onsdag 27 juli 2011

Värden värda att kämpa för

- kärlek
- ärlighet
- tro
- gemenskap
- frihet
- hopp
- jämlikhet
- rättvisa
- fred
- jämställdhet
- trygghet
- demokrati

Fyll gärna på med mer...

tisdag 26 juli 2011

Att stå vid sidan

Det är många gånger man får vara den person som inte något kan göra. Den som får stå bredvid och bara försöka göra så gott den kan. En person som visserligen kan ge stöd och tröst, men som inte kan få bort smärtan. Hur mycket man än vill. Just nu är jag den personen.

Jag syftar på en i min absoluta närhet. När man står vid en persons sida och ser hur denne blir sämre, utan att man kan göra något. Hur man mister hoppet för att sedan återfå det en kort stund. Hur man känner sig beroende av slumpen och tiden, utan att kunna göra situationen bättre. Man kan bara vänta och vara ett så stort stöd som möjligt. Dock kan jag inte få allt bra igen.

Jag syftar också på när ens barn är sjukt och inte mår bra. När allt man vill är att kunna göra allt bra på en gång, men man kan inte. Det är omöjligt. Man kanske också vet att allt egentligen inte är så farligt. Du vet, men inte ditt barn. Du ser bara hur han eller hon gråter och är rädd. Du vill att allt det ska försvinna och du gör ditt bästa för att finnas där. Jag kramar och håller om, men ändå står jag bara vid sidan.

söndag 24 juli 2011

Samtidighet

Hela tiden sker saker samtidigt. Det är inte någon ny visdom men ändå tänkvärd. Samtidigt som någon upplever enorm glädje kan en annan känna bottenlös sorg.

Samtidigt som vi firade vår lilla Mille på hans tvåårsdag utspelade sig det fasansfulla dramat i Norge där så många mist livet eller fått det förändrat för alltid. Svårt att föreställa sig, men ändå sant.

Samtidigt som Milles ögon gnistrade glädje över att öppna nya paket var det andra ögon som såg dagens ljus för sista gången.

Mina tankar är hos dem som drabbats av detta fruktansvärda och ofattbara. Offer och anhöriga. De som är skadade. De som mist en vän. De som mist en familjemedlem. De som mist ett barn.

fredag 22 juli 2011

En tillbakablick...

Konstigt nog var jag inte orolig eller särskilt nervös. Däremot var jag upprymd och bubblig. Det var spännande att åka den sista resan med bara två i bilen.

När det väl satte i gång hade du bråttom. Men det var nog bra, för sakta kände jag att tiden nog inte var min vän. Jag blev nervös över att inte ha full kontroll och blev rädd att du skulle möta storebror för tidigt.

Men det fanns ingen anledning att känna oro, men jag tänkte inte logiskt. Allt var hela tiden under kontroll, men hur skulle jag kunna känna lugn i det när jag vet att allt kan ändras på en sekund.

Men när du låg på mitt bröst kände jag mig lugn och hel. När jag såg på dig kände jag på nytt den kärlek jag känner till din storebror, men på ett annat sätt. Allt blev nytt och perfekt. Aldrig ville jag släppa dig.

Två år senare känner jag samma sak. Lyckliga jag som får leva i din närhet. Grattis Mille!

måndag 11 juli 2011

Framsteg



Igår blev vår lilla tös fyra månader. Tänk vad dessa månader har gått fort. Samtidigt känns det nästan som om hon alltid funnits hos oss. Så naturlig är hon i vår familj och inte minst Mille tycker det. Jag tror inte han minns tillvaron utan henne och han verkar minst sagt trivas med sitt syskon.

Vår lilla tjej växer och växer för varje dag och det blir extra påtagligt när nya bebisar kommer till världen. Senast igår fick lilla Hillevi en ny årskompis och fler lär det bli. Jag blir också imponerad över alla de framsteg små barn gör den första tiden. I början är de nästan provocerande försvarslösa men sedan efter kort tid kan de le och skratta, lära sig jollra och även vända på sig. Tänk vilken strävan efter att lära sig nya saker som finns i de små kropparna.

De är verkligen små underverk och det blir mer påtagligt när man ser avtrycken av dem. Och tänk sedan att de ska bli ännu större och lära sig ännu mer. Så mycket som väntar. Inte kunde väl jag tro för två år sedan, strax innan Mille föddes, att han skulle bli den han är idag. Så full av liv, glädje och upptäckarlust. Och snart är Hillevi också där...

lördag 9 juli 2011

Rädsla

En av de bloggar jag följer publicerade nyligen ett inlägg om rädsla och oro. Det är en fråga som är ständigt aktuell när man är förälder, men ändå något man talar så lite om. När jag själv tänker vidare på den frågan går jag tillbaka i mitt eget liv hur det sett ut för mig. När jag blev förälder för fyra år sedan infriades den största rädslan innan jag ens hunnit tänka tanken. På så sätt kastades jag direkt in i föräldraskapets kärna och jag fick med ens visat för mig vad smärta är, vad sorg är, vad kärlek är.

Hur vågar jag bli förälder igen efter ett sådant avsked? Jag har egentligen inget bra svar på det. Jag är så klart livrädd att något ska hända mina guldklimpar här på jorden, men jag kan inte heller gå runt och låta deras barndom försvinna i oro. Inte heller jag och min man mår bra av att fasa för sådant som förhoppningsvis inte kommer inträffa.

Dock får man inte vara dum. Jag vet att livet är allt annat än rättvist och att inget går att förutse. Jag försöker därför vara tacksam för alla stunder jag har med mina barn och jag är inte sen att uppskatta vardagens glimtar, även om jag givetvis precis som alla andra upplever frustration när den äldsta blir trotsig och den yngsta är svårtröstad.

Tacksamheten över att jag har dem hos mig gör dock att rädlan inte främst blir min fiende. Den blir min vän och hjälper mig att älska livet och ta vara på det och dess stunder. Stora som små. Så har det i alla fall blivit för mig. Hur är det för dig?

Ps. Tack Karin för att du vågar skriva om detta ämne, trots att det så klart är svårt. Men jag tror att det finns behov av att tala om sådana här saker

onsdag 6 juli 2011

Skört

Vad livet är skört! Rätt var det är vilar löven på marken för att sova och aldrig vakna igen. NÄR det händer vet ingen, bara ATT det kommer ske. Och så är det också med oss...

söndag 3 juli 2011

Lurad?

Ibland funderar jag över hur många barn jag vill ha. Just nu känns två lagom och ibland mer än nog. Men jag känner ändå att tre skulle vara mysigt, speciellt med tanke på att det var så det skulle kunna vara.

Jag har ju gått igenom alla de förberedande faser för att få fostra tre barn. Tre graviditeter, tre förlossningar och tre återhämtningar därefter.

När jag tänker så känner jag mig blåst och lurad. Vad var det som hände egentligen och vem bestämde att jag inte skulle få det jag mest av allt ville ha? Varför bäddas sängen när ingen får ligga i den?

Sedan blir jag arg! Varför har jag då inte alla tre barn hos mig när jag rent logiskt borde det? Jag har länge frågat mig detta och ännu inte fått något svar.

fredag 1 juli 2011

Tills energin tar slut

Jag är verkligen imponerad av målmedvetenheten hos barn och även mycket små barn. Hillevi håller på att lära sig att vända på sig och kämpar minsann på. Här har hon somnat av utmattning efter att ha försökt vända sig till magläge. Tänk om man också gick in i en uppgift på det sättet. Försöka tills energin bokstavligen tar slut. Vackert på något vis, eller hur?