lördag 20 maj 2017

Tysta tårar

I år är det tio år sedan jag och Kristian blev föräldrar. Till den där lilla pojken. Med tio fingrar, tio tår, ganska gles kalufs och en liten grop i hakan. Men det blev inte som det var tänkt. Han levde inte när han föddes och vi fick, i väntan på hans begravning, lämna honom kvar på sjukhuset när vi åkte hem. Hem till vår lägenhet. Där vi förberett oss för att bli en till i familjen. En färdigbäddad spjälsäng bäddad med nytvättade lakan väntade på oss. Men vi hade ingen bebis att lägga där. Allt hade blivit som det var innan. Men ingenting var som det var förut. Allt hade förändrats. Tio år senare minns jag som igår, saknar än idag och älskar för hela livet.

I början kunde jag tänka mig hur det skulle kunna bli med oss tillsammans. En parallell verklighet som jag kunde se vid sidan av mitt liv. Men med tiden bleknade denna parallella verklighet, för att den riktiga verkligheten bredde ut sig och tog över. Helt i sin ordning, men obarmhärtigt för en förälder som sörjer sitt barn. Sitt allt. Idag lever jag i min verklighet, men tänker en det på hur det kunnat bli. Men det känns overkligt. Som om det aldrig skulle kunna hända. Men det var så nära. Så obeskrivligt nära. Men jag tänker på honom varje dag. Min älskade lilla pojke. Min Elliot. Aldrig har han lämnat min tanke på tio år. Jag kommer hålla honom kvar där så länge jag lever. Det ställe jag vet att jag kan återkomma till honom med mitt hjärta i min hand.

Jag gråter inte varje dag, men ibland om kvällarna och nätterna kommer tysta tårar. Tårar som visar för mig att jag fortfarande är densamma. Att hjärtat fortfarande huserar det jobbigaste av minnen. Att jag är mänsklig och aldrig glömmer. Men älskar det gör jag för alltid.

onsdag 25 januari 2017

Innan allt ligger öppet

Jag älskar människor. Jag älskar att umgås med människor och en naturlig följd av det är att jag ganska ofta träffar nya människor. När de obligatoriska samtalsämnena är avklarade har yrke, hemort och familj avhandlats. Ganska okomplicerat kan någon tycka. Ja, på ett sätt är det det. Hårda frågor som inte behöver någon närmare granskning. Det finns ofta enkla och okomplicerade svar på dem. Det är väl därför de ofta ligger bland fem i topp på samtalsämnen med nya bekantskaper. 

Hur är det då för mig? Yrke och hemort är inga bekymmer att prata om, men jag får alltid kval när frågan om familj kommer upp. Och det beror på den vanliga frågan om barn. När jag får frågan om hur många barn jag har hör jag mig alltid säga två. Men efter att jag sagt det känner jag i hela kroppen att jag inte sagt sanningen. Jag känner att jag döljer något av mitt innersta och käraste. Något av det dyraste jag går och bär på. Stoltheten i att vara Elliots mamma. 

När jag i min presentation inte nämner honom känner jag att jag förnekar mitt föräldraskap till honom som jag är så stolt över, men som blir så besvärligt att ta upp i ett första möte. De gånger det har hänt har fokus och känsla på samtalet skiftat och det har känts meningsfullt, men samtidigt har samtalet tvingats i en annan riktning. Det som från början var ett lustfyllt och trevande samtal utvecklas snabbt till ett allvarligt och mer riktat samtal. Ett samtal med större djup än vad som känns brukligt för en 15 minuter lång bekantskap. 

Därför brukar jag inte berätta om Elliot första mötet. Eller andra. Eller ens tredje. Det är ett val jag gjort, för han finns alltid med i tanken och jag känner av med mina känselspröt efter rätt tillfälle att avtäcka min stora kärlek och sorg i livet. Något som blottar mig och gör mig sårbar men som samtidigt gör mig genuin och ärlig. När tillfället ges, om det ges, brukar jag känna när det blir rätt. Även om det kanske knappast kan blir fel eller rätt med en sådan sak. Det bara blir.

Ibland vet folk om innan, genom någon annan, medan andra kan bli förvånade. Hur som helst känns det alltid som en lättnad när allt ligger öppet och samtalet kan få ytterligare dimensioner. Relationen blir med ens djupare och jag har aldrig märkt att någon känner sig obekväm utan snarare tvärt om. Ibland avhandlas ämnet relativt snabbt, som en information, och ibland slutar det med att vi gråter en skvätt tillsammans. Och inget är bättre än det andra. Båda utfallen är inkluderande och bekräftande. Och allt är uppe. Frågan om mitt livs viktigaste vändpunkt ligger öppen, på samma sätt som hjärtat känns mer öppet än tidigare. 


onsdag 18 januari 2017

Trötta fötter

Dagarna kommer. Nya, med jämna mellanrum. Med nya upplevelser och äventyr. Många saker att utföra och upptäcka. Mycket som inte får glömmas och mycket som blir som det blir. Mycket som ger energi, men också som tar energi. Ger trötta fötter. Då är det skönt att sitta på kvällen med en kopp te och en filt. Och med fötterna på fotpallen. Livskvalitet.

onsdag 11 januari 2017

En årskrönika

Jag har, som jag skrev i förra inlägget, insett att mitt bloggår 2016 minst sagt var tunt. Det förklaras närmast med att 2016 i övrigt var allt annat än tunt för mig och min familj. Ett intensivt, roligt och stundtals slitigt år har vi lagt bakom oss och det har skett många förändringar och det har även präglats av många händelser.


Året inleddes med att jag började på en ny tjänst, kyrkokamrer. Det är något som jag länge velat jobba som någon gång, men inte trott skulle ligga så nära i tiden. Tjänsten innebär att jag arbetar med ekonomi och personalfrågor. Jag har också kvar lite av bitarna i min gamla tjänst med information, organisation, policy och utvecklingsarbete. Den nya tjänsten innebär också att jag är chef och ansvarig för min avdelning och det har så klart inneburit många nya utmaningar. På det stora hela har arbetsåret präglats av nya erfarenheter, roliga projekt, men också med en stor portion stress och lite osäkerhet. Men med trevande steg och med fantastisk stöttning både hemma och på arbetsplatsen har jag tagit mig igenom året bit för bit för bit och jag har svårt att greppa att det redan gått ett år.


Under året flyttade vår hyresgäst ut och vi bestämde oss i och med det att inte ta in någon ny. Vi har haft som plan att med tiden ta över hela huset, så under våren, sommaren och hösten har vi tagit fram golv, tapetserat och fixat och det har varit både roligt och slitigt. Men nu känner vi att vi har kommit över den värsta tröskeln. Barnen har flyttat in i sina rum och det mesta av det stora arbetet är gjort.



Även om det har varit mycket jobb och mycket pysslande hemma så har vi sett till att få mycket tid tillsammans i familjen genom olika resor och utflykter. Under försommaren var vi med goda vänner på Legoland och i juni åkte vi till Småland med vänner och gick på Astrid Lindgrens Värld. Sedan har vi också hunnit med ett församlingsläger i Falkenberg och när Kristian hade börjat jobba på hösten tog jag med barnen på nattåget till Luleå och Dorotea. Vi har också hunnit med spontanresor till Malmö, Göteborg och Stockholm. Det är härligt att se tillbaka på det vi gjort tillsammans under året.




För mig är det viktigt att vara kreativ och det har jag varit på många sätt under året. Jag har börjat illustrera mer än tidigare och även pysslat mer regelbundet med kompisar. Det har också blivit mycket musik i år även om jag under året inte skrivit så mycket ny musik, men visst har det blivit några nya sånger...

Vi har också fått väldigt många nya bekantskaper under året. Många vänner som fått bebisar, vilket har varit jätteroligt och mysigt. Det fantastiska i att få vara med och följa en människa från den allra första tiden och framåt. Det är en stor förmån och glädje. Vi har också fått en ny yngling i familjen genom pappas nya hundvalp som tagit oss alla med storm. Dessutom har vi ju kläckt en hel del pokemonägg...


2016 var året jag gjorde premiär som vårtalare och det var roligt och utmanande att göra. 2016 har varit ett år med många förändringar och nyheter. Många spännande projekt, men också ett år då jag avstod från att delta i saker. Andaktsboken för mammor, där jag var med för några år sedan kom med en uppföljare under året. Jag fick frågan om att vara med, och funderade och bad länge över det, men kände av olika skäl att jag inte orkade och mäktade med det. Jag är jätteglad för mina medförfattares skull och hoppas att den nya boken kommer sälja lika bra som den förra. Under året har mitt skrivande skett i det fördolda på andra projekt och på Alingsås tidning, där jag var bloggare/krönikör under en vecka i påsk. Men under det kommande året hoppas jag att jag kan hålla bloggen mer uppdaterad. På återseende.

Försök till bättring...

Jag kollar på min blogghistorik och ser att jag bara publicerat ett enda inlägg under hela 2016. Det är rekorddåligt och jag känner att jag med det nya året vill förbättra den frekvensen. Jag är inte mycket för nyårslöften, men jag vet att jag mår bra när jag publicerar och skriver regelbundet så under 2017 kommer jag skriva mer. Både här på bloggen och vid sidan. Vad tror ni om det?

onsdag 2 mars 2016

Nio år senare

Idag är det nio år sedan Elliot kom till oss för att genast lämna oss igen. Det svåraste jag gjort var att låta honom gå. Att acceptera det som skedde framför våra ögon utan att vi riktigt förstod. Efter det kändes allt annat ringa och ganska obetydligt. Det tog lång tid innan något annat fick utrymme att påverka livet och vardagen. 

Vi undrar mycket vem han hade blivit. Och även Elliots syskon har börjat utforska ordet "om". Hur skulle saker och ting vara om vinden vänt annorlunda. Hur skulle ditt liv vara? Hur skulle mitt liv vara? Hur skulle vårt liv vara? Älskade barn. 

torsdag 24 december 2015

Dagens julklappstips!

Mitt sista julklappstips är att ge pengar till någon som behöver. Via många hjälporganisationer kan man köpa skolmaterial, rent vatten eller annat som kan hjälpa familjer och samhälle och sedan skriva ut ett gåvobevis att ge bort. Det är ju ändå så att den konsumtionshets som kommer med julen på många sätt känns överdriven där resultatet blir att vi spenderar pengar och byter prylar vi knappt behöver med varandra. När fokus borde ligga någon annanstans. 



Vi har haft paketkalender till våra barn i advent med lite diverse upplevelser och pyssel i innehållet. En dag fick de hundra kronor var och en uppmaning att ge de pengarna till något bra ändamål. Mille valde att ge sina pengar till Moldavienprojektet i Equmeniakyrkan, Vårgårda. När vi dessutom var i Moldavien hela familjen i somras har han sett med egna ögon hur pengarna kan göra stor skillnad. Sådana presenter är roliga att ge bort.