lördag 29 november 2014

En tid innan jul

Den senaste tiden har verkligen flugit förbi och det är nästan svårt att förstå att vi snart är inne i advent. Advent är en förveredelsetid innan jul och det tar sig uttryck på olika sätt.  

De flesta verkar fylla dessa dagar med rimliga och orimliga förväntningar på julen. Med shopping och förberedelser. Med stress och måsten. Jag vill helst inte ha det så. Jag vill att advent ska vara en fridfull tid, med tillfällen till eftertanke, gemenskap och även tystnad. 

För många barn innebär advent en nästan evighetslång väntan till julafton och de efterlängtade julklapparna. Men så länge behöver många inte vänta. Det har blivit allt vanligare med en så kallad paketkalender, som innehåller olika presenter varje dag i december fram till jul. Ofta är det småsaker som suddgummin eller klistermärken, men ibland också större grejer. 

Jag tycker detta är lite jobbigt eftersom jag redan som det är har svårt med prylhetsen och prylbergen juletid. Jag vet att mina barn har det de behöver, men visst kan jag också vilja unna dem en stunds extra spänning och förväntan den här tiden innan jul.


Så det har ändå blivit så att paketkalendern har flyttat in till familjen Roos i år. Däremot är paketen inte bara fyllda med prylar utan också med upplevelser att göra tillsammans. Ett paket saffran symboliserar lussekattsbak, en julgranskula vittnar om att det är dags att klä granen och en pepparkaksform visar att upplevelsen för dagen är pepparkaksbak. Vi har även lagt i ett pussel där pusselbitarna är uppdelade på flera gånger och ett par dagar kommer de få pengar i kalendern att skänka till ett hjälprojekt som de vill stödja. För att hjälpa dem att se att julen är så mycket mer än det som stannar vid oss. 

Mille och Hillevi kommer att få öppna denna kalender varannan dag och jag tror att det blir en fin aktivitet. Jag önskar att advent blir en fin och fridfull tid för oss alla och att vi kan hjälpa varandra att få upp ögonen för det som ligger framför. Glad advent. 

lördag 1 november 2014

Vardag och helgens känslor

Plötsligt händer det! Efter flera veckor av jagande efter virus upptäckte vi igår att barnen blivit rödprickiga. Hillevi fick dessutom hög feber och var rejält påverkad ett tag. Idag har de varit ungefär som vanligt, men samtidigt sjuka. Och prickiga.

Mitt i detta väldigt vardagliga går jag på minnesgudstjänst. Det är den första Alla Helgons dag sedan min mamma gick bort i juni och det blir extra påtagligt när jag sitter i kyrkbänken. Jag blir överväldigad av alla känslor, men också tacksam över vad min mamma fått betyda. Känslan av saknad och sorg bär jag inombords hela tiden, men dagar som denna kommer dessa känslor fram i ljuset. Blir synliga för mig och andra. Bekräftas och blir verkliga. 

Och det känns skönt. Att mitt i denna just nu prickiga vardag kan jag få beröra dessa känslor som är en del av mig. Vi köpte dekorationer och barnen var med och var delaktiga när vi lade kransar och hjärtan på gravarna vi brukar besöka. 

Jag minns när jag själv var prickig och min mamma, pappa och mormor tröstade och var med mig och min syster då vi hade vattkoppor. Fint att allt detta rymms i min vardag. Betydelsefulla minnen. Stora känslor. Små prickar. Men allt annat än obetydligt.


onsdag 22 oktober 2014

Hej clown!

I helgen var vi på teater och såg en av våra favoritensembler framträda. 123 Schtunk - en improvisationsteatergrupp som tolkar kända verk. I clownsminkning. Föreställningarna är alltid våldsamt roliga, men samtidigt förmedlar de också ett djup och berör många känslor hos dem som sitter i publiken. 

När man gör improvisationsteater av kända verk finns risken att det blir för ytligt och bara roligt. Men inte här. De skickliga clownerna bär på ett djup och allvarsamma blickar. De förmedlar något mer än smink, replik och kostym och skapar nya vägar in i lyssnarens medvetande. 

Under en av sångerna blir jag rörd till tårar. En av skådespelarna sjunger en sång till sitt döda spädbarn. Clownen vaggar det livlösa barnet och helt plötsligt är jag clownen. För sju år sedan. I samma sorg och kanske med samma sång. Och jag grät tills alla tårar var slut. Jag blir överrumplad av mitt sätt att reagera. Men samtidigt tacksam. För det visar på ett förhållningssätt i mitt liv. Något som är levande för mig, även fast någon saknats så länge för mig. 

Clownen hjälper mig att minnas det svåra. Att bearbeta det svåra. Att föra fram det vackra. På ett väldigt okomplicerat och direkt sätt. Masken är avväpnande och gör mig till en mer aktiv lyssnare. Kanske är det därför det passar med clowner på sjukhus och äldreboenden. Kanske är det därför jag själv börjat framträda som clown. För att clownen väcker nyfikenhet och känslor. Och lockar fram det som kanske ligger dolt. 

söndag 12 oktober 2014

Om tacksamhet och årets alla tider

Det är inte första gången jag gör detta. Går igenom ett år första gången efter att ha förlorat någon i den närmaste familjen. Känslorna som rivs upp varje gång en högtid ska firas, varje dag som man förut hade denna särskilda person vid sin sida.

För några veckor sedan firade jag min födelsedag. Jag hade en väldigt fin dag, men kände en underlig obalans mot slutet av dagen. Det var något som saknades. Det var den första födelsedagen jag firade utan mamma. En person som utgör grunden till att jag finns till, att jag överhuvudtaget kan fira födelsedagar. Denna hjältinna som valde mitt liv. Hon valde att få mig, trots att hon själv var sjuk.

Därför tänker jag extra på mamma idag. På tacksägelsedagen, den dag vi visar tacksamhet till Gud. Jag behövde henne lite till, men jag är tacksam för varenda dag vi fick tillsammans. Och dessa dagar bleknar inte av det faktum att vi inte var färdiga med varandra. Minnet av dessa dagar bär mig och därför kan jag stämma in i lovsången idag och med hela mitt hjärta vara tacksam för det vi haft tillsammans. För när det gäller tacksamhet är mamma min största förebild. Om jag fick välja ett ord för att beskriva henne skulle jag välja ordet tacksam. För det var så hon levde. Det var så hon lärde. Även när hon var sjuk och under hennes sista dagar. Tacksam ända in i evigheten.

En bättre eftersmak av hennes tid på jorden kan jag inte föreställa mig. Och i det får jag växa och vandra. Omfamna och påminnas om varje dag.

Tack.
 

tisdag 24 juni 2014

Sånger från andra våningen

Jag sitter och tar igen mig efter en ganska intensiv dag och hör barnen, som ännu inte somnat, från våningen ovanför. 

Fördelen (och nackdelen) med att de delar sovrum är att de ofta ligger och småpratar innan de somnar. För det mesta är det stilla samtal som formas, men dessa kan ibland göra att de får svårt att somna. Men ikväll sjunger de för varandra. De sjunger om himlen. Om mormor. Gammelmormor. Gammelmorfar. Jesus. Men mest om Elliot, storebror. 

Hillevi avslutar sin sång med att sjunga att Mille och Hillevi är på jorden och i sina sängar. Som för att tydliggöra att det faktiskt är en stor skillnad på den tillvaron de har och där de tänker sin mormor och storebror. De lever i sin verklighet, men omfamnar deras.

lördag 21 juni 2014

Dagarna som de blir

Nu är vi inne i en period som är både intensiv och vilsam. Jag syftar så klart på semestertider. Det är på något sätt den tid då vi vill hinna så mycket. Njuta, uppleva, fixa, förbereda, lära. Men också en tid då vi ska vila och återhämta oss. 

Kristian, min man, gick på sommarlov i början av veckan och barnen också, så en känsla av ledighet har spridit sig i hemmet. Sovmorgnar, sena kvällar, utevistelse och aktiviteter. Nu har även jag har gått på semester och känner den där goa känslan, även om min semester är lite kortare än deras. Fast just nu har inte det någon betydelse. 

Vi har en del inplanerat i sommar, men mycket kommer få bli det det blir. Det som hänt i min familj överskuggar så klart hur vi tar oss an ledigheten, men samtidigt har barnen ett så skönt sätt att möta dagarna på. Det blir dagarna som får forma sig själva på något vis. Det är så skönt att vi kan utgå från barnen när vi inte orkar utgå från oss själva. De är här och nu och då blir vi också det. Och på det viset blir ledigheten lång och full med möjligheter. Och vila. För vi behöver den balansen för att få ut det mesta av denna tid.

tisdag 17 juni 2014

Jag trampar vidare, men jag behövde dig

Vissa dagar känner jag att jag börjar komma upp i fart. Trampar på okända vägar, men med en fart som ger riktning. Jag klarar mig. Det känns bra, även om jag är trött och saknar energi ofta. 

Jag vill omfamna alla moment. Vila, arbete, sorg, skratt, vänner, minnen, familj, förberedelse. Förberedelse inför det sista avskedet. Vi snickrar det tillsammans i familjen och processen är levande och formas. Men också förberedelse för ett liv utan dig, mamma. Som om jag inte vant mig vid tanken ännu. Att du inte finns här längre. 

Jag går vidare och trampar upp spår. Vissa stigar har någon gått innan. Och jag klarar mig, till och med bra. Men vi var inte färdiga. Jag behövde dig lite till, mamma. Jag behövde dig hos mig. 

torsdag 12 juni 2014

Kastanjer

När jag ser en kastanj tänker jag på dig, mamma.
Det stora kastanjeträdet som växer utanför ditt hus, där du kände dig trygg och där du somnade in.
När jag och min syster i vår barndom samlade kastanjer i din hemby och lade på hög. Vi kände oss rika.
Ditt kastanjebruna hår som ännu inte visat grå inslag, som jag strök från din panna de sista dagarna när vi alla satt vid din sida.
Kastanjens lena yta, som jag gärna stryker mot mitt ansikte, precis som dina händer alltid var det mjukaste jag känt.
Men också det taggiga, som på något vis också är vackert. Att du alltid sa det som du tänkte utan att bry dig om hur det skulle tas emot.


Jag kommer alltid att tänka på dig.

tisdag 10 juni 2014

Svar som kommer med tiden

Tiden får visa är ofta ett svar man kan få när man ställer en fråga om när eller hur. Ett när och ett hur som kan ställas till olika situationer. I vårt fall har det handlat om en av de personer som står allra närmast. En mamma, min  mamma. Min enda mamma. När är hennes tid slut och hur kommer den sista tiden bli?


Mammas sista tid är förbi och jag vet hur den blev, men det var tiden som fick visa. Jag fick inte veta innan. Det fick ingen av oss. Nu vet jag svaret på när och hur, men jag känner mig inte rikare för det. Snarare fattig. För jag vill inte veta. Jag vill bara att hon ska vara här med oss. Men det går inte att önska så. Tiden har fått visa och ibland tar tiden slut, det gör den tids nog för alla. För min mamma tog den tiden slut för en vecka sedan när hon tog sitt sista andetag i gemenskap med oss i den närmsta familjen. Ett ögonblick som får mig att känna sorg, tomhet, saknad. Men tiden får vara min vän. Tiden hjälper mig att känna annat också, ljus och tacksamhet i glädje över fina minnen och värdiga avsked.


I stunder av ovisshet är tiden både min vän och fiende. I stunder av visshet är tiden både min vän och fiende. Men nu har vi försonats, jag behöver tiden. Hur kommer det bli nu? När vet jag mer? Tiden får visa det jag ännu inte ser och vet. Älskade mamma.



fredag 30 maj 2014

Tidens fläkt

Det är 2014 och jag ser att det hänt mycket i mitt liv och i min omgivning de senaste åren. För tio år sedan tog jag studenten. En milstolpe för oss, så vi få forma vår framtid och vad vi vill syssla med. En balans mellan studier, arbete och för mig också förmånen att vara ledig med barnen. Ett liv som hittills blivit mer av än jag först trott. All den kapacitet som finns och som jag försöker utnyttja i den mån jag kan. Tiden är min begränsning. Jag lever i den vetskapen. Det gör vi alla. Alla är vi lika inför den.

För tio år sedan sålde vår familj också vårt sommarhus, vår vistelseplats för våra barndomssomrar och även min farfars barndomshem där hans familj i generationer bott. Ett stort steg att sälja, men rätt beslut eftersom man måste kunna förvalta det man har och tiden räcker inte alltid till. Tiden är vår begränsning. Igår hälsade jag på detta gamla torp och deras nya ägare för första gången dessa tio år. Så fint det har blivit och det bekräftar känslan av att det var rätt beslut ändå. Att vår tid på detta ställe tagit slut. Vår tid behövdes någon annanstans.


För tio år sedan fick även min mamma njursvikt, till följd av den MS hon har haft så länge jag kan minnas. Tio år av mediciner och nya rutiner. Möjligheter och begränsningar. Men hela tiden i trygghet, att vi alltid har varandra. Även när det är svårt. Jag och mamma liksom, alltid. Men nu står vi här. Tio år senare och njurarna orkar inte längre. Något nytt ska komma men vi vet inte när. Vi vet bara att den tiden vi har är värdefull. Vi kan se det i backspegeln och vi vet det för varje steg vi tar framåt. Att tiden är vår begränsning. Tack vare den begränsningen inser vi också värdet i att vara tillsammans. Så länge det går. 

måndag 21 april 2014

Något gemensamt

Jag har precis kommit ner från nattning av barnen. En stund som är mysig och som ger så mycket tillbaka. Våran rutin ser ut ungefär likadant varje kväll. Vi börjar med att läsa ett stycke ur en antologi som finns med berättelser för barn. Det är ett fint sätt att komma till ro på. Efter det följer ett värdefullt samtal med vad vi är tacksamma över från dagen. Detta leder sedan till en bönestund som vi avslutar med att tillsammans be "Gud som haver barnen kär". Efter detta lämnar jag barnen och de får själva småprata en stund innan de sommar på egen hand. 

Vi har valt att låta den sova i samma rum. I början, när vi bodde i en trea, blev det mest så av praktiska skäl. Men när vi flyttade till vårt hus, med fler rum valde vi att ändå låta dem sova i samma rum. Jag tror det är nyttigt för dem att dela och inte se utrymmen som sitt eget. Tillsammans disponerar våra barn två rum. Ett lugnare sovrum och ett stökigare lekrum. Och de verkar själva vilja ha det så. En trygghet och eftersom de är så nära varandra i ålder är det väldigt praktiskt att dela leksakerna så vi inte behöver dela upp dockorna och legot utan att de kan ha de gemensamt. Det är ett fint ord: gemensamt. Och tillsammans. Det känns så mycket mer meningsfullt är eget och ensam. Delad glädje är dubbel glädje heter det ju. Och delade utrymmen blir lite trängre. Men där det är trångt finns det också en innerlig värme.

söndag 20 april 2014

Påsktankar

Idag firar vi påskdagen. Som många gånger förut. Jag och min lilla familj har varit i kyrkan på påskdagsgudstjänst och tillsammans med en större familj bekänt att Kristus är uppstånden. Precis som alla andra år och även fast jag gjort det så många gånger kan jag inte gå oberörd därifrån.

När vi alla tillsammans svarar: "ja, han är sannerligen uppstånden" är det som att vi tillsammans står enade och bär det glada budskapet vidare, ut i världen. Kyrkan står enad och har samma uppgift i detta. För alla behöver höra, alla måste höra. 

Jag blir oerhört berörd av att tänka på att någon tänkt på mig i allt detta. Att jag är inkluderad, räddad. Jesus dog för mig. Men det stannar inte där för han uppstod och besegrade döden för dig och för mig. Inte undra på att man är glad en sådan här dag! 


tisdag 11 mars 2014

Efter en lång paus

Den senaste tiden har gått i ett. Jag inser att det är svårt att kombinera arbetsliv med familjeliv, socialt liv, föreningsliv fritidsliv och bloggliv. Omedvetet gör man prioriteringar och bloggen har tyvärr inte dragit längsta strået senaste tiden. 

Däremot har jag funderat mycket över det. Jag trivs med att dela mina texter och hoppas att jag kommer igång igen. Jag ska ta det bit för bit, som med mycket annat.

När man varit borta från något länge märker man att man saknar det. Skrivandet och processen bakom. Tankar och reflektioner. Så här kommer det bli mer av det framöver. Hoppas ni hänger med!