måndag 28 februari 2011

En helg utan Mille

Helgen som var hade vi en liten minisemester, Kristian och jag. Vi lämnade Mille hos farmor och farfar och åkte till Stockholm för att hälsa på ett par kompisar. Vi har lämnat bort honom över natt ett par gånger och det har alltid fungerat bra, och det gjorde det denna gången också. Dessutom fick Mille lite kvalitetstid med farmor och farfar utan att vi var i närheten.

Det är skönt tycker jag att få lite tid för sig själva. Det ska bara bli av och man ska helst njuta av det också. Det senare är egentligen inget problem, då jag känner en enorm tillit till våra barnvakter och vet att de har Milles bästa för ögonen. Han får enormt mycket uppmärksamhet och blir aktiverad på nya sätt och det är bara bra!

Gällande saknaden tycker jag inte att det är särskilt jobbigt att vara ifrån min lille kille så här korta stunder. Det känns så klart konstigt och onaturligt att vara ifrån varandra, men jag kan ändå inse att vi snart kommer återses och att allt blir som vanligt bara vi träffas igen. Det här med att ligga vaken och må dåligt över att vara ifrån honom lägger jag inte så mycket tid på. Jag har lagt så mycket tid på det i och med förlusten av Elliot, och gör fortfarande. Jag känner inte att det är lika befogat att tycka synd om min själv när jag är separerad från någon jag med all säkerhet kommer återförenas med inom kort. Jag är ju så enormt tacksam över att jag överhuvudtaget får ha Mille hos mig.

Många föräldrar har nog svårt att förstå detta och jag tycker det är helt okej. Jag får ibland för mig att det är provocerande att uppskatta tid för sig själv och att inte blöda inombords när man är från sina barn. Jag älskar Mille gränslöst mycket och jag vill spendera allt tid jag kan med honom. Dock mår jag inte dåligt bara av att vara isär, så länge jag vet att vi kommer ses igen. Jag blöder inombords om frånvaron blir permanent, otrygg och okontrollerad, men det har jag aldrig upplevt ännu med Mille.

I och med förlusten av älskade Elliot har jag nog blivit mer tålig. Jag inser vad som är rimligt och jag ser att om jag kommmer bort från Mille kommer vi också att återförenas. Värre vore det om det hände något allvarligt eller mer permanent. Samtidigt är jag rädd att mista värdefull tid men min fina kille, och därför vill jag spendera så mycket tid jag kan med honom. Men så inser jag att jag måste försöka leva så normalt det går, för allas skull. Jag måste ta vara på tiden vi har, utan att tvångsmässigt binda honom vid mig och jag måste även ibland kunna få tid för mig själv för att samla energi. Energin behövs för att kunna bli en ännu bättre mamma.

onsdag 23 februari 2011

Allt som ska hinnas med...

Jag sitter här i lugn och ro och tittar på morgon-tv, äter sen frukost och bloggar. Mille är på förskolan till i eftermiddag, så jag har några timmar framför mig utan krav eller måsten. Så kan man se det i alla fall.

Egentligen har jag en del att stå i inför kommande syskonnedkomst. Kläder ska plockas fram, andra viktiga prylar ska åter komma fram och vagnen och vaggan ska bäddas. Inga stora projekt visserligen, men det känns ändå lite mycket emellanåt. Särskilt när det känns som att man har en stor sten i magen precis under halsen.

Något jag också tänkt hinna med är att sy lite grejer till barnet, åtminståne ett par snuttefiltar. Alla dessa små projekt är ju roliga, så nog kommer det bli gjort. Det är otroligt skönt att slippa skolan ett tag och kunna ta dagen som den kommer. Mitt strategiska beslut att läsa två terminer på tiden av en i höstas verkade då övermäktigt, men visade sig vara ett riktigt bra beslut. Nu kan jag känna mig tillfreds och påminna mig om att min klass egentligen inte är ikapp mig förrän till sommaren. För det är väl inte hela världen om jag tar det lite pö om pö. Jag får se vad jag hinner med idag...

lördag 19 februari 2011

Uppbyggande musik

När Mille var ny i världen damp det ner ett mail i min inkorg. Det var från en god vän som skrev att han blivit inspirerad att skriva en sång tillägnad oss, med bakgrund i vår historia. Vi blev så klart hedrade, det är inte många nollåringar som får låtar skrivna till sig. När den var färdig fick vi den skickade till oss och sedan dess har vi lyssnat på den alla tre med jämna mellanrum och vi gillar den mycket. Lille Mille brukar sitta uppmärksamt och lyssna, precis som att han förstår att det är något särskilt med just denna låt.

Musik kan hjälpa en på många sätt, både när man själv skapar och när man får ta del av andras musik. För min del har denna sång inte bara fått bekräfta en god vänskap, utan också fått vara ett vittnesbörd för den stora omsorg och förståelse som finns i vår omgivning. En symbol för att man fortfarande kommer ihåg även i en tid då man uppmuntras att glömma.

Ikväll fick jag lyssna på "Tusen rosor" live på en konsert och tanken var att vi skulle närvara alla tre. Oturligt nog har Mille fått feber efter en vaccinering, så han och Kristian fick stanna hemma. Det var synd att de missade ett så fint framförande, men jag är så klart glad över att jag kunde vara där. Det är sådana här dagar man blir extra påmind om att man är välsignad med fina vänner. Besök gärna Josef Tingbratts webbplats!

torsdag 17 februari 2011

Allt har sin tid

Jag känner nu inför stundande förlossning att tankarna känns ganska kontrollerade och stabila. Visst finns det perioder då oron är stark, men det känns ändå som om jag kan vila i nuet och njuta av den tiden som är. Det lilla barn som ligger inuti mig, och som väntar på att få födas. Är jag inte skyldig henne att njuta av denna tiden. Tiden som ju aldrig kommer åter.

En av de bloggar jag följer, Underbara Clara, skriver här om hur viktigt det är att ta vara på glädjen. Att det är viktigt att våga glädjas över saker och ting i förväg. Jag håller med henne.

Trots att jag en gång gått igenom en graviditet och lämnat den utan att få behålla mitt älskade barn, tycker jag ändå att man måste få glädja sig när man är glad, utan att behöva oroa sig för att den glädjen ska tas ifrån en.

När vi väntade Mille var det nog många som trodde att vi skulle vänta med att våga njuta. Men jag upplevde att det var tvärt om. Just för att vi visste vad vi kunde förlora var vi ännu mer noggranna med att njuta av graviditeten och drömma om livet vi skulle få med barnet. Även under graviditeten med Elliot tog vi ut glädjen i förskott och det är ingenting jag ångrar idag. Hur ska jag kunna ångra att det lilla barn som lämnade oss för tidigt han ge mig många glada stunder? Snarare vill jag minnas fler stunder då jag då tog ut glädjen i förskott, för det är de vaga minnen jag vill komma ihåg, även om jag bara famlar efter halmstrån.

Allting har sin tid och visst är det så att allt inte blir av godo. Jag vill ändå leva med en optimistisk inställning till livet. Jag vill kunna glädjas av livets stora, men också av de små glädjeämnena. Jag vill kunna känna tillfredställelse i att drömma om framtiden och glädje över de planer jag bär på. Jag vill också när dessa planer grusas kunna tänka tillbaka och ändå se att de gav mig glädje, om än kortvarig. För hur kan man vara glad i onödan och hur kan man få en skuld till bitterheten? Vi går igenom så mycket tråkigt i livet som det är, så finn glädje i allt du kan. Det är mitt råd!

måndag 14 februari 2011

Jag och mina hjärtan

Idag är det tydligen en särskild dag. Jag tycker väl egentligen inte att det ska behövas en dag då man särskilt tänker på sina käraste, eftersom jag tillhör den skara som tycker att den inställningen bör råda året om. Hur som helst faller jag ändå in i ledet och ser fram emot att mysa med familjen ikväll.

Just nu har jag två hjärtan hemma och ett i magen. Mitt hjärta i himlen finns också med i tankarna en sådan här dag då lycka och harmoni står i fokus. Sådant jag tyvärr inte kan associera med Elliot, men som blir så påtagligt just därför. Inte ens efter fyra år har min kärlek till honom svalnat det minsta, och hur kan man begära det. Ett moderskap med dess kärlek kan inte begränsas av frånvaro och en grav.

Jag ska gå till graven och tända ett ljus sedan. Ett ljus som tänds allt för sällan tyvärr, med tanke på hur mycket jag tänker på honom. Men det är väl så att jag inte är beroende av symbolhandlingarna på samma sätt längre, som jag var innan. Även om det kan vara skönt ibland. Som idag...

söndag 13 februari 2011

Ljuset i tunneln

Livet känns väldigt bra just nu! Jag är nästan färdig i skolan och jag känner att jag har tillräckligt god kontroll över graviditeten. Det var lite kämpigt ett tag men nu känner jag att det börjar lätta.

Förlossningen närmar sig med stora steg och nu är det cirka en månad kvar, mycket nära alltså. Det jag känner i kroppen är att jag är proppfull med hormoner och mycket trött. Jag gråter för ingenting känns det som och det är otroligt enerverande. För mig och säkert också för min fina make.

Fokus lägger jag i alla fall på att se det positiva i det mesta. Snart kan jag packa undan skolgrejerna för ett bra tag och mina mammaprojekt kommer ta vid. Gode tid vad spännande tid som ligger framför. Jag får tänka på det när jag känner mig lite vissen, så blir jag på lite bättre humör. Sen har jag ju en fin familj hemma som ger mig styrka och ljus. Det får man inte glömma eller försumma.

onsdag 9 februari 2011

Vad samlar du på?

När jag var liten samlade jag på diverse föremål. Ett tag samlade jag på kapsyler och jag hade under en period en imponerande samling av suddgummin. Senare har jag samlat på drickunderlägg och dalahästar, men intresset har alltid svalnat efter ett tag.

Nu gillar jag att samla på mig gamla roliga saker. Saker från bortglömda vindsutrymmen eller loppmarknader. Annat jag samlar på är fina kläder och tuffa acessoarer som jag spanar efter där jag befinner mig. Dock har jag aldrig tilltalats av att samla pengar på hög och det är jag rätt glad över. jag får tacka mina kloka föräldrar för en genomtänkt uppfostran i att inte tänka i allt för materiella banor.

Ibland känns det som om livet bara är en jakt efter onåbara mål. Vi kämpar och stretar för att samla på oss det vi egentligen inte behöver, och till vilken nytta? Vi är allt mer sjuka och deprimerade i vår hets att nå perfektion och toppen.

Jag har bestämt mig för att samla på erfarenheter, låter inte det fantastiskt? Det känns som om det är något jag kommer få jobba med, med tanke på att den samlingen knappast kommer bli komplett. Men det är väl det som är charmen? Tänk att genom livet gå med inställingen att man ska bli så rik som möjligt på erfarenheter och då tänker jag främst inte på att resa jorden runt och uppfinna nya saker. Jag tänker på de känslor man kan uppleva under ett liv och de olika saker man kan vara med om, oavsett var man befinner sig. Livets små och stora nöjen och missnöjen.

Det är klart att man ska sträva efter att se många platser och att hålla sin kreativitet levande, men var sak har sin tid och allt tilltalar inte alla av oss. Dock kommer jag försöka hålla min samling av erfarenheter levande, den vill jag inte tröttna på. Varje dag är en sällsam gåva säger man ju och visst är det så. För varje dag rymmer något nytt att uppleva, något nytt att känna. Frågan är bara vad?

lördag 5 februari 2011

Snart framme

Nu är det inte många dagar kvar i skolan innan det är dags att gå hem på föräldraledigt. Dock är det en hel del som ska hinnas med innan dess, så jag kan inte riktigt slappna av ännu. Det är viktigt för mig att bli färdig med allt så jag inte har något efter mig. Det skulle kännas tråkigt.

I dagarna fick jag reda på att min strategi att läsa dubbla terminer under hösten var ett lyckosamt val, då jag klarat alla mina extrakurser med bravur och det är minst sagt ett skönt konstaterande. Inte nog med att jag nu sparat in en termin av studier, kan jag desstuom unna mig att vara extra lat när det kommer till att vara hemma med barnen framöver. Det kommer bli bra det här.

Jag gillar projekt och detta var ett av dem, även om det inte alltid har varit kul. Genomgående roliga projekt är desto roligare och det hade jag tänkt att omge mig med den närmaste tiden. Jag är inte så mycket för att sitta och rulla tummarna. Jag ska bara bli klar med denna kursen, sen väntar nya möjligheter och nya projekt. Det blir finemang det!