onsdag 25 mars 2015

I väntan på våren

Vi längtar efter våren och kanske jag mer än barnen. Sol och värme. Kaffe på trappan och härlga stunder på lekplatsen. Grillkvällar och långa promenader. 

Men i väntan på att våren kommer på riktigt klär vi oss varmt och leker ändå. För vi kan inte låta bli. 

tisdag 24 mars 2015

Två av mina förebilder


Två personer jag är oerhört stolt över är mina barn. Inte bara för deras små framsteg utan för att de är förebilder för mig. De har ett så naturligt förhållningssätt till många frågor och möter fördomar med öppenhet. De kommer med insiktsfulla och avslöjande frågor och kommentarer som fördriver skuggorna och får fram kärnfrågan i ljuset. Inte sällan lämnar de mig förundrad och förstummad över hur enkelt det egentligen är att se saker på rätt sätt. Och ur barnens ögon - det enda naturliga sättet. 

De får mig alltid att få fokus på rätt ställe och de låter sig inte påverkas av andra människors förväntningar. Det är fantastiskt att se när de håller på att bli förnuftiga och kännande medmänniskor.

I fredags rockade vi sockarna (som så många andra gjorde 20 och 21 mars) för att visa att vi gillar annorlunda och olika. Den kampanjen är främst kopplad till Internationella Downs Syndrom dagen, men kampanjen har även kommit att representera andra sätt där vi är annorlunda och olika gentemot varandra. Utifrån förutsättningar och bakgrund m.m.

För mig är det viktigt att barnen vet vad en viss handling står för och att de själva har möjlighet att förklara det för sina kompisar ifall de undrar. Och framför allt för att barnen är egna subjekt där jag vill att de ska vara delaktiga i skapandet av sin egen tillvaro trots att de är så små. Därför vill jag inte sätta på dem olika strumpor utan att tala med dem innan om det och utan att de själva vill det. 

Så vi pratade en stund om kampanjen på morgonen hemma och om alla människors lika värde. Det är lite jobbigt att upplysa barnen om något som redan är så självklart för dem, men det gav oss ett tillfälle att berätta att alla inte tänker som dem och att det faktiskt finns människor som inte tycker det är lika roligt som vi tycker med människor som är olika och annorlunda. Eftersom mina barns mormor som dog i somras var rullstolsburen är exempelvis en funktionsnedsättning ingenting som mina barn höjer på ögonbrynen för. Självklart är den personen rolig, viktig och precis som vem som helst. 


Efter vårt lilla morgonssamtal var barnen direkt med på att vara med på att rocka sockarna. I vår strumplåda är det inte svårt att hitta udda strumpor, men båda barnen lade stor omsorg i att klä sina fötter dessa dagar. Efter att Hillevi med viss möda fått på sig strumporna tog hon fram en regnbåge vi målat några dagar tidigare. Hon höll upp den och menade att regnbågen har så många fina olika färger och att vi människor tillsammans är som en regnbåge. Hade jag inte redan varit religiös hade jag blivit det när lilla fyraåringen sa det. 

Dessa fantastiska barn som finns bland oss. Vi borde lyssna mer på deras insikter när vi i all hast flänger fram i livet och vill visa våra ställningstaganden på olika sätt. Men ibland räcker det att lyssna i det lilla samtalet, så får det ge ringar på vattnet. För visst är det så att det är fint med olikfärgade strumpor. Men tillsammans är det vårt ansvar att verka för samma sak årets övriga dagar. Även när det inte finns en officiell hashtag.

söndag 22 mars 2015

Högtidsdagar

I veckan var det mammas födelsedag. Den dag då hon skulle fullt 61. Det är vår första födelsedag utan henne och jag skulle ljuga om jag sa att jag är opåverkad av detta. På något sätt blir förlusten mer påtaglig och mer manifesterad vid dessa högtidsdagar. Det som skulle vara en glädje blir istället något tomt och sorgligt.

Tänker jag tillbaka på var vi var för ett år sedan var vi inne i en intensiv period, men ingen av oss visste ännu att vi firade min mammas sista födelsedag. Vi såg inte de upprepade sjukhusvistelserna som något så pass allvarligt, utan ville hellre se möjligheten att kunna vara tillsammans. När vi lite mer än en månad senare tog emot beskedet att vår tid var begränsad blev vi överraskade, men ändå inte så förvånade.

För ett år sedan var vi fortfarande på den resa vi haft tillsammans i vår familj sedan min mamma blev sjuk. En tid senare tog en annan resa vid efter att hon lämnat oss kvar och där är vi fortfarande. Det som gång på gång överrumplar mig är vad mycket som kan hända på kort tid och vad lite vi egentligen vet om våra liv och hur de ter sig. Ett år är i det sammanhanget en mycket lång tid även om vi lägger åren till varandra och ibland inte kan skilja dem åt. Men även en så kort period som en månad kan vara både lång och händelserik. Den sista månaden vi fick med mamma var just det. Fast händelserik på ett lugnt sätt. Men ändå en omställning för resten av livet. En månad är för kort tid för att bearbeta det. Även ett år, och där är vi inte ännu.

Men tillsammans lägger vi dagar till varandra och formar våra liv. Inte som separata individer utan beroende och delaktiga i varandra. Tänk att en människa kan betyda så mycket för någon annan. Det är helt fantastiskt och gör mig ännu mer tacksam över att fortfarande ha kvar mammas födelsedag. Då vi utan förbehåll kan minnas, skratta och gråta. Mina barn ville lägga en leksak vid hennes grav och det gör dem delaktiga ur deras kortsiktiga perspektiv.

Mars är en händelserik månad i vår familj och samtidigt kommer våren. Det är så skönt att se att naturen åter väcks och får liv och att hoppet och livet är starkare än kylan och döden. Värmen kommer och även nya möjligheter. Och nya högtidsdagar.

fredag 13 mars 2015

Fyra år senare


Karin Eden Hillevi. Tänk vilken förmån att utforska livet med denna fantastiska människa. 

För fyra år sedan tog du oss med storm och nu känns det märkligt att vi en gång levt utan dig. Du tar plats, du får mig att skratta högt, du rubbar hela min existens och du gör mig till en bättre människa. 


Du lever med din egen vilja och du för inget för att behaga någon annan. Du är envis, vetgirig och ständigt nyfiken. Du är smart som få och har redan lärt dig läsa och skriva lite grand. Du tummar aldrig på det som du tror är rätt och är alltid noga med att vi ska handla ekologiskt. Med din sociala kompetens, ditt sätt att argumentera och din oräddhet gör du dig hörd. Du är otroligt modig och är inte rädd att gå in i nya sammanhang.



Efter fyra år är jag fortfarande hopplöst förälskad. Utan dig vore livet lite mindre. Lite lugnare. Lite fattigare.

torsdag 12 mars 2015

Lägg inte all skuld på producenten

Idag skriver Aftonbladet att "Barn syr kläder åt H&M"
Den första tanken vi tänker är att H&M agerar oansvarigt som inte har den kontroll över sin produktion man kan förvänta. Det är lätt för oss att klämma åt företagsledare och talespersoner och kräva en förklaring till bristande tillsyn och felaktiga motiv.

Men tänker man ett steg längre är det hela inte alls konstigt. Inte ett dugg överraskande. Vad tror egentligen folk när de förväntar sig kunna köpa en tröja för 69,90? Och då är vi den slutliga konsumenten som betalar varan inklusive moms. Efter alla mellanled kan vi lätt räkna ut att den som ligger först (eller kanske sist är ett bättre ord) i produktionskedjan inte får något nämnvärt i lön för sitt arbete. Då är det inte konstigt att okonventionella metoder tas till för att hålla priserna nere.

Jag säger inte att företagen är fria från skuld, verkligen inte. Men i ett samhälle med fri marknad erbjuder producenterna det som konsumenterna efterfrågar. Och det vi vill ha är kläder till lägsta pris, utan att för den sakens skull kräva kvalitet eller god arbetsmiljö i alla led. I alla fall inte som det speglas i vårt agerande. Självklart skulle ingen erkänna att de stöder barnarbete och undermåliga löner, men vårt agerande vittnar om något annat.

Vi människor är inte dumma och vi kan lätt räkna ut med den marknadsbild vi har att allt inte kan stå rätt till. Det är tämligen naivt av oss att tänka att vi kan gå till en lågpriskedja och köpa nya kläder och vara nöjda med vårt sätt att agera och tro att det inte påverkar någon annan. Som den gamle ekonomen Milton Friedman sa: "Det finns inga gratisluncher". Det innebär att någon annan alltid betalar när vi får något subventionerat.

Vårt konsumtionsmönster är sannerligen subventionerat, av människor som vi aldrig har träffat. Men är det en mindre viktig fråga för det? Nej, givetvis inte. Alla tycker att det är viktigt att värna mänskliga rättigheter och det hävdar även de som företräder de stora företagen. Men vi kan inte lägga all skuld på producenten. Vi måste ställa krav på de produkter vi köper. Vi måste påverka på det enda sätt som företagen lyssnar på. Genom vårt sätt att konsumera. Pengar är det språk som vårt samhälle förstår. Bara då kan vi se en skillnad och det är ingen ny fakta. Det vet vi om. Men vi går snällt till kassan och låter någon annan betala.

tisdag 3 mars 2015

Åtta år

Igår var det åtta år sedan vi blev föräldrar. Till en fin kille, lagom stor och perfekt skapad. Med gles kalufs och släta kinder. Finast i världen. Men vi fick aldrig möta din blick, du hade redan lämnat oss . Åtta år senare minns jag som igår. Saknar än idag. Älskar för hela livet.

Trots att din hand inte kunde gripa
berörde du mig på ett särskilt sätt
jag ville att du skulle förbli mig nära
men jag fick släppa dig och det var inte lätt. 

Trots att ditt hjärta inte längre klämtar
slår mitt hjärta ännu starkare för dig
en kärlek stor som jordens oceaner 
men obesvarad skvalpande i mig

(ur Trots allt. J. Roos 2007)