söndag 30 augusti 2009

Inte utan min napp!









Det är tur att Mille tar napp, annars hade vår vardag varit mer gnällig än vad den är. Vi lärde oss snabbt att han gärna vill ha något i munnen, även om han inte är hungrig. Mer än en gång har jag missförstått honom och försökt ge honom mat, när han egentligen bara vill suga på något. När han sedan märker att det kommer mat blir han mer frustrerad än lugn.

Lika beroende som jag är av choklad, lika beroende verkar den lille vara av nappen. Frågan är om detta är något bra egentligen? Hur som helst orkar jag inte tänka på det nu, utan tycker det känns bra så länge han är nöjd och belåten. Avvänjningen behöver jag inte tänka på ännu, och då får vi ta den striden när den dagen kommer.

Även om kärleken till nappen är stark hos min son spottar han gärna ut den när han kommit till ro, så än så länge är den mer ett hjälpmedel än ett beroende. Men vad vi erfarit är ändå mamma eller pappas famn Milles förstahandsval, och det är givetvis skönt!

tisdag 25 augusti 2009

Wille? Nej, Mille!





När vi valde namnet Mille visste vi så klart att det är ett ovanligt namn. Något vi har märkt med detta är att när man presenterar Mille för nya personer tror de att han heter Wille, som ju är ett vanligare namn. Wille är jättefint det också, men för oss är det Mille som gäller.

Således har jag insett att Mille nog kommer få upprepa sitt namn ibland när han presenterar sig i framtiden, även om det bara är begynnelsebokstaven som skiljer. Det är alltså mycket man ska ha i beräkningen när man väljer namn. Detta till trots känns det skönt att han heter just Mille. Det passar honom fint och förhoppningsvis kommer även han känna att det passar honom.

Ovanliga namn är ju faktiskt relativt vanliga nuförtiden, så förhoppningsvis är den kommande generationen mer lyhörd när det gäller just namn. Förra året fick ca 70 pojkar namnet Mille, så visst finns det fler, men av vår Mille finns det bara en!

fredag 14 augusti 2009

Ny vardag!



Nu när Kristian har börjat jobba efter sina pappadagar märker man att vardagen börjar formas på ett nytt sätt. Stapplande försöker man komma in i någon form av rutiner, även om det så klart är Mille som bestämmer dem.

Man märker också att Mille har kommit in i andra andningen. Det är inte bara äta, skita och sova som gäller, utan han gillar att vara vaken och aktivera sig på andra sätt också. Det finns ju inte så mycket han kan göra ännu, men att ligga och träna nacken är en av favoritsysslorna.



Det är jättekul att han är med så mycket som han är, men det gör också att övriga hemmet får mindre fokus. Dock har man nu när man är ensam vuxen hemma på dagarna börjat att ta tag i det som börjat förfalla, så nog börjar det arta sig även med de rutinerna.

Skönt är det i alla fall när Kristian kommer hem på dagarna och man kan ha lite familjemys. Man märker att han gärna hade varit hemma ett tag till med oss, eller rättare sagt med Mille. Det är minst sagt lyxigt att jag kan vara hemma och bara ha som sysselsättning att ta hand om den lille sötnosen. Det är perfekt för mig i nuläget och ett tag framöver.

söndag 9 augusti 2009

Separationsångest?

Hur har vi gjort det för första gången, lämnat Mille till barnvakt alltså. Det var igår som vi var på bröllop, och eftersom Mille blott är två och en halv vecka ville vi inte ta med honom på grund av infektionsrisken.

Farfar fick följa med på vigseln och vara utanför medan vi var inne. Mille skötte sig exemplariskt och sov hela tiden och vaknade först när vi kommit hem, då ville han ha mat!


Som tur var ägde festen rum i kyrkan där vi bor, så Mille kunde lugnt vila med farmor, farfar och moster medan jag och Kristian var nere på bröllopet. Ett par gånger fick jag snällt gå upp och ge den lille lite att äta, men det gick jättesmidigt.


Visst var man lite orolig för att man skulle tycka det var jobbigt att vara ifrån den lille guldklimpen, men dagen förlöpte relativt smärtfritt. Mille var ju i tryggt förvar hela tiden och när man varit med om att lämna bort ett barn för gott känns de korta stunderna från Mille inte smärtsamma, för man vet ju att man snart kommer återse varandra.

Men visst känner jag av att vi är ifrån varandra, man har ju ändå "vuxit ihop" under graviditeten och denna första tid. Men jag är inte sämre än att jag inser att Mille kan ha det bra även om jag inte finns allra närmast och jag är ju oftast inte längre än ett stenkast bort.

söndag 2 augusti 2009

En första gång för allt...



Nu när man kommit hem är det dags att få kläm på alla rutiner. Amning och blöjbyten m.m. För vår del har det fungerat bra, vad vi vet.







Det har varit mycket som skett för första gången i Milles liv. Första bilturen, första turen med barnvagnen och första badet. Sen har vi fått avverka våra första besök och dessutom vårt första besök på akuten. Men ingen behöver oroa sig över det, det var inte Mille det strulade med utan med mig. Jag hade fått hög feber och på grund av att förlossningen var så nyss fick jag åka in på kontroll. Det visade sig att det var mjölkstockning. Något som är under kontroll i skrivandets stund.

Man kanske får vara beredd på att göra lite fler besök än vanligt i vårdlokaler i framtiden, barn blir ju sjuka lite mer än vi vuxna, så det kanske var bra att "öva" med morsan.

Man är ju rätt orolig för det lilla livet. Vi tittar till honom titt som tätt för att se om han andas, något som vi märkt att alla andra föräldrar också gör. Dock känns det lite extra oroligt för oss eftersom man har varit med om ett plötsligt dödsfall inom familjen. Att något skulle hända är ju ändå väldigt osannolikt, och så länge han mår bra finns egentligen inte särskilt mycket att oroa sig över.



Vi njuter i alla fall av varje mysstund och alla andra stunder också för den delen och jag ser verkligen fram emot resten av min föräldraledighet och vad den bär.