måndag 31 maj 2010

Svart på vitt

Om det är någon gång man blir presenterad kortfattat så är det i de små häften man får på bröllopsmiddagar, då det står ett par meningar om varje gäst. Sedan Mille föddes har jag lite grand med bävan tittat på dessa textrader, som ska beskriva mig.

I helgen blev jag dock varm i hjärtat och mycket glad när jag läste vad som stod. Jag blev beskriven med diverse egenskaper som var smickrande, men det var inte därför jag blev lättad och glad. Anledningen var att det stod att jag har två söner! Jag hade väntat mig att det skulle stå nybliven mamma, eller något sådant, men så blev det inte.

När jag gick på bröllop efter att Elliot dött förstod jag mycket väl att det inte stod något om att jag var mamma. Det var verkligen ingenting jag väntade mig och egentligen inget som var av intresse för mina bordsgrannar. Även efter att Mille kommit till oss har jag inte blivit illa berörd då jag omskrivs som enbarnsmor. Däremot hajar jag till och läser stycket flera gånger, som för att kontrollera. Konstigt, eller hur?

Därför blev jag både glad och chockad när jag såg att Elliot var inkluderad i min korta beskrivning. Det kanske låter mycket märkligt att jag gläder mig för en sådan liten sak, men för mig är det något att glädjas åt. Och för mig är det inte alls märkligt. Elliot finns ju med i mina tankar dagligen och det gör mig glad att han även finns i andras tankar, om än bara ibland...

Tack Hanna och Andreas för omsorg och vänskap. Lycka till i ert nya gemensamma liv och ta vara på varandra. Ni är fantastiska!

måndag 24 maj 2010

Nästan som vanligt

Jag känner att min livssituation har landat i något man kan kalla vardag, och jag älskar det. Det känns nästan som vanligt. Det är bara det att jag inte vet vad "som vanligt" är. På ett sätt är det när allting började, innan Elliot och på ett annat sätt efteråt, efter han dött. Då man anpassade sig till en ny men bestående vardag. Nu har ännu en ny vardag tagit vid och såsmåningom blir väl det referensramen till "som vanligt".

På något sätt har jag svårt att släppa taget om Elliot. Jag vill gärna att han på något sätt ska finnas med i min vanliga vardag. Jag vil inte erkänna en vanlig tillvaro där han inte finns med. Men jag måste nog det. Tyvärr går det inte att få en vanlig tillvaro där mina två pojkar finns sida vid sida. Inte i denna värld i alla fall.

Den vanliga vardagen är här och nu och Mille är mitt i den. Som ensamt barn. Hur jag kommer tänka framöver när jag säger "som vanligt" återstår att se. Jag tror att jag än så länge lever kvar i mitt nygifta, naiva tillstånd när jag relaterar till det. Då livet var alltför lätt. Men det var många år sedan nu.

Den vardagen jag hade då är långt bakom mig, men jag kan ändå älska livet jag har nu. Även om det inte blev som jag tänkte mig. Jag saknar dig Elliot!

måndag 17 maj 2010

Bland det finaste

När man älskar någon så mycket som sitt barn finns där också en speciell oro. Särskilt över de okända och nya situationer man ständigt ställs inför. För vår del handlar det om alla nya faromoment som uppkommer när Mille ställer sig upp längs med möbler och sträcker sig efter diverse saker.

Det finns mycket att tänka på. Man tänker på fallrisken och man tänker på att hålla undan vassa föremål och även heta vätskor. Vad vi däremot inte hade tänkt på i helgen när vi var bortresta var att resesängen stod precis vid fönstret. Det innebar att Mille, när han ställt sig upp, hade fri tillgång till krukväxterna som stod på fönsterbrädan. När vi i lugn och ro satt och varvade ner i vardagsrummet hörde vi en smäll från sovrummet och vi sprang så klart dit för att ta reda på vad som hade hänt.

Där möts vi av en flinande liten kille som stolt håller ett blad i handen. Först blir vi lättade av att han inte fått krukan på sig, men sedan börjar vi oroa oss över om han fått i sig något av växten och om den i så fall är giftig för honom.

När man börjat tänka i de banorna är det svårt att få bort tankarna. Detta trots att Mille tittar på en, utan minsta tillstymmelse till sjukdom. Det är väl helt enkelt att det är uttrycket för den oro man känner, den kärleksförklaring den är. Efter lite efterforskning kunde vi lugna oss med att växten var helt ofarlig och då också få ner pulsen en aning.

När man som föräldrar betraktar den här oron hos varandra är det faktiskt ändå något mycket vackert, även om det kan vara obehagligt för stunden. Det är fint att se en person älska en annan så mycket. Och tänk sedan att få vara del av en sådan konstellation själv. Det gör en trygg, även om man ibland är orolig.

söndag 9 maj 2010

Jag och Mille

Nu i ett par dagar kommer jag och Mille vara själva här hemma. Kristian är på skolresa med sin klass och jag är kvar hemma. Jag har haft hand om Mille själv förut, så jag vet att jag klarar av det bra. Det är väl mest det att det blir så mycket att tänka på när man är själv om det, och mer att göra. Dessutom vill jag ha min man nära mig.

Man sätts verkligen på prov när man är själv med sitt barn över en längre tid. Tålamodet testas, flexibiliteten prövas och även kreativiteten. Niomånadersbebisen är inte alltid lätt att få nöjd. Jag har kanske varit lite extra snäll mot honom idag, man får välja sina strider när energin sviktar.

Det märks så tydligt ett tomrum när det inte är som vanligt. Det saknas någon. Ändå ska allt fungera som vanligt. Om bara Mille sover då han ska så får jag lite tid att samla upp mellan varven. Det bästa är nog bara att inte göra för stor grej av det. Det är ju helt fantastiskt egentligen att få så mycket kvalitetstid men sin pojk, alldeles själv. Tänk vilket privilegium. Jag och Mille!

torsdag 6 maj 2010

Åter i vardagen

Nu har min lille pojk varit frisk sedan början av veckan. Jag har hållt mig hemma ett par dagar extra för säkerhets skull, men han verkar onekligen vara helt återställd. Jag har till och med kunnat återinföra hans ordinarie meny med gröt och annat gott som han inte fått i sig när han varit lite skum i magen.

Både igår och idag har vi varit ute och åkt. Det har varit skönt att kunna vara lite spontan och fri och dessutom få tid för många samtal och fikastunder utanför hemmets fyra väggar. Kalla mig rastlös, men det må vara så.

Frihet i alla ära, men det bästa är ändå så klart att Mille mår bra och verkar vara helt oberörd av det han varit med om. Det är en glad liten kille, möjligtvis något tröttare än vanligt, som är med mig på dagarna. Jag känner mig så oerhört priviligerad som får ha en sådan fantastisk liten kille hos mig. Och denne är hälften av det tvåmannalag som nu återigen är på fötter. Mer taggade än någonsin!

tisdag 4 maj 2010

21 plattor...

Jag börjar bli trött på att bara gå hemma. Jag vill ta med Mille ut i solen och gå ut på utflykter och se vart vi hamnar. Jag ser fram emot att fika med andra föräldrar och gå ut på promenader. Man behöver inte vara borta från vardagen länge för att sakna den. Förutom att ha burit runt på den lilla sjuklingen har jag uträttat det mesta här hemma känns det som. För den som är intresserad har vi 21 takplattor i vardagsrummet...

Det känns lite småaktigt att vara uttråkad på det här sättet. Jag har ju goda förutsättningar att göra något bra av min tid och därför känns det inte okej att gnälla över det. Jag vet att jag har enormt mycket att vara tacksam över, därför känns det inte helt rätt att klaga. Men ändå gör jag det.

Mille är i princip frisk nu, han är bara lite matt. När vi är tillbaka i de vanliga rutinerna kanske jag kommer säkert sakna dessa lugna dagar, med långa tupplurer och lugna aktiviteter. Men det är väl som med allt annat. Man vill ha det man inte har tillgängligt och man ser inte det goda i det man har förrän det är förlorat. Och det gäller båda vägarna.

måndag 3 maj 2010

När kan man slappna av?

De senaste dagarna har man mer eller mindre gått på helspänn. Mille har kräkts i tid och otid och han verkar välja sina tillfällen väl. Han kräks inte så många gånger på en dag, men när han väl kräks kommer allt upp. Vi hoppas att han snart blir frisk och i väntan på det sitter man på nålar medan man matar i väntan på en eventuell fontän.

De kommer när man minst anar det och därför kan jag inte helt slappna av. Jag är inte van vid att gå och vänta på detta sättet så jag tycker det är rätt ansträngande. Jag är rätt tacksam att jag inte går runt och är orolig jämt för det måste vara energikrävande. Dock när vardagen ändras, så blir man också mer orolig och har därför svårare att slappna av.

När jag befinner mig i den här situationen tänker jag ändå på föräldraskapet i stort. När detta är över kan jag slappna av, men kan vi som föräldrar egentligen det. I bakhuvudet finns det ändå tusen och åter tusen saker att oroa sig över, även om man inte plockar fram mer än möjligtvis någon sak åt gågnen ibland när man har en svacka.

Sedan finns det vissa orosmoment som finns med över en längre tid. De blir som ett resesällskap, som man till slut förväntar sig skall följa med. Precis som en skugga. Senast jag upplevde detta var under sista delen av graviditeten och första delen av Milles liv. Rädslan och skräcken över att förlora honom och inte få en ärlig chans att lära känna honom. Jag var, inser jag nu i efterhand, mer orolig än vad jag vid tillfället varken vågade erkänna eller förstå. Skulle jag förstått det helt och fullt skulle jag nog inte vågat.

Jag känner inte till vardags någon påtaglig oro, men det skulle väl vara lögn att påstå att man helt slappnar av. Det gör man nog inte, men man kan ju ändå känna sig lugn. Det tycker inte jag är motsägelsefullt. Oron man bär är ofta en oro över barnets hälsa och välbefinnande. En oro direkt kopplad till kärlek man känner. Det är ju inte så konstigt. För det man älskar högst vill man heller inte förlora. Och då blir det ens svaghet likaväl som styrka. Det är där oron har sitt ursprung. Men visst är det vackert?

söndag 2 maj 2010

Nära till hands

Igår när solen tittade fram på eftermiddagen tog jag en kort promenad över gatan till kyrkogården. Jag hittade lite blommor på vägen som jag plockade och satte i en liten vas som vi har vid Elliots grav.

Det kändes så stillsamt och rofullt att gå dit igår, en liten paus från vardagen på något sätt. Och eftersom vi bor så nära numera blir det verkligen dessa stunder lättillgängliga. Jag satte mig ner i gräset och bara njöt av vårsolen och tog en sådan paus jag egentligen skulle vilja ta oftare. Men på senste tiden har veckorna och månaderna försvunnit bort och jag har egentligen inte haft tid att bara sitta och tänka.

Det tär lite att gå till graven, men det bygger också upp en aning. Stillheten och det vackra gör att närheten till det som är stort blir så tydlig och klar. Det är en fantastisk känsla. En sekund av klarhet, inte mer, men det räcker för att gå hem igen med lyft huvud och känna att man faktiskt kan uträtta något genom att inte göra någonting.

Och tänk sedan att detta är min granne. En park som inte anpassar sig det minsta till nuet, utan som tidlöst bara finns där. Där finns egentligen ingenting mer än minnesstenar, men ändå inbjuder miljön till eftertanke och stillhet. Frågan är bara om du stänger till eller öppnar upp vid en sådan inbjudan. Jag har valt att öppna upp, vad gör du?

lördag 1 maj 2010

I mammas famn

Det var inte bara oflyt med maten igår utan troligtvis magsjuka, eftersom killen inte lyckades behålla någonting av det vi gav honom under gårdagen. Dessutom hade han hög feber av och till och såg riktigt hängig ut. Det fick bli välling och vätska för hans del igår, för om man tog det i små portioner fick det stanna kvar, för det mesta i alla fall. Det var skönt att få hålla honom i min famn och försöka få honom att må bättre. Även om han var varm, så kände jag mig trygg på något sätt när jag fick ha honom nära. Över det stora hela är jag inte särskilt orolig. Det är ju egentligen bara att vänta ut, även om det är trist att se att ens barn inte mår bra.

Doch fanns det stunder när jag fick en obehaglig känsla i hela kroppen när jag satt med det allt för varma och slöa knytet igår. Jag började tänka på vad som skulle hända om han inte blev bra. Konstiga tankar på ett sätt, eftersom magsjuka inte direkt är något man dör av. Men på ett annat sätt är de tankarna inte alls konstiga, inte i vår familj.

När man håller ett sjukt barn känns det så skört och naket på något sätt. Allt blir så tydligt sårbart. Men trots det finns det ändå något vackert över det bräckliga och svaga som får bli synligt. När ingen energi finns över till annat och han bara vilar i min famn känner även jag mig sårbar, fast på ett annat sätt. När man har något så värdefullt hos sig har man också så mycket mer att förlora.

Idag har han mått mycket bättre och febern är i princip borta, men ändå så tänker jag på hur lätt det är att tillvaron inte blir som man tänkt. I detta fall blev det bara en ynka magsjuka, men nästa gång kanske diagnosen är annorlunda. Under hans nio månader långa liv har han hunnit råka ut för både det ena och det andra, men inget allvarligt tack och lov. Därför har jag ändå lyckats hålla mig lugn.

Något jag ändå kan veta med säkerhet är att detta inte är sista gången Mille är sjuk. Det kan göra mig lite orolig. Inte det faktum att han kommer bli sjuk igen, utan det faktum att man inte vet vad som kommer drabba honom. Innerst inne finns ju den där rädslan som alla föräldrar bär på, på ett eller annat sätt. Den rädslan som man inte vill yttra, men som ändå finns så konkret i våra medvetanden. Vi är rädda att hamna i en situation där vi inte kan göra något. Där något annat har kontrollen över hälsan. En situation där vi bara kan vara betraktare, när allt vi vill är att vara aktörer. Där vill ingen befinna sig.