Storebror, lillebror

Jag har tagit det vackert med bloggandet de senaste dagarna. Elliots femårsdag blev fin och unik på sitt sätt. Och fylld av tankar och känslor. Och för första gången på årsdagen var Mille så stor så man kunde tala med honom om vad man gjorde. Han har med intresse samtalat om Elliot så länge han kunnat prata, men han kunde känna av att det var något speciellt med i fredags. Storebrors födelsedag.

När vi var ute i trädgården på förmiddagen sa han plötsligt att vi skulle gå och titta på graven. Eftersom vi bor granne med kyrkogården traskade vi över och gick en stund på kyrkogården. Jag har alltid tyckt det varit fridfullt att gå på kyrkogårdar och kika. Redan när jag var liten och följde med min pappa, som då jobbade som kantor, till jobbet gillade jag att titta på gravstenarna på de olika kyrkogårdarna. Fridfullt på något vis.

Sedan på eftermiddagen gick vi dit hela familjen. Vi brukar alltid köpa något litet att sätta vid gravstenen. I år fick Mille bestämma och han tänkte inte länge innan han sa att Elliot skulle få en elefant. Så vi gick och köpte en fin leksakselefant att ha vid graven. Denna grav som är vår samlingsplats på något vis. En plats som rymmer så många minnen och så många känslor. Livets alla faser på något sätt, men ändå så kompakt. Som jord.