lördag 31 december 2011

Årets sista dag

På något sätt tycker jag det ligger lite vemod över den sista dagen på året.

Vi förbereder oss för fest för att fira ankomsten av det nya året, men samtidigt försvinner det gamla för gott. Allt vi kunde gjort, de vi kunde bli under året blir förlorat. Drömmarna sedan det förra årsskiftet kanske har slagit in, kanske inte.

Skönt att man får en ny möjlighet inför det nya året. Det är väl därför det är så populärt med nyårslöften. Men bygg inte livet på tomma löften min vän. Risken är då att det som blir kvar bara blir gammalt glitter.

Själv tycker jag att jag ligger på plus sedan den här dagen var här senast. Glittret har ännu inte lagt sig, men så är det inte alltid. Just nu känns livet mycket bra, för någon annan gör det inte det. Men vi står alla lika inför det nya året och vi har gemensamt att vi vill att nästa år ska bjuda på något bra.

Dröm dina drömmar och strö ditt glitter, men våga också satsa på det du vill. Då kommer 2012 bli ett fint år, i alla fall det du själv kan påverka. Allt är ju inte inom vår kontroll.

Livet väntar inte på oss. Det är här och nu.

fredag 30 december 2011

Nyårsbarn

Barnen blir en speciell symbol för framtiden. Det är de som bär våra förväntningar och förhoppningar.

I barnen gömmer vi våra drömmar och det sköra vi inte riktigt kan sätta ord på. Utan att veta om det, äger de det dyraste vi har. Vårt hopp och vår framtidstro.


torsdag 29 december 2011

När man vet att nästa år blir annorlunda

Idag läste jag ett inlägg på en blogg som verkligen berörde mig. Anledningen till att jag själv nästan är förvånad är att jag inte tror att bloggaren själv hade som avsikt att beröra så djupt med just detta inlägg. Fantastiska UnderbaraClara skrev detta inlägg om det naturliga i att från ett år till ett annat bli mamma.

Själv känner jag igen dessa känslor. Jag skrev om det på min andra blogg senast igår. Tre jular har jag burit på känslan av att nästa jul kommer bli helt annorlunda, eftersom jag då också inte kommer ha ett barn i magen utan ett i famnen i stället. Nog blev alla nästkommande jular annorlunda, men min första jul som mamma hade jag inget barn i famnen.

Skulle jag julen innan, när sparkarna haglade tätt mellan måltiderna, kunnat ana att jag skulle få lämna min son redan på förlossningsavdelningen? Mina förväntningar var ju lika höga som alla andra blivande mödrars. Varför skulle jag bli avvikande?

Min första jul som mamma blev inte som jag tänkt. Nu när jag firat Milles tredje jul och Hillevis första finns ändå Elliot mycket nära. Allt annat skulle vara djupt onaturligt. När vi träffas med hela släkten pratar inte om honom kring julbordet, men alla vet att han finns alldeles närmast hjärtat ändå hos mig.

Gud har omfamnat honom alla hans jular, och alla hans dagar. Jag måste bara vänta innan jag kan dela mina dagar med honom. Tack Clara för att du med ett till synes så enkelt inlägg berörde mig till tårar.

Familjedagar

Det haglar tätt mellan födelsedagarna så här års. I alla fall i vår släkt. Det är då skönt att kunna mysa lite extra med familjen dagarna kring jul och träffas riktigt ordentligt.

Det är extra roligt för kusinerna att träffas eftersom de ses så sällan. Något de bär med sig länge tror jag.

Släkten är så otroligt viktig och det tycker även barnen. När vi hälsar på hos Kristians föräldrar bor vi hemma hos barnens farföräldrar och man märker på barnen hur mycket de gillar det.

Dessa familjedagar känns extra viktiga då, ur deras perspektiv...

onsdag 28 december 2011

Mitt 2011

...tänker jag sammanfatta med en bild. Så stort, så litet, så vackert.



måndag 26 december 2011

Julen i korthet

Julen är en viktig högtid i vår familj. Vi träffas med familj, släkt och vänner och äter och har det mysigt ihop.

Nu, efter firande i dagarna fyra pustar vi ut och försöker smälta alla intryck. Jag är glad och nöjd. Hoppas du också är det!

lördag 24 december 2011

God jul



I morgon är det julafton. Många av oss har förberett oss inför julen länge, med julpynt, bak och allmän hysteri. Nu är min önskan att julhelgen ska få bli fridfull, god och trevlig. Befriad från stress och måsten.




God jul!




fredag 23 december 2011

Det vi inte talar om

Friden infinner sig inte i alla hem i juletid även om vi gärna vill tro det. Tänk lite extra på hur du beter dig mot dina minsta och ägna en tanke åt dem som lever i skuggan av julen.

Min goda vän Josef Tingbratt har skrivit en jättefin julsång tillägnad dem. Om du inte redan tagit del av den lyssnar du på den och laddar ner den här!

Sången talar för sig själv.

söndag 18 december 2011

Julskök och pysslande

Nära julen är vi nu. Hemma hos oss har vi pyntat, pysslat och stökat länge nu men än är vi inte helt färdiga. Jag njuter verkligen av den här tiden och jag tycker det känns ganska skönt att ha fått julen tillbaka. Som jag skrivit blir det varken lättare eller svårare på ett sätt men ändå inser jag mer och mer att det är så här det är. Jag måste omfamna det och göra det till något i mitt liv.

Det är därför jag pratar med Mille om storebror i himlen och det är därför jag skriver även Elliots namn på en pepparkaka. Inte för hans skull eller någon annans, utan för min.

Jag älskade julen och har lärt mig älska den igen. Och jag vill även att mina barn ska uppskatta julen. Därför är jag så här stökig och pysslig inför julen. Det får mig att må bra och på köpet får vi riktig julstämning hemma.

lördag 17 december 2011

En jul som sätter spår



På ett vis blir det varken lättare eller svårare med åren. Det bara är som det är.

Och jag försöker omfamna det.

fredag 16 december 2011

Inför julen

Nu sitter jag med Mille i knät och myser till julmusik. Vi har bakat pepparkakor idag hela familjen och hela huset doftar pepparkakor. När jag befinner mig i denna idyll tänker jag tillbaka till den första julen efter att Elliot lämnat oss. Det var fruktansvärt jobbigt eftersom man julen innan byggt upp förhoppningar som inte infriades. Jag kommer ihåg att jag var återhållsam och tyckte det var mycket jobbigt att se alla andra barn leka och få julklappar. Julglädje som Elliot var ämnad att vara en del av. Julen har för mig i alla år varit starkt förknippad med familjen och med barn, så att jag tyckte det var jobbigt var inte konstigt egentligen.

Ändå kände jag mig som ett ufo. Jag var livrädd att någon skulle komma på mig sittandes och stirra rakt fram eller när jag gått undan en stund för att få lugn och ro. Jag skämdes över att känna som jag gjorde eftersom julen är så efterlängtad för de flesta andra. Jag som fasade inför julen det året kände att jag inte passade in i normen. Något var fel och konstigt nog vågade jag inte prata med särskilt många om det av rädsla att förstöra någon annans jul. Jag inser det konstiga i att resonera så, men det var så jag tänkte.

Det jag vill ha sagt är att julen som vi förväntas ta emot ofta inte har rum och tid för någon som känner sig ensam och sorgsen. Det är tråkigt tycker jag. Kan vi inte alla se oss om i jul om det är någon som behöver lite extra omsorg? Det kanske finns någon som behöver lätta sitt hjärta eller någon som bara vill ha utrymme för att faktiskt få vara lite nedstämd.

Julen är en fantastiskt fin högtid men jag tror inte att det är meningen att man ska strö glitter över allting. Det som finns inom oss måste få utrymme och våra behov försvinner inte bara för att vi luras köpa oss lyckliga i julhandeln. Våga vara den som står på den behövandes sida i jul. Om det så är grannen, din kompis, ditt barnbarn eller någon helt okänd. Då blir högtiden så mycket mer meningsfull.

torsdag 15 december 2011

Jag och Maria

Av någon anledning kom jag att tänka på Maria idag, Jesu mor. Jag blev överväldigad och mycket berörd idag när jag tänkt på hur hennes situation måste varit när hon var fick sitt barn. Hur var det för henne i kylan och mörkret, ensam med ett försvarslöst barn? Fattig, utelämnad och till synes svag. Men hon måste vara en av de starkaste kvinnor som funnits.

Ingen ville ta emot henne och hon fick göra det bästa av de hon hade. Jag försöker sätta mig in i hennes situation när jag tänker på mina egna barn. Mina barn är födda i en trygg miljö, de har kommit till en tillvaro där de har allt de behöver. Jag blir djupt berörd när jag tänker på att hon när hon var som mest utsatt fick genomgå allt det jag också gjort, men utan den trygghet vi har runt om oss hela tiden. Hon fick ingenting serverat utan fick offra allt för att bli mamma.

Men så tänker jag ett steg till. På Elliot. Som faktiskt trots trygghet, överflöd och beskydd inte fick klara sig. Då stod även jag där ensam och övergiven, i kylan och mörkret med ett barn i famnen. Men där fanns inget hopp.

Hoppet fanns och finns hos Maria, vilken förebild hon får vara för så många. Hon har mycket att lära oss, oavsett om vi tror eller inte. Hur kan vi se hjälpa dem som är utsatta och ensamma? De som inget har men som behöver stöd. Vad kan jag göra? Vad kan du göra? Det är något att fundera på i jul.

söndag 4 december 2011

Att hämta andan

Det är ganska tufft att vara hemma med två små barn. Jag är oerhört tacksam över att få denna möjlighet men ändå tär det mycket på en när det blir som mest intensivt. För att kunna vara den bästa föräldern jag kan vara till Mille och Hillevi märker jag att jag också behöver tid för mig själv. Det är inte första gången jag skriver om detta, men jag tycker det är viktigt. Kan jag inte unna mig själv att göra något för mig är det svårt att orka ta hand om andra.

När jag gjort det känns det som om jag orkar hur mycket som helst och jag och barnen hittar på massor med roliga saker. Jag är så glad att jag litar på att det finns andra utanför den allra närmsta familjen som älskar barnen och vill deras bästa. Far- och morföräldrar, andra släktingar, faddrar och vänner. Tack vare dem kan vi vara en hel familj som orkar mycket och som älskar att hitta på projekt, för det är sådana vi är. Barnen är vårt allt och vi vill ge dem den rikaste barndom de kan få. Det är bara att hämta andan och satsa igen...

fredag 2 december 2011

Halvtid

Tiden går så fort. Jag som skulle vara hemma så länge med barnen den här gången märker att jag redan är i halvtid. Tur att jag såg till att vara hemma en termin extra, annars hade jag börjat nu efter jul.

Det är konstigt det där med tid. Jag har skrivit mycket om det men det är för att de fascinerar mig. Hur man än planerar lyckas man aldrig ta kontroll över den. Det är sällan man upplever tiden så långsamt eller snabbt man vill. Men vad kan jag göra åt det, mer än att vara försöka hänga med...