torsdag 27 januari 2011

Konfrontation

Nu är det inte särskillt långt kvar till bebisen kommer. Samtidigt är jag mentalt inte riktigt där jag borde eftersom jag har så mýcket som ska hinnas med innan. Det är lite typiskt mig att hela tiden köra på och inte riktigt stanna upp och bara vara.

Något som jag dock har konfronterats med är att det inte är helt orimligt att denna bebisen kommer födas på Elliots årsdag. Beräknad förlossning ligger ca två och en halv vecka efter datumet då Elliot kom och lämnade oss. Det känns lite oroligt måste jag erkänna. Jag vill att den dagen ska tillhöra honom och jag vill inte behöva känna dubbla känslor inför den dagen.

Det kanske känns fånigt, men för mig har den dagen på året blivit en fristad. Då kan jag vara i min bubbla och tänka på min lille kille och ingen kan störa mig eller avlägsna mig och mina känslor. Den fristaden kommer jag behöva även i framtiden, särskilt när vardagen i övrigt hela tiden tickar på utan hänsyn till det som kan kännas jobbigt.

Egentligen är det ganska orimligt att barnet kommer just den 2 mars, men det är ändå inte helt otänkbart. Troligtvis kan jag gå över den tiden med några dagar innan det är dags att åka in till Borås. Väl där är det dags att än en gång få ta emot det vackraste man kan ta emot. Även om den första gången för oss blev katastrofal var det samtidigt vackert. För där och då existerar bara modern, fadern och barnet. Allt annat blir betydelselöst.

Andra gången, när allt gick bra, kändes det som om världen stannade i och med att Mille föddes. Det var så mäktigt och så fantastiskt. Jag vår vila i denna känsla när jag närmar mig beräknat datum. Att allt annat saknar vikt, bara jag får se mitt barn. Mötet med den nya familjemedlemmen välkomnas varmt, men helst vill jag inte ha en obehaglig konfrontation.

onsdag 19 januari 2011

Trött för två

För er som funderar på att skriva en tenta på sex timmar i graviditetsvecka 32 kan jag informera er om att det är en ganska dålig ide. Stolarna är hårda och när jag väl kom därifrån var det som om höfterna hade låst sig, så det tog ett tag innan jag fick igång kroppen. En av tentavakterna var snäll som frågade hur det var med mig och hur det gick att sitta där i mitt tillstånd. Vad skulle jag svara?

Jag känner att föräldraledigheten närmar sig och det blir extra tydligt med sådana här milstolpar. Dock var dagen inte slut för detta utan nästa kurs började också idag, så det var bara att hasta vidare till vad jag tror är ett av Göteborgs universitets högsta hus. Självklart var hissen ur funktion! Fem våningar upp med trappa, sen har jag inte blivit människa igen.

På tåget hem hade jag sammandragningar, fast det har jag ibland. Inte förvärkar, utan mer som spänningar över magen. Men jag tänkte inte så mycket på det. Jag var mest trött och längtade hem till min säng och en kopp varm choklad. Den där energin jag alltid brukar bära på lyser med sin frånvaro så här på sluttampen, men jag ska försöka kämpa mig igenom den här kursen också i skolan, det är ju bara fyra veckor.

Nu väntar sängen och för en gångs skull tänker jag lägga mig extra tidigt. Det behöver både jag och barnet och jag hoppas att jag vaknar upp utvilad och harmonisk imorgon. Man kan ju alltid drömma...

söndag 16 januari 2011

Vad bör man planera?

Vi som bor i västvärlden har det mycket bra ställt och vi tar det dessutom för givet. Våra privilegier gör att vi redan från små år lär oss att planera våra liv snarare än att drömma om dem. Vi har inte drömmar om det vuxenliv som ligger framför, utan vi har redan klara föreställningar om hur det ska bli. Många planerar sina bröllop innan den potentielle maken eller makan kommit in i bilden. Vi planerar också hur många barn vi ska ha, hur många högskolepoäng vi ska ha och gärna när vi ska vara färdiga. Vid trettio vill de flesta ha ett bra jobb och påbörjat bildandet av egen familj.

Men kan man verkligen planera detta liv utan att råka på hinder. I vår strävan efter att få våra framgångsrika liv blir vi förblindade så vi inte ser den tillvaro vi lever i. För de som klarar sina planer blir det ibland på andras bekostnad, och ofta väljer man att se bort om man ser någon annan som är missgynnad eftersom man inte vill ge upp sin egen framgång för att hjälpa någon annan.

Är det den här världen vi vill leva i? Jag tror många gånger jag har planerat mitt liv och förutsatt att det ska bli på ett visst sätt. Vad jag däremot inte planerat var att mista en nära familjemedlem och må så dåligt över det så jag var tvungen att gå sjukskriven i ett år. Inte särskilt framgångsrikt kan man tycka.

Däremot har det lärt mig att bli ödmjuk, men visst planerar jag vidare mitt liv, om än inte på riktigt samma sätt. Många av de exempel jag nämner ovan är lite väl generaliserande, det är jag medveten om och det var min avsikt. Jag vill helt enkelt få dig att fundera över vad som egentligen är rimligt att veta på förhand. Man kan teckna många försäkringar som täcker upp för mycket som kan gå förlorat, men en försäkring kan inte laga ett brustet hjärta eller göra dig frisk om du är svårt sjuk.

Planeringen gör att vi blir sköra. Vi känner oss misslyckade när vi egentligen inte är det alls. Det gick inte bara som vi tänkt. Bara för att för sträng planering kan vara lömsk betyder det inte att vi ska tänka på framtiden. Självklart ska vi göra det och vi ska göra det mycket dessutom. Det är inget fel i att sätta upp stora mål för sig själv, jag uppmuntrar snarare det. Dock får jag uppfattningen ofta att folk tar för givet det man inte är given. Drömmar är sunt att ha, men att tro att man kan ha kontroll över framtiden kan farligt. Det kan göra att man förlorar i stället för att finna sig själv.

måndag 10 januari 2011

Som en ängel


Så här lugn och vacker var min son när jag hämtade honom på förskolan idag. Tyvärr var det inte lika harmoniskt när jag lämnade honom i morse. Så fort han försstod att jsg skulle lämna honom kom tårarna fram och innan jag visste ordet av började han gallskrika.

Jag insåg rätt snart att det var omöjligt att få honom att sluta så jag vaggade uto ch hörde hans gälla stämma under tiden jag gick därifrån. Det är hjärtskärande men samtidigt får man inse att det går över fort, och det hade det också gjort. Efter någon minut var allt som vanligt och han lekte på med de andra barnen för fullt.

Jag brukar inte ha så svårt att höra Mille gråta men den här gången måste jag erkänna att det var tufft. Det tar emot att lämna sitt barn medvetet medan det skriker för full hals. Det går emot alla kroppens instinkter och reflexer. Många föräldrar innan mig har erfarit detta och visst verkar det som om de och barnen klarar av det.

Det kommer jag och Mille också göra och idag var en start på något nytt. Jag kanske inte kan förvänta mig att han alltid ska springa ifrån mig med glädje in i lekhallen jämt, men så småningom kommer han förmodligen att känna sig allt mer trygg redan vid överlämningen. För även om jag vet att han har det bra resten av tiden skulle det vara skönt att redan på förmiddagen gå därifrån med tillfredställelse och inte med tårar brännande bakom ögonlocken.

Första dagen...

Idag är det en speciell dag för familjen Roos. Det är första dagen i helt nya rutiner. Från och med idag har Kristian börjat jobba igen efter pappaledigheten och jag fortsätter att studera så det innebär att Mille börjar på förskolan.

Det känns lite konstigt att vi redan är här, men jag känner mig än så länge lugn inför denna förändring. Inskolningen har gått bra och jag har egentligen inget skäl till att oroa mig. Idag är det jag som kommmer lämna och hämta Mille. Eftersom det är Kristian som har tagit hand om inskolningen kommer det vara första gången då jag själv går med Mille till förskolan idag. Därför känner jag ett litet "första-dagen-i-skolan-pirr-i-magen".

Men vad kan gå fel? Mille är ju i goda händer och även fast han kanske blir lite gnällig vet jag att han kommer repa sig så snart jag slått igen dörren efter mig. Men det hör väl till att man ska vara lite på alerten när något nytt är på gång.

Det kommer inte bli många timmar vi lämnar bort honom på dagarna och det känns väldigt bra i nuläget. Det kommer hamna mellan 15-20 timmar i veckan och det tror jag kommer passa Mille och vi andra bra. Nu ska jag gå upp och väcka lillkillen för nu är det dags att göra sig iordning för första dagen på förskolan.

lördag 8 januari 2011

Känner du någon skillnad?

Den frågan får man ofta när man är gravid för tredje gången. Man förväntas känna skillnad på rörelser, hormoner, känslor och kroppshydda. Jag har ärligt talat inte varit tillräckligt observant under mina graviditeter för att till fullo kunna svara på den frågan.

Jag har alla gånger mått mycket bra hela graviditeten, jag har alla gånger upplevt att jag har en livlig liten krake i mig och jag har väl känt mig så där lagom hormonstinn som man kan förvänta sig av en havande kvinna. Men jag kan inte sätta fingret på om det har känts annorlunda på något särskillt sätt.

Vi har ju så klart den aspekten att den första graviditeten slutade i en katastrof, men det är inte till det frågan syftar. Oron kanske känns mer påtaglig de här andra två gångerna, men det är inte det frågeställaren vill ha svar på. Jag undrar helt enkelt om det är så att man bör observera sina graviditeter så noggrannt. Jag känner nog att jag lägger mer energi på att njuta av tiden i stället. Inte jämföra för mycket utan bara njuta av att vara gravid i största allmänhet, tjock, hormonstinn och full av liv...i hjärta och i mage!

måndag 3 januari 2011

Ännu ett nytt år

Återigen har det blivit januari och ett nytt och orört år ligger framför. De flesta av oss är nog ändå optimister så här års för vem har inte förhoppningar och drömmar inför det nya året?

Själv känner jag att detta år kommer präglas av en speciell händelse, när vi ska få en till liten människa i familjen. Trots får historia känner jag innerst inne att allt kommer gå bra och att det här året kommer bjuda oss stor välsignelse. Jag har varit gravid över tre nyårsskiften och det är en särskild känsla som infinner sig. På något sätt blir de drömmar man tänkt särskilt verkliga över tolvslaget och det känns som om allt är möjligt och som om alla ens förväntningar är rimliga.

Jag hoppas att även du känner förtröstan och hopp inför det nya året. Många av oss kommer få oss törnar men vi kommer också få många fina stunder att minnas. Om 2011 går till historien hos dig som ett bra eller dåligt år vet vi inte, men oavsett vad vet vi att det kommer bli betydelsefullt. Är inte alla år det? Betydelsefulla, även om vissa år bär mer av sorg än av lycka. Vore det inte så skulle stunden på nyårsafton inte vara lika fin. Vi vet då ännu inte mycket om året men hoppet finns kvar om ett gott nytt år. Ett hopp som är värt att sätta sin tillit till!