måndag 27 juni 2011

Närvaro och frånvaro

Stora högtider läggs till varandra och tiden går fortare än man vill. Hillevi firade sin första midsommar samtidigt som Mille firade sin andra. Det blir ju så när det bara skiljer ett och ett halvt år på barnen.

Elliot skulle firat sin femte midsommar om han funnits hos oss. Även om midsommar räknas till en av de större helgerna, så är det inte då man blir mest påmind om saknaden. Det är vid födelsedagar och framför allt vid jul och nyår som jag tycker det blir extra jobbigt.

Trots detta tänker man hela tiden på var Elliot skulle befunnit sig idag och man är nyfiken på vem han skulle vara. Även om man vet att man inte kommer få svar på sina frågor vill man ändå tänka på det. Det känns skönt på något sätt. Att han får vara med, även om han är frånvarande.

tisdag 21 juni 2011

Tid som är min

Så länge jag helammar är mycket av min tid direkt knuten till Hillevi. Det är något mycket fint tycker jag och det är häftigt att det är min kropp som ger henne den näring hon behöver.

Dock är det svårt att få längre tid för sig själv och det gör att det känns extra värdefullt när jag nu sitter helt själv i lägenheten, med bara mina tankar som sällskap. Innan barnen kom ville jag gärna omge med med andra, men nu uppskattar jag ensamtiden på ett annat sätt.

Det är nästan lite tabu att tala om tid borta från barnen, men jag förutsätter att ni vet att jag älskar mina barn och älskar att vara med dem. Dock är vi alla sådana att vi behöver våra vattenhål där vi kan få energi. Tid för oss själva. Om jag inte skulle få den tiden skulle jag inte heller kunna ge mina barn den kvalitetstid de förtjänar. För att kunna hjälpa andra måste man själv ha ork. Så enkelt är det!

måndag 20 juni 2011

Nära vänner

Jag har några vänner som också mist ett barn i slutet av graviditeten eller strax efter. Några av dem kände jag innan Elliot dog och några av dem har jag lärt känna med tiden. Det är enormt värdefullt att ha vänner som på riktigt kan sätta sig in i det man gått igenom. Med dessa personer kan vi samtala om våra änglabarn lika naturligt som våra barn på jorden. Detta gör att man kommer varandra mycket nära, trots att man kanske inte skulle det annars. Vissa träffar man väldigt sporadiskt, men ändå känns det så bra när man ses och får pejla av var man befinner sig.

Vi var med i en samtalsgrupp samma år vi miste Elliot och det betydde oerhört mycket för oss. Tänk att man kan få möjighet att träffas med andra förkrossade föräldrar och samtala om det man känner. Samtal överhuvudtaget är viktigt när ens inre ställs på kant och ju mer desto bättre.

Jag inser också att många av de vänner jag fått genom min sorg skulle jag inte lärt känna om allt gott väl. Då skulle vi levt i parallella liv, men kanske utan att våra vägar skulle korsas. Fint på ett sätt, men ändå fattigt. Jag kommer aldrig vara tacksam över det som hänt mig, men jag är tacksam för det stöd som uppkommit genom det som hänt. Nära vänner som inte är nära, men som ändå har tillträde till det allra innersta. Det är man tacksam över när livet i inte blir som man tänkt sig.

söndag 19 juni 2011

Dröm dina drömmar


Jag som förälder vill så långt det är möjligt uppmuntra mina barn att följa sina drömmar och åstadkomma det de vill i livet. Jag har själv haft en trygg uppväxt och känner att jag fått mycket uppmuntran och stöd hemifrån. Det har varit viktigt för den jag har blivit och den självkänsla jag har. Jag har också fått utveckla de sidor jag vill och fått möjlighet att testa olika saker. Både genom att lyckas och misslyckas.

Jag har fortfarande drömmar för mitt inre, men det finns vissa drömmar som jag uppnått och en del som är förlorade för alltid. Min dröm om barn fick sig en ordentlig törn när vår älskade Elliot dog och nog har jag inte rest mig helt ännu efter det. Min dröm om ett liv med honom är för alltid borta och jag kommer i hela mitt liv undra hur det hade blivit om vi fått möta varandra och lära känna varandra.

Mina andra barn är sannerligen bönesvar och en bekräftelse på att man ändå kan fortsätta drömma, även om man möter stora svårigheter. Min älskade make är också ett mycket värdefullt stöd och en person jag är evigt tacksam över att få ha i mitt liv och min vardag.

Jag har lyckats förverkliga många drömmar men ändå drömmer jag vidare. Utan förhoppnigar på framtiden blir livet fattigt, men visst är det en otrygg tillvaro. I och med att man sätter upp förhoppningar kan de också grusas. Det finns inga garantier för att det man vill slår in. Man blir mycket sårbar när man helhjälrat går in för det man vill åstadkomma.

Det må vara otryggt, men jag vill ändå fortsätta drömma. Jag vet att min lycka inte endast finns i mina drömmar, men mitt liv vore fattigare om jag inte hoppades på framtiden. Även om jag faktiskt ärligt kan säga att jag lever i en dröm redan nu...

lördag 18 juni 2011

Åren som går...

Vi säger hela tiden att tiden springer iväg och att åren läggs till varandra. Jag upplever det också på det viset. Det känns inte som om det var länge sedan man firade midsommar senast. Men när man tänker på var man var för ett år sedan ser man att åren innehåller mycket och ett år faktiskt är ganska lång tid.

För ett år sedan:

- var Mille hälften så gammal som han är nu. För två år sedan fanns han bara i min mage.
- Kunde Mille ännnu inte gå, vilket känns helt otroligt. Det känns som om han alltid har kunnat det.
- Sommarjobbade jag på mitt gamla jobb och laddade för att plugga till hösten.
- Fanns Hillevi inte i våra tankar och inte heller i min mage. Detta känns otroligt overkligt med tanke på att hon tar upp hela vår värld nu.
- Jobbade jag för fullt med projektet Vårgårda Möte, vilket blev något av det roligaste under förra året.
- hade jag ännu inte levt i ett kvarts sekel...

Vilka nyckelhändelser har du varit med om det senaste året?

fredag 17 juni 2011

Älskade oro

Jag har länge i mitt liv varit förskonad från oro. Jag har helt enkelt inte varit en person som oroat mig särskilt mycket. När Elliot dog blev det ännu mer tydligt. Hur skulle jag hinna oroa mig som hade så mycket annat att stå i. En son att sörja. Det blev att dagarna togs allteftersom de kom och i och med det behövdes ingen oro för morgondagen. Den såg jag ju inte förrän den precis kom.

På ett sätt var det skönt att leva på detta sätt, på ett annat sätt kändes det fattigt. Oro är visserligen bekymmer lånade från morgondagen, men det tillhör ändå livet. Jag har bitvis fått tillbaka förmågan att oroa mig för saker och ting och faktum är att jag ser det som ett friskhetstecken. Jag mår tillräckligt bra för att våga se an framtiden med både förhoppning och oro.

Jag vill ge mina barn det bästa och därför kan jag känna oro över hur deras liv kommer bli. Jag har smått börjat inse att de växer utanför min kontroll och det är så mycket jag inte kan påverka. Deras lycka är det viktigaste för mig och insikten om den kan göra mig oroad. Jag kan inte garantera dem det. När jag tänker för mycket på det och känner att det tar över önskar jag att jag var som jag var tidigare. Men så inser jag också att oro är tätt besläktad med kärlek och omsorg. Hellre närvaro än frånvaro och hellre en gnutta oro än likgiltighet.

torsdag 16 juni 2011

Trygg


Tryggare kan ingen vara
än Guds lilla barnaskara
stjärnan ej på himlafästet
fågeln ej i kända nästet

Herren sina trogna vårdar
uti sions helga gårdar
över dem han sig förbarmar
bär dem uppå fadersarmar


Lina Sandell

onsdag 15 juni 2011

Målmedvetenhet



Lilla Mille är minsann inte så liten längre. Han tar sig an projekt och klarar väldigt mycket på egen hand. Ibland får man sig en tydlig påminnelse om att man som förälder är överflödig. Då viftar han med handen och säger "nääää".

Det är kul att se hur han utvecklas men samtidigt känns det lite sorgligt att han inte längre är en liten bebis. Det blir en sorts separation, men samtidigt går man mot något nytt. Hans alla miner och ansiktsuttryck vittnar om att det pågår mycket tankeverksamhet i hans lilla huvud. Han är en enormt målmedveten liten gosse som vet vad han vill och som är noga med att kommunicera på sitt sätt. Det ska bli kul att fortsätta följa hans resa mot nya upptäkter och nya mål, jag kommer sannerliggen följa honom från första bänk...

tisdag 14 juni 2011

En form av läkning och lycka

För fyra år sedan var jag bestört och otröstlig. Mina själsliga sår var ännu öppna och infekterade. Mitt barn var mig oändligt saknat och jag trodde inte jag skulle kunna komma tillbaka till en normal vardag.

Elliot är mig fortfarande oändligt saknad men min vardag har blivit stabil . Jag känner att jag har återfått livet och att jag börjar få ett så normalt liv man nu kan få efter att ha mist en så nära anhörig.

Jag har fött ytterligare två fina barn som jag fått behålla och jag ser dem båda som oerhörda gåvor som jag inte tar för givna. Jag vet att världen är svår och jag vet att mycket kan hända.

Ändå vilar jag i den lycka jag nu känner över att ha min fina familj. Jag vet att mycket kan hända men jag tänker inte missa en sekund av det liv jag lever nu. Nu lever jag på riktigt igen, på helfart, på heltid, fullt ut. I alla fall för de mesta.

Jag vet att livet är allt för skört, men just därför är jag så oändligt tacksam. Tacksam över att få ha mina nära hos mig ytterligare en tid.

söndag 12 juni 2011

Broderlig kärlek


Jag har upptäkt nya egenskaper hos den lilla storebrodern under tiden jag varit hemma. Något jag ofta får bevittna är små kärlekshandlingar som bekräftar det starka band han har till sin lillasyster.

Ibland när Hillevi har börjat gnälla och jag inte, enligt Mille, gått till henne tillräckligt snabbt händer det grejer. Mille kastar sig från det han håller på med och springer allt vad han har fram till Hillevi och sätter i nappen. Samtidigt ger hela hans yttre signaler till mig om att jag borde gått tidigare. Och då får man lite dåligt samvete, när ens son verkar mer moderlig än vad jag är.

På något vis verkar han sätta Hillevi i främsta rummet. Han tittar till henne det första han gör på morgonen och det sista han gör innan han lägger sig. Det har redan hunnit utvecklas rutiner för hur han visar sin kärlek till henne. Helt plötsligt får han ett ryck och springer fram till henne och ger henne en kram och en puss. Just då är det viktigast för honom. Tänk om han inte skulle få det, då skulle han uppriktigt bli väldigt ledsen och oroad.

torsdag 2 juni 2011

Allt förlåtet

Då dagarna är intensiva och krävande är det lätt att orken sviktar. Lillan är orolig och svår att få nöjd. Men så ser man detta och då är allt glömt, allt är förlåtet. Lilla barn, jag älskar dig!