söndag 26 december 2010

Ännu en jul...


Ännu en jul har firats utan vår lille skatt Elliot. Även om vi omges av liv och barnskratt kan man inte bortse från att det saknas någon i gemenskapen. En tom plats vid julbordet och många julklappar som blir oköpta och outdelade.

Mitt i julens glädje och gemenskap blir vi påminda om att allt inte är som det ska ändå. Det saknas en bit av våra liv och när vi på julafton går till den snötäckta graven blir det extra tydligt. Vi tänker ett ljus i omtanke, även om vi är medvetna om att ingen ser oss. Det blir en symbolhandling från vår sida för att inkludera Elliot i vår familj även om vi inte kan inkludera honom i gemenskapen.

Jag blir påmind om att vara tacksam för de jag har runt mig en sådan här helg. Det blir extra tydligt när man saknar någon särskild. Jag hoppas att vi alla kan känna att vi har något att vara tacksamma för. Någon kanske tycker att det är jobbigt med släktkalas, men var glad att du har så många fina människor runt omkring dig. Så mycket omsorg kommer fram vid jul, men kärleken finns hela tiden där innan. Vi är bara lite sämre på att visa det de andra tiderna på året.

Låt oss bli riktigt duktiga på att visa varandra uppskattning, att vara tacksamma för våra vänner och vår familj. Jag är oerhört tacksam för min familj. Jag önskar bara att den vore komplett...

torsdag 23 december 2010

Julfrid

Jag har jullov nu och det känns fantastiskt. För en stund kan man lägga studierna åt sidan och ägna sig mer åt annat, som familj och vänner. Idag tjuvstartade vi lite med julfirandet genom att julmysa lite med vänner. Det känns bra att kunna samlas och ha trevligt tillsammans utan att det behöver bli för stressigt och hektiskt.

För många är julen en stressig högtid, då det vi vill åstadkomma och vara med om hamnar i skuggan av alla andra bestyr och arrangemang vi måste uträtta och slutföra. Jag hoppas att vi alla denna julen kan fyllas av frid och inse att vi inte mår bättre av att stressa och försöka göra oss oumbärliga.

Vi i vår lilla familj ska fira jul på ett par ställen och det kommer bli en del resande, men tack och lov slipper vi stressa för att ta hänsyn till något visst tidsschema. Vi ska helt enkelt börja här i Vårgårda på julafton och fortsätta i Finspång på juldagen. Jag hoppas att vi kommer få en trevlig helg tillsammans med dem vi älskar.

För Mille blir det hans andra jul och det känns speciellt. Vi vill ge honom trygga traditioner och fina barndomsjular att minnas, så för oss är hans välbefinnande i centrum. Därför hoppas jag att vi kommer kunna få en lugn men händelserik helg där mycket spännande kommer ske. Jag hoppas dock att vi alla ska kunna ta vara på det vi är med om och jag hoppas att vi inte gräver ner oss i måsten och krav som andra och vi själva lägger på oss.

Till sist vill jag skriva en rad tillägnat bebisen i magen. Jag känner att det är full aktivitet på gång och det blir som en tydlig påminnelse om att vår familj är på väg in i en ny fas. Redan nästa år kommer julen firas med ytterligare en liten individ och vi kommer att ha hunnit lära känna denna individ rätt bra. Det känns oerhört inspirerande inför det nya året; tänk vad mycket fint som väntar bakom hörnet, bara man tar sig tid att se efter...

måndag 20 december 2010

Rättvisa?

Ända sedan Elliot dog från oss har vi många gånger mötts av orden: "Nu har ni varit med om erat jobbiga...". Precis som om vedebörande vet att inget mer negativt kommer inträffa. Hur ska man se på en sådan sak? Jag vet givetvis att ingen kan garantera att ingen mer sorg ska drabba vår familj, men när folk säger så känns det dels som om de försöker trösta, dels som om de försöker förmedla en sanning. En sorts livsrättvisa.

När vi hört att vi "haft vårt jobbiga" menar folk också att vi inte bör behöva konfronteras med onödigt jobbiga småbarnssituationer, vilket konstigt nog verkar stämma. Mille har vad jag förstått varit ganska lätt att ha att göra med. Han har vuxit och utvecklats bra och varit sjuk ganska lite och så vidare. Däremot kan jag inte ta åt mig något av dessa uttryck, av olika skäl.

Om man har synen att livet levs i balans, att om man varit med om en kris kan man sedan räkna med att få det ganska lätt, måste man också fråga sig hur man ser på livet i stort. Då finns det ju inte bara en rättvisa i livet utan också en logik i varför vissa drabbas hårdare än andra. En sådan logik vill inte jag ställa mig bakom, då jag vägrar tro att det finns en mening till det lidande människor måste gå igenom.

Hävdar man att man kan få lättnader efter lidande måste ju samma logik finnas innan lidandet fördelas. Då blir även lidandet fördelat efter någon form av logik och vad skulle det vara. Är det de som är lätta att knäcka eller de starka som drabbas av svårt lidande? Den här diskussionen känns helt ologisk eftersom jag är övertygad om att livet inte är varken förutsägbart eller särskilt rättvist. Hur ska man då kunna förklara världens lidande om man menar att det skulle finnas någon typ av rättvisa.

För vår del var det oturligt att vi blev drabbade av att mista vår son, och jag är djupt tacksam över att Mille finns hos oss. Jag tror inte att någon logik ligger bakom Elliots bortgång, inte heller det faktum att Mille är lätt att hanskas med. Det är enligt mig slumpartat. Eller också är det så att vi faktiskt inte lägger vidare stort fokus på när Mille gnäller på nätterna, bajsar dagarna i ända eller matvägrar. Jag har valt att se Milles liv från den ljusa sidan. Killen som är glad, förståndig och som enligt mig sover bra på nätterna. Allt är en fråga om hur vi ser på livet, oavsett om vi tycker det är rättvist eller inte.