måndag 3 maj 2010

När kan man slappna av?

De senaste dagarna har man mer eller mindre gått på helspänn. Mille har kräkts i tid och otid och han verkar välja sina tillfällen väl. Han kräks inte så många gånger på en dag, men när han väl kräks kommer allt upp. Vi hoppas att han snart blir frisk och i väntan på det sitter man på nålar medan man matar i väntan på en eventuell fontän.

De kommer när man minst anar det och därför kan jag inte helt slappna av. Jag är inte van vid att gå och vänta på detta sättet så jag tycker det är rätt ansträngande. Jag är rätt tacksam att jag inte går runt och är orolig jämt för det måste vara energikrävande. Dock när vardagen ändras, så blir man också mer orolig och har därför svårare att slappna av.

När jag befinner mig i den här situationen tänker jag ändå på föräldraskapet i stort. När detta är över kan jag slappna av, men kan vi som föräldrar egentligen det. I bakhuvudet finns det ändå tusen och åter tusen saker att oroa sig över, även om man inte plockar fram mer än möjligtvis någon sak åt gågnen ibland när man har en svacka.

Sedan finns det vissa orosmoment som finns med över en längre tid. De blir som ett resesällskap, som man till slut förväntar sig skall följa med. Precis som en skugga. Senast jag upplevde detta var under sista delen av graviditeten och första delen av Milles liv. Rädslan och skräcken över att förlora honom och inte få en ärlig chans att lära känna honom. Jag var, inser jag nu i efterhand, mer orolig än vad jag vid tillfället varken vågade erkänna eller förstå. Skulle jag förstått det helt och fullt skulle jag nog inte vågat.

Jag känner inte till vardags någon påtaglig oro, men det skulle väl vara lögn att påstå att man helt slappnar av. Det gör man nog inte, men man kan ju ändå känna sig lugn. Det tycker inte jag är motsägelsefullt. Oron man bär är ofta en oro över barnets hälsa och välbefinnande. En oro direkt kopplad till kärlek man känner. Det är ju inte så konstigt. För det man älskar högst vill man heller inte förlora. Och då blir det ens svaghet likaväl som styrka. Det är där oron har sitt ursprung. Men visst är det vackert?

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar