söndag 28 november 2010

Bland de bästa i världen

I skolan läser vi mycket om demokrati och om välfärd. Vi läser också en hel del ekonomi och om kopplingarna däremellan. Välfärd kan man ju mäta på många olika sätt. Kanske med inkomst, sysselsättningstal eller ohälsotal. En av mina föreläsare menar att ett av de bästa måtten för att bedöma ett lands välfärd är barnadödligheten som inträffar från slutet av graviditeten tills att barnet är fem år.

Detta mått innefattar många av ett samhälles primära funktioner. Hälsa, utbildning, sjukvård och försäkringssystem. I ett samhälle där god kunskap finns, kan man förebygga mycket och de få gånger de inträffar finns resurser att sätta in för att hjälpa de drabbade.

I Sverige har vi bland den lägsta barnadödlighetn i världen. Det som irriterar mig i detta är så klart att man känner sig extra drabbad då, när man vet att risken att drabbas av detta är så låg i ett land som Sverige. Det gör att många mår väldigt bra, men att de som väl drabbas kanske inte blir bemötta på det sätt som behövs. För folk vet inte alltid hur man ska bemöta en sörjande förälder. För egen del känner jag mig väl bemött av min omgivning och av samhället, men man känner sig på ett annat sätt exkluderad. Man är annorlunda eftersom man genomgått något som de flesta tack och lov slipper.

Vi må ha bland de lägsta siffrorna i världen gällande barnadödlighet, men olyckan kan ändå vara framme, hur mycket man än forskar, förebygger och behandlar. Då är det viktigt att också kunna vara bra på empati och diakoni. Något som vi har i oss som människor, men som vi kanske inte alltid behöver tillämpa i vår absoluta närhet. Men tänk efter lite. Det finns nog fler än du tror som har drabbats av något som ingen annan har, även om det inte är förlusten av ett barn. Ohälsan handlar inte bara om kropp utan också om själ. Vi måste bli bäst på att bli medmänniskor också. Först då kan vi verkligen vara stolta över vårt samhälle.

onsdag 24 november 2010

Lilla Mille

Igår var jag och Kristian på inskolningssamtal på förskolan där Mille ska börja till våren. Det är inte klokt vad tiden går fort. Vi har länge vetat att Mille ska börja förskola när han är ett och ett halvt år, men att den dagen snart är här känns overkligt. Han känns fortfarande så liten, men ändå så stor. Han är så nyfiken och jag märker att han trivs med andra barn och vuxna så antagligen kommer detta passa honom rätt bra.

Redan nu känner jag att jag börjar drabbas av en typ av separationsångest, men det är ju inte för egen del utan å Milles vägnar. Tänk att vi ska lämna bort honom några timmar om dagen och någon annan ska ta hand om honom! Det är en tanke man behöver vänja sig vid. Det kommer minst sagt kännas konstigt när de nya rutinerna ska arbetas in, men jag har högsta förtroende till den personal som jobbar på förskolan, så jag tror absolut att det kommer gå bra. Det är väl bara så att man vid detta skede konfronteras med dessa känslor. Känslan av att man inte längre kommer vara de enda som tar hand om Mille.

Lilla Mille är inte så liten längre. Han springer omkring och kan dessutom göra sig förstådd, även om han inte pratar vårt språk ännu. Han är en egen liten tänkande person och hans liv kommer inte kunna gå hand i hand med våra liv hela tiden. Han måste själv få lära sig nya saker och samla på sig egna erfarenheter och jag hade säkert tänkt dessa tankar oavsett om han gått till förskolan nu eller för ett halvår sedan eller om tre år. Han är ju trots allt min lilla skrutt och jag vill så klart att han ska ha det bra.

Ovissheten över hur han kommer trivas i gruppen gör att man blir lite knäsvag emellanåt, men det är väl bara att inse att det är oundvikligt. Förr eller senare behöver han lämnas ifrån oss och ska jag vara ärlig känns det som en rätt bra tid i Milles liv just nu. Han är väldigt social nu och verkar inte ha några större problem att ta för sig på nya arenor. Jag hoppas att förskolegruppen kommer passa honom och att han känner sig trygg och älskad där.

Någon bebis är han inte längre, men nog är han fortfarande liten i mina ögon. Jag antar att mina tankar uppkommer för att jag på allvar konfronteras med att han håller på att växa från det allra minsta barnstadiet. Man vill gärna hålla kvar honom men jag får i stället försöka njuta lika mycket av nästa fas som den innan. Och trots allt är han ju fortfarande min lilla plutt!

söndag 21 november 2010

Lyckligt lottad trots allt

Jag känner ofta att livet inte riktigt blivit som jag tänkt mig. Mitt barn som jag längtade efter dog under förlossningen och det resulterade i en helt ny världsbild. Sedan dess har jag ägnat oräknerliga timmar åt att tänka på min situation, vad den innebär. Ofta kommer jag fram till att jag tycker att livet är orättvist och oberäknerligt.

Det är ju sant på många sätt, men man glömmer ofta att räkna med alla livets lyckoämnen i analysen. Det att jag trots mina jobbiga erfarenheter, nu är lyckligt och rik, känns ändå helt fantastiskt. Min fantastiska lilla familj håller på att bli större, även om den aldrig kommer kunna bli komplett. Just nu känns tillvaron dock harmonisk och jag känner att jag har kontroll över mitt liv, i den mån jag tycker det är rimligt.

Mille är så fantastisk och underbar och jag älskar honom av hela mitt hjärta. Att få vakna upp med honom gör att vardagen blir helt fantastisk, nästan hela tiden. Kristian, min livskamrat, som jag älskar så högt gör mitt liv rikt och lättare att leva. I stort känns livet bra just nu och min tillvaro berikas av min familj, mina vänner och mina dagar.

Jag hoppas att jag kan behålla denna livssyn ett tag, ett långt tag. Jag känner mig fortfarande trasig på insidan, men samtidigt kan det inte hindra mig från att leva i nuet med min familj. Mina revor inombords finns och kommer nog aldrig att kunna sys ihop helt, men däremot repas de inte upp mer i alla fall. Jag känner att jag har kontroll över min situation, men ändå känns det skört. Jag vet hur sådan här tankeverksamhet fungerar vid det här laget och jag vet således också att det går i cykler. Jag är ändå tacksam för det jag har i livet och jag är även tacksam för det jag får känna.

När man känner smärta är det också en bearbetning och ett helande, jag ser det så. Sedan upptäcker man också i smärtan många ljusa sidor i livet som man inte såg annars. Sådant som ligger dolt i djupa veck. Känslor är något bra och det är det som gör oss till människor. Människor som till varje pris vill överleva och ta sig vidare. För det behöver vi leva nära ljuset.

lördag 13 november 2010

Att hinna med

Nu inför denna lilla bebisens ankomst vill man bereda allt så bra det går. För att göra det satsar jag på att just nu läsa på två terminer samtidigt för att på så vis få lite mer tid hemma med den lille. Då behöver jag inte komma tillbaka mitt i en termin utan kan vänta till efter sommaren 2012. Förutsatt att jag klarar det så klart...

Jag måste erkänna att jag gick in i detta med stor entusiasm och vilja, men jag inser att studierna inte kan ta all min tid. Min tid med famlijen blir svårare att få till och mina så kallade fritidsintressen känns enormt knappa just nu. Mitt problem är att jag inte vill inse mina begränsningar utan att jag så gärna vill hinna med allt.

Jag tror inte att jag är ensam om detta problem. Alltför många gör nog som jag, stressar mellan jobb och familj och glömmer på något sätt bort sig själva. Jag vet för min del att detta är fram till jul, och alltså en kort period, så det får mig att fortsätta se hoppfullt på min plan.

Det jag främst måste hinna med är att ta hand om mig själv och barnet i magen. Jag har kommit in i vecka 23 och jag måste inse att jag har kommit ganska långt in i graviditeten. Det är inte längre en början utan snarare en etablerad resa, där målet blir mer och mer tydligt.

Måtte jag bara hinna med att fixa allt innan. Jag har inte ens hunnit till apoteket för att köpa järntabletter, som jag de andra gångerna började äta i vecka 21. Jag känner dock inte att jag behöver dem, men det kanske inte beror på att jag är pigg och alert. Det kanske har att göra med att jag inte har hunnit känna efter...

lördag 6 november 2010

På något sätt blir det inte lättare


I dag är det alla helgons dag och man märker på kyrkogårdarna att det är mer aktivitet där än annars. För vår del är det fjärde gången vi ser denna helg sedan Elliot dog.

Något som återkommer år efter år är en känsla av ensamhet och ledsamhet som kommer över en lagom till att vädret slår om till höst. Även om man gått igenom denna helg flera gånger blir det inte alltid lättare med tiden. Man blir frustrerad över att man ånyo står vid graven med sitt ljus och sin gravdekoration utan att det hänt något på ett helt år. Vi är fortfarande utan Elliot och han är fortfarande lika saknad.

Den här saknaden blir väldig påtaglig över tid. Från att vara väldigt ny till att bli en del av vardagen. Men inte på ett sätt som gör den osynlig. Nej, saknaden finns i alla moment och det föds hela tiden nya situationer då saknaden gör sig påmind.

Man lär känna nya familjer med treåringar som är födda samma år och visst är det smärtsamt. Dessa situationer finns ständigt närvarande och ett skuggliv utspelar sig vid min sida där jag ser hur det kunde ha blivit och det är inte något som blir lättare med tiden.

Även om helgen river upp mycket är jag glad att jag får vila i mina känslor. Det är ju trots allt mänskligt och vi får en sådan här helg möjlighet att få hjälp och tröst i vår nöd. Ljuset i lyktan vid Elliots grav ser inte mycket ut för världen, men det symboliserar den kärlek vi känner till honom. Det visar att hans finns i våra tankar, inte bara nu utan alltid. Det finns ett rum i hjärtat avskiljt till storebror likaväl som lillebror. Även om det är så jag vill ha det, är det inte lätt för det. Saknaden är svår att hantera och tiden gör det inte alltid lättare.

torsdag 4 november 2010

Något att vänta på

Det känns som om det är så lång tid kvar. Tills den lilla bebisen landar hemma hos oss. Men det är det egentligen inte. Det är bara några månader kvar, men det känns så långt bort för det är ju en bit in på nästa år. Jul och nyår ska hinnas med innan dess och några tentor dessutom.

Bebisen gör sig påmind flera gånger varje dag men annars märker jag inte av det så mycket. Jag har visserligen minskad aptit och mår lite småilla fortfarande, men det är intet jag tänker på så ofta längre. Jag är bara i vecka 22 än så länge och ännu kan jag bära mina vanliga kläder, men det är på håret.

Det är mycket man funderar över gällande det nya barnet. Är det en flicka eller pojke? Kommer bebisen likna Mille, kommer den likna Elliot? Hur kommer det bli att ha ytterligare ett barn hemma?

Det är frågor som får mogna och som vi såsmåningom kommer få svar på. Jag känner en sådan ödmjukhet inför livet och är så tacksam för att jag får var en del av det här. Det är verkligen en välsignelse och jag hoppas att jag kan förvalta denna gåva på bästa sätt. Precis som jag hoppas att jag också tar hand om Mille på bästa sätt. Det är ju ändå det vi föräldrar ska göra. Verka för våra barns bästa.

onsdag 3 november 2010

Ensam med mina tankar

I måndags drog Kristian och Mille österut för att hälsa på farmor och farfar. Eftersom jag har skola senare denna veckan kommer jag ansluta dit först till helgen. Än så länge har det blivit två nätter ensam. På ett sätt är det skönt att vara ensam och riktigt få tid att fundera på det man inte hinner annars. Jag har också tid att pyssla med det som Mille inte tillåter mig att göra annars.

Det är skönt att vara ensam med sina tankar, men det är lätt att dessa tankar skenar iväg. Härom kvällen märkte jag att min sorg fick mig att tänka på mycket av det som blev förgäves. Då är det helt plötsligt inte lika skönt att vara ensam. Då kan ensamheten förstärka tystnaden och göra sorgen större.

Men ibland blir tankarna goda. När jag sitter och kan skapa och skriva för mig själv utan avbrott. Det är skönt och blir någon form av uppbyggelse för själen. Jag kommer försöka njuta av dessa dagar, även om jag kommer sakna mina nära. De finns ju trots allt inte långt borta och jag kommer snart att få träffa dem. Och helt själv är jag ju inte. Jag har ju en lite kille eller tjej i magen som diskret knackar lite då och då. Som för att påminna mig om att jag inte är ensam...

tisdag 2 november 2010

Om hösten blir allting vackert...

Nu ligger löven på marken och träden och naturen har gått till vila för vintern. Men för bara ett kort tag sedan kunde vi se hela naturen i färgsprakande dräkt i orange, röd, gul och grön. Fantastiskt vackert och på något sätt sprudlande av liv, trots att det egentligen är tvärt om. Färgerna vittnar om att en ny period är på väg. Vila och död. Vissnande löv singlar ner, vackra och stilla, för att aldrig vakna upp igen. För mig är det vackert att naturen gör sig fin inför domedagen. Det ska vara fint att avsluta en cykel och döden blir med ens vacker.

För oss människor är det inte på detta sätt. Några av oss bryts ner och blir sköra inför livets uppbrott. Andra drabbas plötsligt av något som för alla var svårt eller omöjligt att förutse. I vår familj blev uppbrotten redan på våren. Den där knoppen som förblir outslagen och sakta singlar mot marken. Elliot fick inte chansen att varken födas eller sprudla av liv av egen kraft.

Varje höst när jag ser de sprakande färgerna tänker jag ändå på vad som mer finns under höstens agenda. Alla helgons dag och allt den innebär. En tid för eftertanke som för min del börjar långt innan oktobers start. Jag behöver den tid av växlande temperatur och färger för att kunna tillgodogöra mig mina egna känslor. Det är vackert tycker jag att naturen klär upp sig inför vila och död. Det är något stort som väntar, även om lövet ensamt singlar ner och trampas på.

Men jag tror att naturens färger och underbara prakt vittnar om att det finns något annat som väntar där vi måste sluta. Det är därför jag ändå gillar hösten. För det blir som en påminnelse om det jag innert inne tror och hoppas på.