lördag 29 november 2014

En tid innan jul

Den senaste tiden har verkligen flugit förbi och det är nästan svårt att förstå att vi snart är inne i advent. Advent är en förveredelsetid innan jul och det tar sig uttryck på olika sätt.  

De flesta verkar fylla dessa dagar med rimliga och orimliga förväntningar på julen. Med shopping och förberedelser. Med stress och måsten. Jag vill helst inte ha det så. Jag vill att advent ska vara en fridfull tid, med tillfällen till eftertanke, gemenskap och även tystnad. 

För många barn innebär advent en nästan evighetslång väntan till julafton och de efterlängtade julklapparna. Men så länge behöver många inte vänta. Det har blivit allt vanligare med en så kallad paketkalender, som innehåller olika presenter varje dag i december fram till jul. Ofta är det småsaker som suddgummin eller klistermärken, men ibland också större grejer. 

Jag tycker detta är lite jobbigt eftersom jag redan som det är har svårt med prylhetsen och prylbergen juletid. Jag vet att mina barn har det de behöver, men visst kan jag också vilja unna dem en stunds extra spänning och förväntan den här tiden innan jul.


Så det har ändå blivit så att paketkalendern har flyttat in till familjen Roos i år. Däremot är paketen inte bara fyllda med prylar utan också med upplevelser att göra tillsammans. Ett paket saffran symboliserar lussekattsbak, en julgranskula vittnar om att det är dags att klä granen och en pepparkaksform visar att upplevelsen för dagen är pepparkaksbak. Vi har även lagt i ett pussel där pusselbitarna är uppdelade på flera gånger och ett par dagar kommer de få pengar i kalendern att skänka till ett hjälprojekt som de vill stödja. För att hjälpa dem att se att julen är så mycket mer än det som stannar vid oss. 

Mille och Hillevi kommer att få öppna denna kalender varannan dag och jag tror att det blir en fin aktivitet. Jag önskar att advent blir en fin och fridfull tid för oss alla och att vi kan hjälpa varandra att få upp ögonen för det som ligger framför. Glad advent. 

lördag 1 november 2014

Vardag och helgens känslor

Plötsligt händer det! Efter flera veckor av jagande efter virus upptäckte vi igår att barnen blivit rödprickiga. Hillevi fick dessutom hög feber och var rejält påverkad ett tag. Idag har de varit ungefär som vanligt, men samtidigt sjuka. Och prickiga.

Mitt i detta väldigt vardagliga går jag på minnesgudstjänst. Det är den första Alla Helgons dag sedan min mamma gick bort i juni och det blir extra påtagligt när jag sitter i kyrkbänken. Jag blir överväldigad av alla känslor, men också tacksam över vad min mamma fått betyda. Känslan av saknad och sorg bär jag inombords hela tiden, men dagar som denna kommer dessa känslor fram i ljuset. Blir synliga för mig och andra. Bekräftas och blir verkliga. 

Och det känns skönt. Att mitt i denna just nu prickiga vardag kan jag få beröra dessa känslor som är en del av mig. Vi köpte dekorationer och barnen var med och var delaktiga när vi lade kransar och hjärtan på gravarna vi brukar besöka. 

Jag minns när jag själv var prickig och min mamma, pappa och mormor tröstade och var med mig och min syster då vi hade vattkoppor. Fint att allt detta rymms i min vardag. Betydelsefulla minnen. Stora känslor. Små prickar. Men allt annat än obetydligt.