söndag 28 mars 2010

Uppsamlingsheat!


I helgen var jag och Mille och träffade ett par gamla klasskamrater till mig i Uppsala. Vi har inte träffats på tio år och det var verkligen på tiden att vi träffades igen.

Det är märkligt det där med återträffar. Det är oundvikligt att konstatera att man förändrats en hel del med tiden, men samtidigt hittar man lätt tillbaka till varandra och kan umgås lika obesvärat som förr. Livet har format oss i olika riktningar, vi har varit med om olika erfarenheter som format livet på olika sätt. Vi har upplevt olika saker och lärt känna olika människor. Ändå kan vi mötas över det lilla vi fortfarande har gemensamt. Jag tycker det är facinerande.

Det säger väl något om att om vi bara vill, så finns det möjlighet att reparera det som man trodde var förlorat. Vi har inte träffats på tio år och haft mycket sparsam kontakt. Många skulle tro att loppet är kört, men till slut så vi till att träffas. Jag tycker det skulle vara fantastiskt om alla relationer gick att återuppta på detta sätt, men så är det ju inte alltid. Dock kan man alltid ge det ett försök.

Nu när man fått lille Mille har jag träffat så många människor som jag inte träffat så ofta innan. Dessa åtta månader har varit fyllda av härliga återträffar, där kanske denna senaste är mest spektakulär, men ändå. Visst ger denna nya familjemedlem mig en bättre chans att ta vara på det som är gammalt också. Vi vill gärna mötas där gammalt och nytt förenas. Gamla bekantskaper möts gärna kring en ny människa. För då kommer fokus någon annanstans är bara resan vi gjort genom tiden. Fokus kommer på där vi började, gemensamt, och där vi är idag. Tillsammans igen!

torsdag 25 mars 2010

Yttre omständigheter


Jag brukar sällan få resfeber, men nu kan jag nog konstatera att så är fallet. I morgon tar jag och Mille tåget till Uppsala över helgen för att hälsa på ett par av mina gamla klasskamrater och vänner. Vanligtvis när jag ska ut och åka handlar det om dagsutflykter, så då behöver jag inte tänka särskilt långt in i framtiden. Möjligtvis ett par måltider framåt. Dessutom brukar jag för det mesta ta bilen, inte för att jag inte tycker om att åka tåg, utan för att det är det smidigaste när man inte riktigt vet när man kommer iväg och så.

I morgon däremot kommer jag att lägga min tillit till högre makter...nämligen SJ! Nej, allvarligt talat är jag inte särskilt orolig över förseningar och inställda tåg. Det jag däremot kan känna är en aning stress över det faktum att vi kommer vara begränsade till ett trångt utrymme i fyra timmar. Jag får snällt följa tågets rytm och försöka finna ro i det. Det finns ju trots allt en del friheter ombord, även om familjevagnen tyvärr är indragen.

Mille är ju i de allra flesta fall riktigt lätt att ta med sig, men ändå känner jag mig lite orolig. Jag har inget emot att vara spontan och improvisera, men samtidigt kan jag känna en begränsning eftersom jag måste ha med mig så mycket grejer jag inte skulle behövt om jag rest ensam. Jag är på en ny plats i livet och det innebär nya bagage, både bildligt och bokstavligt.

I morgon börjar min resa mot uppland och den resan kommer bli kanonbra, det tror jag redan nu. Jag ska bara våga ge mig hän och lita på att alla yttre omständigheter klaffar för att vi ska få en så bra resa som möjligt.

tisdag 23 mars 2010

Overkligt men inte orimligt

Tiden är något av det mest naturliga som finns, samtidigt som den är så svår att förstå sig på. Ett år kan kännas oändligt långt, samtidigt som man kan uppleva det kort. Detta senaste år, som varit så otroligt händelserikt, känner jag så inför.

För ett år sedan var Mille inte ens född, jag som tycker att det känns som om han funnits med jämt. Samtidigt ser jag honom som så liten och det är inte svårt att förstå att han är en av de yngsta här i världen. Dock känns graviditeten så enormt avlägsen. Det känns som om det var minst ett par år sedan som vi buffade på magen och vi fick ett svar inifrån. Själva förlossningen känns också overkligt långt borta i tiden, även om man kommer ihåg den mycket detaljerat.

Kan det vara så att de situationer som präglar oss mest blir i det närmaste tidlösa. De står på något sätt för sig själva och det blir således svårt att se en början eller ett slut på det. Så känns det i alla fall. Mille är så stor och så viktig för oss att man inte kan tänka sig ett liv utan honom. Därför är det också svårare att tänka sig att vi faktiskt bara var två i hushållet ganska nyss.

Det känns minst sagt overkligt att så mycket tryckts in på så kort tid. Samtidigt är det inte ett dugg konstigt. Det är ju många känslor som sätts i rörelse när en ny människa kommer till världen. Och varför skulle det inte vara på det viset? I så fall skulle man ju förringa det fantastiska man får vara med om.

måndag 22 mars 2010

Om det inte blir som man tänkt sig

Det är snarare en regel än ett undantag. Ofta har man en mer eller mindre genomtänkt plan över hur man vill ha det och inte allt för sällan får man se sig besegrad av omständigheter man inte kan råda över. Eller helt enkelt sina egna allt för högt uppsatta ambitioner.

Men ibland gäller det inte småsaker som att pålägget man ville ha är slut eller att man missar tåget och blir försenad till ett möte. Ibland får man se sig själv i en tillvaro man inte räknat med. Det kan vara en oväntad sjukdom eller en olyckshändelse. Det kan vara oro över en nära anhörigs hälsa, en oro som ruckar på trygghetens fästen. Trygghet är ju trots allt ingenting man kan köpa, så som säkerhet. Trygghet är någonting som vinns. När man väl vunnit den vill man inte förlora den.

När det inte blir som man har tänkt sig kan man inte låta bli att fundera över vad man får i stället. Det behöver nödvändigtvis inte vara en otrygg tillvaro, men snarare en annorlunda. Man kan bli mycket besviken och ledsen. Bestört och bitter, men man kan fortfarande känna sig trygg. På ett eller annat sätt i alla fall.

När man förlorar en familjemedlem man länge väntat på ställs mycket på sin spets. Att det inte blir som man tänkt sig är snarare en underdrift än något som kan beskriva situationen. Innan något sådant händer finns det nämligen inte ens med på kartan att man ska kunna förlora så totalt mot livet. Ett liv som dessutom inte fick en ärlig chans.

Dock kan man konstatera att då det inte blir som man tänkt sig, blir det på andra sätt. Det kan leda till att man blir mer medveten och därmed mer tacksam över det man faktistk har kvar. Man kan lära sig nya saker och upptäcka nya sidor hos sig själv. Och man kan slutligen lära känna nya människor som man inte skulle träffat annars, och man kan få en ny familjemedlem som kanske inte uppenbarat sig om allt blivit som man först tänkt sig.

måndag 15 mars 2010

Det ligger en hund begraven...

När jag och några väninnor var ute och lunchade härom dagen fick jag sannerligen oväntade nyheter. Dessutom lite oroande sådana...

Min kompis berättade att inte mindre än två personer i hennes närhet blivit felbehandlade av en och samma läkare och ville då veta av mig vem det var som hade behandlat mig den dagen då Elliot dog. Jag uppgav namnet och det visade sig vara samma person. Jag ska väl säga att jag blev förvånad, samtidigt som jag kände att det inte alls var orimligt.

Jag kommer ju mycket väl ihåg denna dam, som jag anmälde till hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd för ca ett och ett halvt år sedan. Den anmälan ledde inte till någon åtgärd, även om svaret var i högsta grad tvetydigt. Min uppfattning av henne var tyvärr att hon inte tillhörde den kategorin av mest noggranna och förståennde personer jag träffat. Om fler har varit missnöjda med hennes behandling och konsekvenserna av den kan det vara läge att ifrågasätta hennes kompetens och lämplighet.

Enligt min väninna anmälde de andra patienterna inte denna läkare, vilket jag så klart tycker är tråkigt. Samtidigt förstår jag dem. Pappersexersis är inte det första man vill ägna sig åt när man upplever att man blivit bemött på fel sätt inom vården. Dock är det just det man bör göra. Ju fler som engagerar sig, desto större blir verkan av det.

Jag märker dock tyvärr att jag fortfarande känner mig bitter på denna läkare, trots att jag intalat mig att jag måste släppa taget om henne. Det kan aldrig blir något positivt av att låta en annan människa ha en så stor negativ påverkan på ens liv. Så viktig kan hon inte bli för mig. Jag måste låta henne gå för min egen skull. Det finns andra personer man vill låta påverka ens liv. Personer man ägnat mer än 15 minuter tillsammans med.

söndag 14 mars 2010

Vad gjorde jag förut?


Även om jag nuförtiden är ledig på vardagar likaväl som på helgerna är det ändå helgerna man längtar efter. Då är det lättare att få en stund för sig själv, även på dagen. På veckorna hinner jag nätt och jämt med det jag vill. Nästan all tid går åt till att aktivera Mille, jaga honom och leka med honom. Det är inte alltid en lätt kille att göra nöjd ska ni veta.

Innan livet med Mille hade man fullt upp, trodde man i alla fall. Nu är det svårt att tänka sig vad man gjorde förut. All denna tid som man faktiskt hade över, men visst fylled man sin tid med annat då.

Nu kan jag njuta på ett annat sätt av en stund i solen eller några minuter framför datorn. Vi behöver alla tiden för oss själva och jag ser till att få den tiden. Men det sker inte längre helt på mina villkor.

torsdag 11 mars 2010

Om jag ändå visste...

Tidigare idag när jag gjort gröt till min lille pojk hade jag som vanligt spillt lite grand utanför. Då gjorde jag som jag brukar, borstade pulvret ner i diskhon, där jag sedan sköljer bort det. Mille befann sig denna stund alldeles nedanför mig på golvet, undersökandes allt som kommer i hans väg.

När han hörde att jag borstade mot köksskivan med handen märkte jag att han började åla i ren panik bort från mig. Instinktivt sökte han sig sprattlandes och flaxandes bort från köksbänken och man riktigt kunde ana paniken i hans lilla ansikte.

Denna situation slog direkt an på mina moderskänslor. Jag kände mig mycket maktlös när jag såg den rädsla i Mille, en rädsla jag nog aldrig sett hos honom förut. Visst har jag sett på honom när han är arg eller ledsen, men rädd har jag inte sett honom. Inte på det sättet.

Att få honom lugn tog inte lång tid, men det fick mig att tänka på vad som ligger framför. Den maktlöshet jag kände kommer jag om och om igen få känna, då när Mille blir rädd och då instinkterna tar över hos honom. Jag undrar vad som rörde sig i hans lilla huvud, då när han hörde det han kom att uppfatta som obehagligt.

Vad kan lilla jag göra för att få Mille trygg utanför hemmet. Vi kan ge honom trygga uppväxtförhållanden, men jag kan inte skydda honom från omvärlden. Men varför skulle jag det? Livets rikedom ligger ju både i det vi kan kontrollera och i det vi inte kan kontrollera. Hur ska vi annars kunna bli glatt överraskade eller plötsligt inspirerade.

Dock skulle jag vilja veta vad som hände i morse, när Mille blev så rädd. Det var en obehaglig känsla både för honom och för mig, men på olika sätt. Jag vill känna mig tillräcklig när han känner sig otillräcklig. Jag vill kunna trösta när han känner sig otrygg. Jag vill kunna ge svar när han känner ovisshet. Om jag ändå visste hur jag ska göra...

fredag 5 mars 2010

Det allra bästa

Många tankar har rört sig i mitt huvud dessa år som gått. Åren som inte blev som jag tänkt efter det att Elliot lämnade oss. Det är många känslor och bekymmer man konfronterat och det är sådant som hör till.

Något som besvärat min vid flera tillfällen är den otillräcklighet jag känt som mamma. Jag skulle så gärna vilja ha gjort mer för honom. Mer än att vagga hans livlösa kropp och mer än att anordna hans begravning. Det fanns så mycket kärlek i mig som jag ville att han skulle känna av, men det gick inte. Därför finns fortfarande en frustration och en sorg i mig på grund av det.

När jag tog upp detta i mina själavårdssamtal som jag tack och lov fick möjlighet att ha möttes jag av en förståelse och ett svar som jag återkommer till när helst jag känner mig otillräcklig och skuldtyngd. Jag fick veta att psykologisk forskning visar att vi hela livet eftersträvar att känna trygghet. Det är visserligen inget nytt, men den trygghet vi eftersträvar är den typ av trygghet och totala harmoni vi kände när vi låg i vår mammas mage. En trygghet av att bli buren och som innebär att ingen oro finns för någonting. Den tryggheten är något vi försöker eftersträva hela livet, men som vi sällan uppnår fullt ut.

Det har blivit som en tröst för mig när jag tänker på allt det jag inte kunde göra för Elliot. Jag har inte kunnat natta honom, ge honom mat, lugna honom eller vårda honom. Däremot har jag fått vara med och ge honom något av det mest harmoniska man är med om som människa i livet här på jorden. När man villkorslöst får bli buren och närd av sin mamma i nio månader. Trots det som hände har jag ändå gett Elliot detta och det kan jag vila i. Till er som mist ett barn vill jag säga detta: Ni har gett ert barn det allra bästa som finns redan innan födseln, glöm inte det!

onsdag 3 mars 2010

Perspektiv




Igår, på Elliots dag, var vi vid graven och tände ljus. Vi fick gräva fram gravstenen som låg begravd under all snö. Det fick bli en symbol för vad vi faktiskt gör, vi tar fram det som ligger oss mycket nära, för att bearbeta och vårda. Även om det kan tyckas ligga väl begravt finns det ändå där, under ytan...

Det var fjärde gången vi upplevde denna dag. Första gången vi upplevde dagen präglades den av chock och uppgivenhet. Ett år senare var dagen fylld av uppriven smärta. Ytterligare två år senare, nu, känner jag mig sorgsen och olustig till mods. Det är precis som om den vanliga Josefin har flyttat ut för ett tag, trots att livet är detsamma. Det får mig att känna mig obekant och obekväm i de situationer där jag vanligtvis brukar skratta och ha kul.

Är det så att jag byggt min tillvaro på ett sådant sätt att den inte rymmer livets alla känslor? Har jag inte lärt mig av min erfarenhet, utan har jag i stället byggt upp en mur för att skydda mig själv? Jag hoppas inte det! Jag tror helt enkelt att detta är en pågående process, en process jag inte kommer se slutet på. För varje år kommer jag upptäcka nya känslor kring min kärlek till Elliot. Precis som jag kommer upptäcka nya sätt att se min kärlek till Mille. För även om kärleken är ett tillstång är den ändå i rörelse.

Kärleken till Elliot har nästan bara gjort ont, men med åren märker jag att jag mer och mer ser det positiva i att få ha honom som son. Ja, du läser rätt! Samtidigt som jag är otroligt bitter och besviken över vad som hände, så är jag ändå tacksam för att jag fick uppleva den korta, men anonyma, tiden med honom. Det är nog något som är mycket svårt att förstå...

måndag 1 mars 2010

Tomorrow never dies

Jag har precis sett färdigt på bondfilmen "Tomorrow never dies". Just idag har den titeln en speciell innebörd. I morgon är det tre år sedan Elliot dog och fastän han är död, finns dagen kvar och minner om honom. Den 2 mars kommer alltid vara Elliots födelsedag och minnesdag och det kan ingen ta ifrån oss.

Kristian ropade upp mig till övervångingen för en stund sedan och visade mig då ett jättefint bildspel han hade knåpat ihop till musiken: "Elliots sång". Det är vid sådana tillfällen alla spärrar släpper och man släpper ut allt man har inom sig. Hur är det möjligt att styra över dessa känslor? Det går ju bra, men man kan undra hur man gör det.

I morgon kommer dagen till synes vara som vilken tisdag som helst, men visst kommer tankarna lättare vandra någon annanstans. Vi har inte planerat in något särskilt, mer än att vi ska tända ett ljus i hans lykta vid graven. Det känns helt främmande att tänka sig att man skulle haft en treåring hos sig om det gått aningens annorlunda, samtidigt som det skulle kännas helt naturligt. För det är ju så det skulle varit.

Jag tänker alltid på Elliot och han behöver verkligen ingen särskild dag för att bli uppmärksammad. Däremot är det skönt att ha en dag att skylta med, att gömma sig bakom när det känns tungt. Denna tid på året är det ingen som tycker det är konstigt att man mår lite dåligt och det är väldigt skönt att det får vara så.