fredag 30 mars 2012

Tillbakablick

Idag är det fem år sedan vi tog vårt sista avsked av Elliot. Begravningen. Så overklig, så sorglig, så fin. Vi förberedde allt själva inför begravningen med hjälp av vänner, familj, arbetskamrater och församling. Det blev bäst så tyckte vi och det blev som terapi. Bearbetning. Då var det jobbigt, men idag är jag tacksam över att det var vi som själva skapade hans begravning. Det var vår kärlekshandling till honom. Vårt enda sätt att visa det på. Även om det inte var nog.

Det var av kärlek vi själva gjorde programmen i kyrkan och utformade en annons. Vi tog av kärlek kontakt med kyrkogårdsförvaltningen och valde ut en gravplats med kvällsol. Jag skrev av kärlek två sånger till min son, som våra vänner av kärlek sjöng under begravningen. Min pappa bäddade om honom i kistan av kärlek och Kristian bar av kärlek honom in och ut ur kyrkan. Kistan hade en vän till oss av kärlek snickrat, efter våra önskemål. Efter begravningen gick jag och Kristian av kärlek ut i naturen för att hitta en fin sten. Vi fann den på ett berg.

Denna dag kom familj och vänner av kärlek och stöttade oss i vår värsta stund. Kärlek. Kanske inte kärlek till Elliot i första hand, men kärlek och omsorg till oss. Och det kommer jag vara tacksam över och minnas så länge jag lever, och antagligen längre än så.

tisdag 27 mars 2012

Priviligerad

Jag är inne i en period där jag kan börja gråta när jag tänker på hur världen ser ut. Jag känner mig oerhört priviligerad över att vara född i västvärlden, men vem har givit mig rätten att leva som jag gör? Är det en mänsklig rättighet att äga allt som i Sverige anses som standard?

Vad kan jag göra för att medsyskon i andra delar av världen också ska kunna förändra sin livssituation? Det viktigaste för mig i min vardag är att kunna tillgodose mina barns behov. Det är något av det mest centrala för en förälder. Men alla föräldrar kan inte det. De har inte möjlighet att se sina barn äta sig mätta. De se ser sina barn smutsiga och utan hela kläder. De kan inte ge sina barn löftet om en trygg framtid. Jag skulle känna mig oerhört hjälplös om jag inte kunde ge Mille och Hillevi mat för dagen. Men många föräldrar lever i den verkligheten.

Jag är i bland på PMU (pingstmissionens ulandshjälp) i Vårgårda. Där finns på ett ställe uppsatta bilder på människor som har nåtts av hjälp och fått en märkbar förändring i sitt liv. Det är fantastiskt, men det finns så många som fortfarande lever på gränsen mellan liv och död. Spädbarn som inte får den näring de behöver.

Jag gråter ibland för att detta lidande blir svårt för mig att hantera. Ändå gör jag mycket lite åt det. Jag skänker pengar ibland, men ofta lyckas man trycka undan dessa känslor och ta itu med det som finns närmare. Problemen som finns i ens egen vardag. Men i ett globalt perspektiv kan de flesta av dessa problem passera, då finns det annat som borde ha högre prioritet.

Vi ser nästan dagligen på nyheter eller dokumentärer som behandlar global rättvisa. Vi blir berörda av det för stunden. Vi vill alla förändra världen, men när det blir för påtagligt för oss väljer vi att inte se. När det innebär att vi behöver byta livsstil och avvara delar av den vardag vi skapat väljer vi i stället att byta kanal...

fredag 23 mars 2012

Jag behöver solen

Dagar som denna, när solen värmer, finns det på något sätt alltid hopp. Hur illa dagen än har varit i övrigt kan man glädja sig över det fina vädret och värmen. Mitt problem är bara att ta mig ut med två småbarn mellan skrik och bajsblöjor. Men när vi väl är ute kan vi stanna där hela dagen. Det är minsann livet på en liten pinne...

tisdag 20 mars 2012

Något utöver det vanliga

När jag har talat med några av mina vänner som inte är kristna, om min förlust av Elliot, har jag blivit bemött med stort positivt intresse över min tro, och respekt. Jag vet inte varför jag inte förväntat mig det, men på något sätt har jag nog tänkt att de som inte delar min tro knappast blir mer intresserade av att tala positivt om Gud efter att jag, helt oförberett, mist ett av våra barn. Dessa gånger har jag nog föreställt mig att de ska förutsätta att jag blivit trosvag och att jag nog inte kan känna mig så trygg i Gud ändå. Har jag haft rätt? Knappast! Det har vid flera tillfällen gått upp för mig att jag minsann inte är så fördomsfri som jag vill vara.

Dessa vänner har i stället förutsatt att jag, genom min trygghet hos Gud, haft stöd av det genom sorgen. Vilket är helt sant. De har också tyckt att det har funnits något attraktivt hos mig, att jag faktiskt vågat lita på någon utanför mig själv. Från den första dag jag levde utan Elliot har jag tagit steg ännu närmare Gud. Det kanske låter konstigt, men var för mig så naturligt. Visst var jag arg på att Gud inte ingrep. Inte räddade vår ängel. Men jag kan inte förneka det som Gud har gjort för att hjälpa mig i min nöd. När jag ser tillbaka i backspegeln ser jag spår som ingen annan än han kan ha lämnat efter sig. Hjälp bara han kunnat ge. Kanske ligger det mer sanning än jag trott i det som pastorn sa i griftetalet på Elliots begravning för nästan fem år sedan.

Med Gud blir det oförklarligt, men utan Gud blir det outhärdligt.

Att även om vi faller tungt och hårt, och inte förstår varför detta fick hända, finns det någon som ändå vill hjälpa oss upp igen. Och ibland finns insikter att hämta i samtalet med någon som finns alldeles nära. I en vän.

lördag 17 mars 2012

Bland rakblad och kaktusar

I ett par dagar har det känts som att jag har svalt ett par rakblad för jag har emellanåt haft så ont i halsen att jag inte velat varken äta eller prata. Energin har tagit slut och jag har mest legat i soffan framför TVn eller datorn. Så tråkigt att inte orka hitta på något kul.

Idag ska resten av familjen åka på kalas medan jag stannar hemma och försöker bli lite bättre. Jag ska bara få bukt på den där kaktusen som flyttat in i min hals...

fredag 16 mars 2012

En liten resumé

Detta är mitt 300:e inlägg på denna blogg. Bloggen har varit igång i snart tre år och jag tycker att det har varit mycket givande. Jag började blogga två år efter vi mist vår son Elliot. Jag var då gravid med Mille och ett helt nytt liv skulle börja med denna lilla bebis som idag är nästan tre år. Sedan dess har vår familj berikats med ytterligare en medlem, Hillevi, för ett år sedan.

Jag skriver fortfarande med mina känslor som bas, om föräldraskapet, livet, sorg och glädje. Och en del annat som berör mig. Det som är mitt liv. Detta är endast en resumé, inte ett avskedsbrev. Jag har inga planer på att sluta blogga. Välkomna alla nytillkomna. Några av er har hittat hit via Karins blogg. Kul att ni kikar in.

Och tack alla andra, som också följer mig och läser orden jag skriver. Det är oerhört värdefullt för mig att ni läser och kommenterar. Fortsätt med det. Och gilla gärna min sida på Facebook här till höger...

De vill vara som oss

Är det något jag upptäcker mer och mer för varje dag som förälder är det barnens upptäckarlust och nyfikenhet. De vill testa och försöka. Lyckas och misslyckas. Framför allt Mille är inne i en ålder där han vill härma och göra allt som jag eller Kristian gör. När Hillevi var liten och jag ammade, gjorde han likadant med sin docka. Nu när jag ställer ut Hillevi i vagnen på verandan för att sova, ställer även han ut sin docka i vagnen för att sova. Och så vidare.

Vilket fantastiskt sätt att utforska livet på. Leka vuxen, men ändå med barnablick. Idag slängde han ihop en fantasipajdeg och precis som när pappa bakar bullar lät han degen "sova" lite, alltså jäsa. Det blir så påtagligt dessa stunder vilka förebilder vi föräldrar är. De ser verkligen upp till oss och vill vara som oss. Vilken fantastisk gåva som förälder och vilket ansvar. För inget filtreras eller blir osett, som när Mille spillt ut något på golvet och hämtar en handduk och torkar upp det med foten. Undrar var han har snappat upp det?

torsdag 15 mars 2012

Älskade vardag

För fem år sedan var vår familj i stor chock. Det lilla barn man väntat på, för alltid borta. Innan vi hunnit ses.

Ändå springer livet vidare. Man måste ta tag i vardagliga bestyr. Tiden är hänsynslös i det avseendet. Men jag minns det som ganska fint ändå. Visst hade jag velat ta en paus från livet helt och hållet men de svaga vardagstrådarna höll mig ändå kvar på jorden, i det liv som var mitt. Som hade blivit mitt.

I början blev minsta syssla svåröverkomlig. Det var jobbigt att tala i telefon och att lags mat. Men det blev bättre. Överlevnadsinstinkten är stark även när man tampas med döden på nära håll. Kanske särskilt då. Men till slut bli man mer levande än aldrig förr. Och då får man minnas att resan tillbaka började med trevande steg i vardagen.

måndag 12 mars 2012

Ny energi!

Jag känner att energin har kommit åter i och med vårens ankomst. Solen värmer både min själ och mitt sinne och de enkla uppgifter som för ett kort tag sedan kändes jobbiga känns helt plötsligt lätta. Vad härligt när det är så!

söndag 11 mars 2012

Redan där

Igår firade vi vår lilla Hillevi som blev ett år. Redan. Det var inte länge sedan jag för första gången höll henne i min famn och lärde känna hennes blick och hennes fingrar. Ett år har gått och det har hänt så mycket i hennes liv. Hon kan krypa, skratta, skoja och nästan gå helt själv. För ett år sedan höll jag i ett litet knyte och det är så svårt att tänka sig att Hillevi så nyss var så försvarslös. Ofattbart. Ett litet mirakel.

onsdag 7 mars 2012

Vill du göra skillnad?

Som förälder och världsmedborgare är det min skyldighet att dela denna videon. Hoppas ni kan avvara en halvtimme.

KONY 2012 from INVISIBLE CHILDREN on Vimeo.

måndag 5 mars 2012

Storebror, lillebror

Jag har tagit det vackert med bloggandet de senaste dagarna. Elliots femårsdag blev fin och unik på sitt sätt. Och fylld av tankar och känslor. Och för första gången på årsdagen var Mille så stor så man kunde tala med honom om vad man gjorde. Han har med intresse samtalat om Elliot så länge han kunnat prata, men han kunde känna av att det var något speciellt med i fredags. Storebrors födelsedag.

När vi var ute i trädgården på förmiddagen sa han plötsligt att vi skulle gå och titta på graven. Eftersom vi bor granne med kyrkogården traskade vi över och gick en stund på kyrkogården. Jag har alltid tyckt det varit fridfullt att gå på kyrkogårdar och kika. Redan när jag var liten och följde med min pappa, som då jobbade som kantor, till jobbet gillade jag att titta på gravstenarna på de olika kyrkogårdarna. Fridfullt på något vis.

Sedan på eftermiddagen gick vi dit hela familjen. Vi brukar alltid köpa något litet att sätta vid gravstenen. I år fick Mille bestämma och han tänkte inte länge innan han sa att Elliot skulle få en elefant. Så vi gick och köpte en fin leksakselefant att ha vid graven. Denna grav som är vår samlingsplats på något vis. En plats som rymmer så många minnen och så många känslor. Livets alla faser på något sätt, men ändå så kompakt. Som jord.

fredag 2 mars 2012

Fortfarande...

Vill så gärna ta dig i min famn
krama om dig och få hålla dig varm
men du förblir kall
men du ser inte ut att frysa

Förväntningar försvinner fort
en framtidsdröm så snabbt rycks bort
man undrar så
vem är du nu och vem skulle du blivit


Ur Elliots sång

Fortfarande aktuell på ett sätt trots att den är skriven för fem år sedan. Lyssna gärna på den i sin helhet här!

Fem år av saknad

Mitt barn ett liv kan va så skört
med ens blir inget oberört
blir ensam kvar
förstår ej innebörden i det jag vet


Ur Elliots sång

torsdag 1 mars 2012

Inte ensam ändå

Att barn dör precis innan födseln är tack och lov mycket ovanligt. Av tusen graviditeter slutar fyra på detta sätt. Varje barn som mister möjligheten till ett liv är ett för mycket men i andra föräldrar kan man som förälder till ett änglabarn finna stöd. I boråskuriren står det i senaste numret om lille Max som inte fick se dagens ljus. Läs gärna den här! Själv gråter jag en skvätt när jag läser och tänker lite extra på morgondagen då vi skulle firat Elliots femårsdag.