång så nu njuter vi av ledigheten tillsammans. Vi är hemma och fixar eller ute och far. Precis som jag gillar att ha det.

Gott nytt år vänner. Måtte 2012 bli fantastiskt! Det har börjat så för mig i alla fall.