tisdag 29 oktober 2013

Som en del av mig

Mitt barn, du är som en del av mig. När du inte är där jag är känner jag mig inte hel. 
Jag är ensam hemma i några dagar. Utan barn, utan make. Jag gillar tystnaden. Stillheten. Känslan av att vara helt själv och att hinna med, eller inte hinna något alls. Men jag känner mig inte hel, för något saknas mig.

Men jag vet att du kommer tillbaka mitt barn, och då blir allt som det ska vara. 
Jag är ensam hemma i några dagar, men om bara några dagar kommer de hem igen och fyller huset med ljud. Liv. Glädje. Tacksamhet. Jag vill ibland vara själv, men bara för en stund. För jag är ämnad att vara med dessa människor.

Men någon saknas. Kommer inte tillbaka. Hur länge jag än väntar. Du saknas mig mitt barn.
Jag är ensam hemma i några dagar, och även om tre kommer hem saknas mig alltid en. Jag förstår det jag inte vill, jag måste. För hur skulle det kunna vara annorlunda. Det har gått så lång tid. Men ändå känns det lika tomt. 

måndag 28 oktober 2013

Tankar om engagemang och investerad tid

När mina barn ser tillbaka på sin barndom vill jag att de ska se på mig och Kristian som engagerade föräldrar. Föräldrar som visade att det som var viktigt för dem också var viktigt för oss. Att det var naturligt för oss att engagera oss i deras vardag, intressen och tid.

När jag själv tänker på min barndom minns jag att mina föräldrar ofta lade sin tid på oss och det som hände i våra liv. De var med i föräldraföreningen och ställde nästan alltid upp och skjutsade när det var skolresor eller andra utflykter. Den dagen då den nya skolkatalogen kom varje år ville alltid pappa gå igenom min klass tillsammans med mig, för att veta namnet på mina klasskamrater. Ett annat minne jag har är när jag och min pappa tillsammans jagade den perfekta födelsedagspresenten till en av mina kompisar. Det var så naturligt att pappa var med och hjälpte mig med det. Min förhoppning är att de flesta vuxit upp med sådana föräldrar, men jag vet att det inte är så.

Jag är uppvuxen med kreativa föräldrar och det var vanligt att pappa framträdde med ett sångnummer eller en sketch på mina och min systers luciafiranden och skolavslutningar. Något som var oerhört populärt bland mina kompisar, men som jag själv ofta tyckte var pinsamt. Idag kan jag stolt berätta om det och jag inser att det engagemang mina föräldrar haft i min barndom sätter värdefulla avtryck.

Nu när jag själv är förälder inser jag att nog både Hillevi och Mille kommer tycka att jag och Kristian är pinsamma ibland. Att det engagemang vi kommer att visa nog inte alltid kommer få applåder från dem. Däremot hoppas jag att de alltid kommer att vara trygga i att vi alltid finns för dem och att de alltid kan komma till oss med frågor, bekymmer och glädjeämnen. Att de kan be oss om hjälp och att vi gärna lägger vår tid tillsammans med deras tid. Allt annat skulle kännas djupt onaturligt.