tisdag 24 juni 2014

Sånger från andra våningen

Jag sitter och tar igen mig efter en ganska intensiv dag och hör barnen, som ännu inte somnat, från våningen ovanför. 

Fördelen (och nackdelen) med att de delar sovrum är att de ofta ligger och småpratar innan de somnar. För det mesta är det stilla samtal som formas, men dessa kan ibland göra att de får svårt att somna. Men ikväll sjunger de för varandra. De sjunger om himlen. Om mormor. Gammelmormor. Gammelmorfar. Jesus. Men mest om Elliot, storebror. 

Hillevi avslutar sin sång med att sjunga att Mille och Hillevi är på jorden och i sina sängar. Som för att tydliggöra att det faktiskt är en stor skillnad på den tillvaron de har och där de tänker sin mormor och storebror. De lever i sin verklighet, men omfamnar deras.

lördag 21 juni 2014

Dagarna som de blir

Nu är vi inne i en period som är både intensiv och vilsam. Jag syftar så klart på semestertider. Det är på något sätt den tid då vi vill hinna så mycket. Njuta, uppleva, fixa, förbereda, lära. Men också en tid då vi ska vila och återhämta oss. 

Kristian, min man, gick på sommarlov i början av veckan och barnen också, så en känsla av ledighet har spridit sig i hemmet. Sovmorgnar, sena kvällar, utevistelse och aktiviteter. Nu har även jag har gått på semester och känner den där goa känslan, även om min semester är lite kortare än deras. Fast just nu har inte det någon betydelse. 

Vi har en del inplanerat i sommar, men mycket kommer få bli det det blir. Det som hänt i min familj överskuggar så klart hur vi tar oss an ledigheten, men samtidigt har barnen ett så skönt sätt att möta dagarna på. Det blir dagarna som får forma sig själva på något vis. Det är så skönt att vi kan utgå från barnen när vi inte orkar utgå från oss själva. De är här och nu och då blir vi också det. Och på det viset blir ledigheten lång och full med möjligheter. Och vila. För vi behöver den balansen för att få ut det mesta av denna tid.

tisdag 17 juni 2014

Jag trampar vidare, men jag behövde dig

Vissa dagar känner jag att jag börjar komma upp i fart. Trampar på okända vägar, men med en fart som ger riktning. Jag klarar mig. Det känns bra, även om jag är trött och saknar energi ofta. 

Jag vill omfamna alla moment. Vila, arbete, sorg, skratt, vänner, minnen, familj, förberedelse. Förberedelse inför det sista avskedet. Vi snickrar det tillsammans i familjen och processen är levande och formas. Men också förberedelse för ett liv utan dig, mamma. Som om jag inte vant mig vid tanken ännu. Att du inte finns här längre. 

Jag går vidare och trampar upp spår. Vissa stigar har någon gått innan. Och jag klarar mig, till och med bra. Men vi var inte färdiga. Jag behövde dig lite till, mamma. Jag behövde dig hos mig. 

torsdag 12 juni 2014

Kastanjer

När jag ser en kastanj tänker jag på dig, mamma.
Det stora kastanjeträdet som växer utanför ditt hus, där du kände dig trygg och där du somnade in.
När jag och min syster i vår barndom samlade kastanjer i din hemby och lade på hög. Vi kände oss rika.
Ditt kastanjebruna hår som ännu inte visat grå inslag, som jag strök från din panna de sista dagarna när vi alla satt vid din sida.
Kastanjens lena yta, som jag gärna stryker mot mitt ansikte, precis som dina händer alltid var det mjukaste jag känt.
Men också det taggiga, som på något vis också är vackert. Att du alltid sa det som du tänkte utan att bry dig om hur det skulle tas emot.


Jag kommer alltid att tänka på dig.

tisdag 10 juni 2014

Svar som kommer med tiden

Tiden får visa är ofta ett svar man kan få när man ställer en fråga om när eller hur. Ett när och ett hur som kan ställas till olika situationer. I vårt fall har det handlat om en av de personer som står allra närmast. En mamma, min  mamma. Min enda mamma. När är hennes tid slut och hur kommer den sista tiden bli?


Mammas sista tid är förbi och jag vet hur den blev, men det var tiden som fick visa. Jag fick inte veta innan. Det fick ingen av oss. Nu vet jag svaret på när och hur, men jag känner mig inte rikare för det. Snarare fattig. För jag vill inte veta. Jag vill bara att hon ska vara här med oss. Men det går inte att önska så. Tiden har fått visa och ibland tar tiden slut, det gör den tids nog för alla. För min mamma tog den tiden slut för en vecka sedan när hon tog sitt sista andetag i gemenskap med oss i den närmsta familjen. Ett ögonblick som får mig att känna sorg, tomhet, saknad. Men tiden får vara min vän. Tiden hjälper mig att känna annat också, ljus och tacksamhet i glädje över fina minnen och värdiga avsked.


I stunder av ovisshet är tiden både min vän och fiende. I stunder av visshet är tiden både min vän och fiende. Men nu har vi försonats, jag behöver tiden. Hur kommer det bli nu? När vet jag mer? Tiden får visa det jag ännu inte ser och vet. Älskade mamma.