söndag 27 december 2009

Julklappspengar kan göra skillnad

Länk till artikel: Metro - Mer än ett barn dör varje dag

Det är alldeles för många. I artikeln ovan står det om att det inte hänt särskilt mycket med forskningen över tid gällande varför barn föds döda. För min egen del är detta en angelägen fråga. Jag är en av dem som lämnat förlossningen utan barn och utan förklaring. Man kan inte begära en förklaring, det är jag medveten om, men frågan gnager ändå. Varför, varför, varför?

Förvisso är risken i princip obefintlig att samma sak skulle upprepas för vår del, men vi är ju inte de enda föräldrarna som bär på oro. Även de som inte haft en jobbig erfarenhet inom detta område bär på en oro för sitt barn, det är naturligt och ett bevis för kärleken vi känner för barnet redan innan det är fött. Det jag hoppas på är att fler kan få en förklaring till varför sådana här saker händer, att färre ska lämna sjukhuset med den ovisshet som vi gjorde. Det bästa vore ju så klart om denna typ av dödsfall kunde minska, precis som plötslig spädbarnsdöd gjort över tid. Problemet är att man inte vet hur man ska förebygga något som inte lämnar några spår efter sig.

Forskningen gällande plötslig spädbarnsdöd har gjort många framsteg under min livstid och min förhoppning är att forskningen som behandlar dödföddhet ska ha gjort stora framsteg när det är dags för Mille att bli förälder. Genom att stödja spädbarnsfondens kampanj "Solvändan" kan man med enkla medel påverka denna forskning. Detta för att fler barnahjärtan ska få möjligheten att slå längre, mycket längre. Stöd kampanjen här!

Detta inlägg är kanske inte det av det fridfulla och glada slag som man vill läsa om så här års, men detta är alltid en angelägen fråga. Under det nya året kommer orörda och ovetande familjer att drabbas av en tragedi. Enligt prognoser fler än 356 stycken, bara av det som vi drabbats av. Att minst ett barn om dagen dör innan det ens är fött är alldeles för mycket!

lördag 26 december 2009

Förunderligt och märkligt, men ganska logiskt ändå



Redan när man får reda på att man ska få ett barn nån gång långt fram i tiden, flera månader innan börjar man föreställa sig hur livet kommer att bli. Men man kommer inte í närheten. Det blir en helomvändning och alla rutiner man trodde man hade ändras och ingenting blir som förut. Den här nya varelsen flyttar in i våra liv med hela sitt väsen och stannar! Och vi tillåter det mer än gärna. Redan från början finns en obeskrivbart stor kärlek som övervinner allt som eventuellt fick oss att tveka innan. Ingenting tycks vara för svårt eller jobbigt och allt är värt att gå igenom för denna guldklimp man fått. Det är väl märkligt.

Något som förundrar mig är att just jag och Kristian fick den sötaste bebisen i universum. Jag är verkligen inte ödmjuk när jag säger detta, men jag vet också att det är sant...för oss. Alla andra föräldrar känner på samma sätt inför sina barn och det är märkligt att det är på det sättet. Det är något jag inte kunde sätta mig in i innan barnen kom, men efter är det helt logiskt, men ändå märkligt.



Att sitta och fördriva dyrbar tid med att bara sitta stilla och betrakta ett sovande barn kan också tyckas märkligt och konstigt. Man upplever ju att man inte får någonting gjort som småbarnsförälder och ibland ännu mindre när de sover. Det är väl då man borde vara mest effektiv, men vem kan motstå ljudet och doften av ett sovande barn? Det späda och oskyldiga som framträder när barnet sover är, just det, oemotståndlig.

Jag själv har aldrig direkt varit en barnmänniska. Med det menar jag att jag sällan varit den som velat hålla i barn först eller varit ivrig att gulla och leka med dem. Denna egenskap hos mig är något som nästan gått emot det typiskt kvinnliga, det som verkar vara den främsta drivkraften hos de flesta av mina systrar. Dock hände det något med mig under min första graviditet. Sedan dess har jag sett barnets skönhet överallt och det är jag tacksam för, även om jag fortfarande är samma person. Fortfarande ganska återhållsam på detta område, men med en förundran som är mycket större.

Det är häftigt hur väl allt är ordnat för dessa försvarslösa liv som kommer till världen. De aktiverar våra urinstinkter och får oss att beskydda, älska och vårda någon vi egentligen inte vet särskilt mycket om. Bara att denna någon är vår och därför det värdefullaste vi har. Därför går vi genom eld och vatten för våra barn. Allt annat vore ologiskt.

fredag 25 december 2009

Vad är heligt?


I våra tider känns det ibland som om julen halkat ifrån oss. Det centrala som jag vill förmedla till min son och min familj om julens budskap och frid på jorden får komma i andra hand efter julstress och annat som upptar vår uppmärksamhet.

Själva julafton blir heligare för gemene man än vad juldagen är. Jultomten blir heligare än Jesusbarnet i krubban. I mitt jobb som fritidsledare i kyrkan har jag mött barn som tror att julen firas till minne av tomtens födelse. Tråkigt men sant!

Man kan ta detta med mer eller mindre oro. De flesta svenskar har full koll på att julen firas till minne av Jesu födelse och inte av tomtens. Däremot upptar tomten och andra saker helgen mer än religiösa mirakel och hopp om en bättre och mer fridfull värld. Frid är inte direkt det första man tänker på dagarna före jul i landets alla köpcentrum.

Vi i vår familj inledde julafton med att gå på julbön runt krubban och på så vis inleda julhelgen med själva kärnbudskapet. Faktum är att vi inte haft en enda tomte var vi än har vistats i jul och då har vi hunnit med julfirande på tre olika ställen.

Du som läser tror säkert vid det här laget att jag är helt emot tomtar och annat som hör till, men så är inte fallet. Jag tycker tvärt om, att det är en fin och mysig tradition som är värd att bevara och uppskatta. Det kan dock vara värt att veta att myten om tomten bland annat härstammar från en kristen biskop vid namn Sankt Nikolaus (därav namnet Santa Claus, det amerikanska namnet på jultomten). Denne biskop var en god kristen och en generös man som hjälpte många utsatta. Han värnade bland annat barnens väl och omvårdnad. Det sägs att han delade ut presenter till fattiga barn i advent, närmare bestämt den 6 december. Den dagen har han kvar i vår almanacka än idag som namnsdag.

Några av de egenskaper Nikolaus hade har gått över till den moderna tomten. Dagens jultomte har dock fått sig en makeover för att passa dagens förväntningar. Det är ju alltid mysigt med en skäggig gubbe i röda kläder med alldeles för mycket bukfett, eller?

Min poäng med detta är helt enkelt att julens budskap trots allt finns i mycket av det som finns omkring oss, även fast vi inte tänker på det eller ens bryr oss om det. Det sätter sina spår överallt, men det viktiga är att vi låter julens budskap få slå rot. Att det finns en mening bakom allt vi gör dessa dagar. Det får inte bli bara tomma ord och luftslott med falska förhoppningar. Det ska vara upplevelser som gör denna jul speciell och varje händelse meningsfull.

Därför säger jag inte "God fortsättning" redan idag, utan "God Jul"! För julen är inte förbi. Vi är mitt i den!

torsdag 24 december 2009

En bekant helg


Julafton har man lärt sig att känna igen vid det här laget. Jag har nått min tjugofemte jul och har alltid uppskattat den. Sedan min man kom in i bilden har firandet utökats och det har vi lyckats pussla ihop rätt bra tycker jag.

Nu iår får denna bekanta högtid ett nytt sken över sig i och med att Mille kommit till världen. Alla mina förhoppningar och förväntningar vilar i stället i hans upplevelser och lycka. Är han nöjd är också jag det. Det viktigaste är att skapa trygghet i Milles barndom med de traditioner vår familj utvecklar.

Efter att ha ätit jullunch med min familj åkte vi till Kristians hemstad för att avsluta dagen. Under åkturen åkte vi förbi tusen och åter tusen hushåll där julen satt sina spår. Ljus i fönstren och förhoppningsvis många lyckliga tillvaror med familjer som samlats och kommit till ro.

Men det är inte något att räkna med egentligen. Man hör och vet att många blir sönderstressade över julen, denna högtid som bör vara fridfull. Dessutom sitter många ensamma denna helg, som är till för att bygga gemenskap och värme.

Vi startade vår dag med julfrukost i goda vänners sällskap och fick således en kanonstart på en bra dag. Något jag är tacksam för. Allt detta pusslande med släktingar hit och dit tyder trots allt på att vi inte är ensamma. Att slitas mellan många ställen kan vara något att vara tacksam över; det betyder att jag inte behöver sitta själv över julen.

Det är en bekant helg, men ändå något nytt. Mille har tagit hela vår vardag med hull och hår. Allt har verkligen blivit annorlunda. Och utan att jag vill det kommer en annan person i skuggan av all uppståndelse. Min andra älskade son Elliot som jag ändå tänker extra på just idag.

tisdag 22 december 2009

Redan här!


Nu är vi redan här. Milles femmånadersdag och julen står för dörren. Denna tid kändes oändligt avlägsen i somras när vi gick och väntade på att "Sten-Åke" skulle komma. (För er som minns vårt arbetsnamn under graviditeten.)

Denna höst har verkligen försvunnit under mina fötter. När jag tar ett steg har det redan känts som om jag legat efter min egen tidsuppfattning. Den intensiva tiden och de första månaderna i Milles liv har verkligen varit händelserika. Detta trots att jag hela hösten gått hemma. Men man har ju också fått ett nyttperspektiv på ordet "händelserikt".

Nya erfarenheter och nya steg har blivit viktigare än att fylla vardagen med egna upptåg. Det har vi också hunnit med, men det är inte det som gjort att hösten försvunnit. Det är Milles närvaro och vår ständiga uppmärksamhet kring honom som fått allt annat att blekna.

Nu är det "bara" åtta månader kvar av min ledighet. Jättelång tid på ett sätt, men försvinnande kort i ett annat perspektiv. Det ska bli kul att återuppta studierna, men innan dess skall mycket hinnas med. Många upplevelser och många framsteg i familjen Roos liv. God jul på er i väntan på det nya spännande året.

lördag 19 december 2009

Kvällens första solist



Eftersom Mille är så lätt att ta med sig så tänkte jag att vi skulle gå på julkonsert ikväll. Vi hade provat hörselskydden och matat honom precis innan så att han skulle ha bra förutsättningar för att klara kvällen.

Det startade jättebra, en pigg och glad kille som absolut verkade kunna tänka sig att spendera kvällen med musik och sång. När ljuset släcktes och allt blev tyst blev han dock nervös och som förbytt. Man kan fortfarande bli förvånad över hur kraftfull hans stämma är. Särskilt i en jättestor hall där det man kan höra en knappnål falla. Jovisst var det så; Mille blev kvällens första solist, men en ganska arg och otröstlig sådan...

Jag antar att många föräldrar känner igen sig i detta. Stressen över att inte kunna få sitt barn lugnt, stressen över att störa alla betalande gäster och att känna sig som en otillräcklig förälder. Jag vet mycket väl att Mille inte blir lugnare av att jag stressar upp mig. Jag vet också att jag inte kan rå för att Mille helt plötsligt får ett utbrott. Jag kan bara göra det bästa utav situationen och göra lidandet för oss alla, framför allt för Mille, så kort som möjligt.

Lagom till pausen hade han blivit hellugn och låg och sov. Då, till min stora förvåning när jag minglade runt, visade det sig att knappt någon av de jag talade med hade lagt märke till att Mille vänt ut och in på lungorna. Konstigt tyckte jag, eftersom det var det enda jag kunde uppfatta.

Jag antar att vi alla är mitt uppe i våra egna liv och situationer. Självklart hörde alla runt om kring att Mille var missnöjd, men de flesta glömde nog störningsmomentet i samma stund som det slutat. Det är ju i alla fall så jag själv oftast fungerar när andra stör mig. All logik till trots blir det ändå att man sitter som på nålar, eller rättare sagt står. Man slits mellan en harmonisk musikupplevelse och en våg av panik och skrik.

Dåligt samvete terroriserade mig emellanåt över att jag inte borde bevaka mina egna intressen så mycket att jag tar med Mille på sådana här strapatser, även om det sedan visade sig att han nog trivdes rätt bra att sova lite vid sidan av och lyssna på "Stilla natt" och alla de andra stämningsfulla julsångerna. Det slutar med att man får acceptera att man måste kompromissa. Man kan fortfarand göra mycket av det som man vill, även om man har en bebis, men man får göra det på sitt sätt och på bebisens.

Och julkonserten? Den var jättebra! Jag lyckades stanna till slutet och lyssna på allt, för tyvärr såg jag inte så mycket från platsen där jag till slut stod. Nära dörren, beredd att ta till flykt så snart det lilla söta, men kraftfulla, monstret eventuellt skulle vakna.

tisdag 15 december 2009

Oväntade bivärkningar





Ända sedan min första förlossning har jag varit väldigt känslig när det gäller just förlossningar. Man kan säga att det är en bivärkning av sorgearbetet, något som tillkommit som jag inte kommer ifrån. När jag ser födslar i filmer, serier eller dokumentärer blir jag väldigt påmind och börjar gråta. Det är som om jag förknippar förlossningar med bitterhet, sorg och orättvisa i stället för den glädje som det i de flesta fall innebär. Mina reaktioner har lett till att jag under en lång tid undvikit dokumentärer och serier där detta kan ske, men man kan ju inte skydda sig mot allt och framför allt kan man inte undvika "Scrubs" i all evighet. Det är serien alldeles för bra för...

Hur som helst trodde jag att dessa jobbiga associationer skulle gå över efter att vi fått Mille, men det verkar som om dessa känslor sitter djupare än den lyckliga förlossning vi fick med honom. Jag hoppades att den goda erfarenhet som ligger närmre i tiden skulle överglänsa de känslor som ligger i det förflutna. Jag menar inte att alla sorgliga känslor ska försvinna, men att jag i alla fall kan se en förlossning som det positiva som det är.

Mitt förlossningsminne verkar mer vara ett elefantminne, som inte vill glömma detaljer eller känslor. Jag tycker i dessa situationer att jag allt för påtagligt blir påmind om det som togs ifrån mig och som jag aldrig fick behålla och uppleva. Det blir för verkligt helt enkelt och känslorna bara finns där.

Det är nog bra och kanske till och med behövs, men jag skulle gärna vilja kunna titta på när Rachel i "Vänner" föder barn utan att böla och det skulle vara kul att ha torra ögon när jag ser slutet på "Sex and the city-filmen" när lilla Rose föds.

Det som ärrar oss och som påverkar oss i livet gör det permanent och det med besked. Det är inte bara det jag räknat upp som påverkas av det jag varit med om. Det mesta i vardagen blir på ett nytt sätt, annorlunda. Man får lära sig hantera känslorna, som får leva i symbios med vardagen.

Man får helt enkelt lära sig att hantera den största sorgen och leva med dess biverkningar. Precis som med allt annat.

onsdag 9 december 2009

Nu är det jul igen...


...men i år är det på ett annat sätt. Det är vår första jul med Mille. Den första julen då vi har en tredje person med oss in i helgen. Egentligen skulle denna nya erfarenhet upplevts för två år sedan, men livet ville annorlunda.

Två jular av intensiv påminnelse om familjens otillräcklighet. Julen är mycket fridfull och härlig men kan bli som salt i ett öppet sår om man nalkas julen med en ofullständig tillvaro. Jag är inte dummare än att jag förstår att även denna jul kommer bli tom på sitt sätt, men nu har vi distraktion i form av en fyramånaders bebis som kräver vår fulla uppmärksamhet. Och det ger jag honom så gärna.

För mig är det viktigt att ge Mille en rik barndom. Alla säger det, att man vill ge sitt barn en lika rik barndom som man själv fått. Och det vill jag också. Min barndom har inte kanske inte varit perfekt i alla avséenden, men den har varit perfekt för mig och gett mig goda redskap och rika erfarenheter. Till dessa hör helger och högtider.

I år kommer Mille inte skrika efter julklappar, även om jag är övertygad om att han kommer kunna väga sin vikt i sina julklappar flera gånger om. Hans egna rop efter julklappar kommer komma så småningom. Julklapparna visar på ömhet och kärlek. För ett barn kan den symbolen betyda allt, så mycket att det andra som julen bär med sig bleknar en aning. Och det måste få vara så. Jag har också varit ett girigt julklappsfamlande barn, men jag tror att jag blev en rätt okej människa ändå. Jag har i alla fall insett att jag vill ge Mille det bästa jag har. Mitt fulla engagemang och närvaro under hans uppväxt. Det är den bästa julklappen han kan få av mig.

tisdag 8 december 2009

Vem är du?


Jag är så otroligt nyfiken på vår lille kille. Ingen känner honom så väl som vi och ändå vet man så lite. Man har lärt sig mycket om hans olika humör, viljor och vanor men det finns många luckor gällande hans person som man vill fylla ut.

Det räcker inte att vara nyfiken på hans inre, självklart är man också nyfiken på hans yttre. Hur kommer han se ut som åttaåring, tonåring, vuxen? De flesta säger att är pappas pojke, bortsett från ögonen som tydligen är mina. De flesta menar att Mille utséendemässigt är mer en Roos än en Westerberg, men å andra sidan finns det en del som hävdar motsatsen. Det härliga är ju att han faktiskt är en blandning. Lika mycket av mig som av Kristian, så framtiden lär visa upp fler av våra respektive sidor i honom.


Det är fascinerande tycker jag hur ett barn kan vara så påtagligt lik både mamman och pappan, trots att dessa oftast ser helt olika ut. Det är väl det som är det fantastiska med barnen. Att de lyckas länka samman det som till synes verkar så olikt. Från början har vi fått anlag från våra föräldrar, men vi utvecklar också andra drag på egen hand. Det finns egenskaper och talanger i oss som bara väntar på att växa och utvecklas bara vi vill det.

Jag tänker på en berättelse som många av oss hört ur bibeln som är nyttig att ta till sig oavsett om man är kristen eller inte. Berättelsen om talenterna. Tjänarna som av sin husbonde fick talenter att förvalta. Resultatet blev att de flesta lyckades öka värdet på det de hade fått medan en av dem inte brydde sig om det och således inte fick sin talent att växa i värde. Tolkar man den berättelsen gäller det att ta vara på det man har. De egenskaper, resurser och talanger man fått. Vissa av oss har fått mer och andra mindre, men vi har alla fått något värdefullt. Det är vår uppgift att göra det vi kan för att få våra gåvor att växa. Då kan vi också växa som människor.


Mille och alla andra barn har fått sina egenskaper och vissa egenskaper är inte lätta att bemästra. I livet möter vi också svårigheter som kan bli hinder för oss. Även om man känner sig missgynnad får man tänka att man trots allt är den man är. Det tack vare både våra gåvor och brister. Vilken talent/talang har du att utveckla i ditt liv? Vem är du?