onsdag 22 oktober 2014

Hej clown!

I helgen var vi på teater och såg en av våra favoritensembler framträda. 123 Schtunk - en improvisationsteatergrupp som tolkar kända verk. I clownsminkning. Föreställningarna är alltid våldsamt roliga, men samtidigt förmedlar de också ett djup och berör många känslor hos dem som sitter i publiken. 

När man gör improvisationsteater av kända verk finns risken att det blir för ytligt och bara roligt. Men inte här. De skickliga clownerna bär på ett djup och allvarsamma blickar. De förmedlar något mer än smink, replik och kostym och skapar nya vägar in i lyssnarens medvetande. 

Under en av sångerna blir jag rörd till tårar. En av skådespelarna sjunger en sång till sitt döda spädbarn. Clownen vaggar det livlösa barnet och helt plötsligt är jag clownen. För sju år sedan. I samma sorg och kanske med samma sång. Och jag grät tills alla tårar var slut. Jag blir överrumplad av mitt sätt att reagera. Men samtidigt tacksam. För det visar på ett förhållningssätt i mitt liv. Något som är levande för mig, även fast någon saknats så länge för mig. 

Clownen hjälper mig att minnas det svåra. Att bearbeta det svåra. Att föra fram det vackra. På ett väldigt okomplicerat och direkt sätt. Masken är avväpnande och gör mig till en mer aktiv lyssnare. Kanske är det därför det passar med clowner på sjukhus och äldreboenden. Kanske är det därför jag själv börjat framträda som clown. För att clownen väcker nyfikenhet och känslor. Och lockar fram det som kanske ligger dolt. 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar