måndag 20 december 2010

Rättvisa?

Ända sedan Elliot dog från oss har vi många gånger mötts av orden: "Nu har ni varit med om erat jobbiga...". Precis som om vedebörande vet att inget mer negativt kommer inträffa. Hur ska man se på en sådan sak? Jag vet givetvis att ingen kan garantera att ingen mer sorg ska drabba vår familj, men när folk säger så känns det dels som om de försöker trösta, dels som om de försöker förmedla en sanning. En sorts livsrättvisa.

När vi hört att vi "haft vårt jobbiga" menar folk också att vi inte bör behöva konfronteras med onödigt jobbiga småbarnssituationer, vilket konstigt nog verkar stämma. Mille har vad jag förstått varit ganska lätt att ha att göra med. Han har vuxit och utvecklats bra och varit sjuk ganska lite och så vidare. Däremot kan jag inte ta åt mig något av dessa uttryck, av olika skäl.

Om man har synen att livet levs i balans, att om man varit med om en kris kan man sedan räkna med att få det ganska lätt, måste man också fråga sig hur man ser på livet i stort. Då finns det ju inte bara en rättvisa i livet utan också en logik i varför vissa drabbas hårdare än andra. En sådan logik vill inte jag ställa mig bakom, då jag vägrar tro att det finns en mening till det lidande människor måste gå igenom.

Hävdar man att man kan få lättnader efter lidande måste ju samma logik finnas innan lidandet fördelas. Då blir även lidandet fördelat efter någon form av logik och vad skulle det vara. Är det de som är lätta att knäcka eller de starka som drabbas av svårt lidande? Den här diskussionen känns helt ologisk eftersom jag är övertygad om att livet inte är varken förutsägbart eller särskilt rättvist. Hur ska man då kunna förklara världens lidande om man menar att det skulle finnas någon typ av rättvisa.

För vår del var det oturligt att vi blev drabbade av att mista vår son, och jag är djupt tacksam över att Mille finns hos oss. Jag tror inte att någon logik ligger bakom Elliots bortgång, inte heller det faktum att Mille är lätt att hanskas med. Det är enligt mig slumpartat. Eller också är det så att vi faktiskt inte lägger vidare stort fokus på när Mille gnäller på nätterna, bajsar dagarna i ända eller matvägrar. Jag har valt att se Milles liv från den ljusa sidan. Killen som är glad, förståndig och som enligt mig sover bra på nätterna. Allt är en fråga om hur vi ser på livet, oavsett om vi tycker det är rättvist eller inte.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar