fredag 30 april 2010

En helt vanlig morgon...nästan


De senaste dagarna har Mille tagit sovmorgon. Inte mig emot! Idag sov han ända till kvart över nio och det är nästan rekord. Jag går i vanlig ordning ner och värmer välling till honom, som jag ger när jag kommer upp. Än så länge är allt som vanligt! Efter halva flaskan ser jag bara en vit fontän komma ur hans mun och näsa. Stackare! Det verkar som om han svalt fel på något sätt och sedan hostat upp hela portionen. Av hans min att döma tror jag han blev lika chockad som jag.

I stället för att gå iväg till öppna förskolan nu på morgonen fick vi göra en grovsanering och om en stund när han har smält händelsen ska jag försöka ge honom lite gröt. Jag blir ständigt påmind om detta att man som förälder inte kan planera mycket. Det man planerar blir ofta ändrat på grund av någon omständighet man från början inte räknat med eller har kontroll över.

Jag som gärna planerar in aktiviteter och vill hitta på saker har haft lite svårt att anpassa mig till detta. Samtidigt avstår jag så klart från alla aktiviteter för att vårda mitt kanske inte sjuka, men just nu ganska yrvakna och chockade barn.

Föräldraledighetens aktiviteter har skett på Milles villkor, samtidigt som det egentligen är för min skull jag hittar på allt som jag gör på dagarna. Jag skulle ha svårt för att vara hemma om jag inte kunde gå på några kringaktiviteter. Jag sitter gärna hemma och leker och myser men inte hela dagen alla dagar. Det är inget för mig, särskilt inte nu när Mille till och med börjar tröttna på leksakerna och de allt för välbekanta rummen.

Idag blir jag i alla fall hemma i väntan på att se om Mille är sjuk eller om det bara var oflyt med matstrupen. Öppna förskolan är ju öppen även nästa vecka och det föds nya tillvällen varje dag för att aktivera sig. Trots allt behöver man ibland bara sitta hemma och gosa och ha det mysigt. Och idag tjuvstartar vi lite på fredagsmyset, innan pappa hunnit komma hem.

torsdag 29 april 2010

Var går gränsen. Inte vid 22 i alla fall!

Läste precis en upprörande artikel från den brittiska mediet telegraphs hemsida som handlade om ett foster (!) som överlevt en abort. I Sverige går gränsen för benämningen foster vid 22 graviditetsveckor, och efter det kallas det för ett barn. Detta på grund av att man vid den ringa åldern av 22 veckor i magen har förutsättningar för att klara sig även utanför. Barn räddas allt tidigare efter prematurfödslar och det är helt fantastiskt, eller hur?

På samma sätt kallas graviditeter som spontant avbryts i sverige för missfall innan vecka 22 och dödföddhet efter vecka 22. Aborter är i Sverige under inga omständigheter tillåtna om fostret/barnet är livsdugligt och eftersom den medicinska utvecklingen går så fort framåt har man dessutom en säkerhetsmarginal på en vecka. Vilken idag innebär senast i vecka 20-21. (Det är ju ändå rätt sent)

Artikeln som du kan läsa här skriver om ett barn som lämnats att dö efter att aborten utförts i vecka 22, men att en präst fann att barnet levde nästan ett dygn efter ingreppet. Först efter att prästen upptäkt det hela började läkarna försöka hålla barnet vid liv med intensivvård. Tyvärr dog barnet ändå, två dagar gammal. Inte så konstigt å andra sidan eftersom barn som föds så tidigt oftast behöver intensivvård med en gång för att ha en rimlig chans.

Jag som mist ett barn tar otroligt illa vid mig när jag läser en sådan här sak. Inte nog med att man aborterar så sent i graviditeten, dessutom lämnar man barnet att dö. När får man som människa rätt till sjukvård? Måste man kunna be om det själv? När man utför sådana här ingrepp där man verkligen rör sig i gränslandet tycker jag absolut att man skall avstå. Jag ser mig som abortmotståndare, även om jag inte är radikal. Jag försöker ha förståelse för en kvinnas agerande utifrån en viss omständighet. Man kan ju aldrig helt sätta sig helt in i en annan människas situation och veta varför hon gör vissa val, eller hur? Därför försöker även jag vara ödmjuk i denna fråga. Hur som helst tror jag att denna artikel även kan uppröra de som vanligtvis inte tycker som jag.

Faktum är att detta barns moder i de flestas ögon betraktas mer som än moder än vad jag gjorde efter jag mist Elliot. Hon miste ju ett levande barn och jag ett som redan var dött. I mångas ögon är det där gränsen går för foster till barn. Huruvida man hinner andas luft eller inte. Där går inte gränsen för mig. Jag vet inte var gränsen går för mig, men mer och mer åt befruktningsögonblicket. Mest för att jag faktiskt inte kan hitta någon annan avgörande gräns. Hur som helst är gränsen passerad för länge sedan när barnet överlever en abort och på alla sätt visar sig vara livsdugligt utanför livmodern. Eller vad säger ni?

Läs, begrunda och kommentera! Var går gränsen?

Ensam är inte stark

Samhället vi lever i lär oss att allt är tillgängligt till rätt pris. Vi lär oss att vara självständiga och att inte verka sårbara inför varandra. I media får vi en bild av att den som är lyckad klarar sig själv och går mot nya mål, och de som inte hänger med lämnas bakom. Vi hetsas att jaga våra drömmar på andras bekostnad och det verkar ibland som om man är dum som sätter sin lit till någon annan än sig själv. Vi får höra att vi bara kan lita på oss själva, om ens det...

Men vad händer i detta samhälle om olyckan är framme. Klarar vi då av att ensamma bemästra de nya känslor som vi inte konfronterats med innan? Jag tror inte att alla är så starka när man mister någon som står en nära, eller när någon i ens familj blir sjuk. Vi glömmer ofta bort att vi människor är extremt sociala varelser och att vi söker tröst och trygghet hos varandra. Men ofta framställs detta som något negiativt. Något som försvagar oss, eftersom vi gör oss beroende av varandra.

Men jag tycker tvärt om. Det måste väl göra oss starka att vi vågar lita på varandra. Att vi kan berika varandras liv och bära varandra när vi behöver det. Är det inte så att det krävs mod och styrka för att våga visa sig sårbar? Och visst är det så att man kan vara självständig och målmedveten även om man har hög tillit till andra. Det handlar inte om att bli helt beroende av någon annan, utan att finnas vid varandras sida.

Om jag inte orkar vara stark vill jag lita på att andra hjälper mig. Så har jag upplevt det i alla fall. När min värld rasade samman fanns det många som bar mig. Skulle jag klara av att bära sorgen över att ha mist mitt barn helt på egen hand? Det tror jag knappast. Visst skulle det gå, men då hade jag inte kommit igenom det på det sättet jag gjor. Jag kan idag se tillbaka på min sorgetid och vara tacksam över hur jag kunde vila i omsorgen runtomkring mig.

När jag kände mig som svagast blev jag buren. Tack vare det känner jag mig nu starkare än någonsin. Samtidigt känner jag också mer tillit än någonsin till min omgivning. Jag tror att vi måste våga lita på varandra. Visst är det en träningssak, men när krisen kommer finns det inte tid för övning. Då är det bra att redan innan ha en tillit uppbyggd till de som finns nära en. Man kan vara stark när man är ensam, men bara så länge man själv har energi. Fördelen med att vara tillsammans är att man inte alltid behöver vara den bärande bjälken.

måndag 26 april 2010

Oro och framtidstro

Jag har konfronterats med tanken om uppfostran. Man ser ju sig själv som en människa med sunda värderingar och tankar och därför tror man också att man blir en bra förälder av det. Det är nog delvis sant, men visst ligger det mer i begreppet barnuppfostran.

Mitt mål är att Mille ska bli en god samhällmedborgare med sunda värderingar och det gör mig aningens nervös eftersom jag vet att det inte finns några garantier över hur man ska gå till väga. Till synes bra föräldrar kan få riktiga bråkstakar och vice versa. Nu när man själv är förälder funderar man över vad i ens egen uppväxt som präglat en. Jag och min man har när vi samtalat haft två helt skilda typer av uppfostran, men ändå har vi samma tänk i de flera situationer. Det är rätt spännande tycker jag. Vilken väg ska vi välja att ta?

Hur som helst är jag tacksam över min uppväxt för det är ju den som präglat mig. Självklart vill man ju plocka russinen ur kakan och tänka igenom vad som man själv tycker varit bäst, men alla delar behövdes ju för att forma den jag är idag. Jag tänker mycket på hur jag vill att Mille ska bli. Och hur lätt det är att han inte bli sådan. Det finns så många influenser runt omkring som jag inte har en chans att övervaka eller ha koll på.

Och det är ju inte det man vill heller. Man vill inte behöva ha kontroll över sitt barn eller sin tillvaro. Man vill kunna låta Mille leva sitt eget liv, även om vi är stora delar av hans tillvaro, särskilt de första åren. Däremot vill jag att Mille ska lära sig att göra egna val och göra dessa på grunder han är medveten om. Det sista jag vill är att han ska vakna upp en dag och upptäcka att jag styrt honom till en tillvaro där han inte vet hur han hamnat. Jag vill att han skall växa till en god människa, men på grund av hans vilja till det, inte min.

Visst kan jag rädas inför de kommande åren men jag får helt enkelt lita på att jag och Kristian kommer klara av det här. Om det inte skulle gå så får jag väl lita på att Milles andra beskyddare influerar honom på ett bra sätt. Vi har bra familjer och bra vänner så på det sättet har Mille goda förutsättningar. Barnen lever ju inte bara i hemmet utan i hela samhället. Det krävs en hel by för att fostra ett barn heter det ju, och det är både skrämmande och betryggande.

söndag 25 april 2010

Stor innerst inne!

När man kom hem med sitt lilla knyte från BB kunde man inte förstå skatten man bar på. Det låg så mycket dolt och outforskat under den stilla och mjuka ytan. Det gör det så klart fortfarande, men vad mycket som har hänt på denna korta tid.

Det är svårt att föreställa sig vad man själv skulle kunna utföra om man fortfarande hade samma förmåga att lära sig och utforska saker och ting. Själv har man kanske stagnerat lite med ena foten i sin bekväma tillvaro och andra foten i rädslan att ta nya steg. Men blir nog också lat allteftersom man upptäcker att man kanske inte behöver jobba lika hårt för det man behöver.

Men för Mille är tillvaron annorlunda. Han lever för upptäkter och framsteg. På grund av det går det inte att jämföra honom med andra barn födda ens samma år. De växer och utvecklas så mycket de första åren. (Jag hävdar dessutom bestämt att man ska akta sig för att jämföra barn överhuvudtaget).

Vad jag vill ha sagt är att om man egentligen visste vad våra barn var bärare av kanske vi skulle se dem på ett annat sätt. Om vi visste vad som gror under ytan på våra en-, fyra- sju- och niomånadersbebisar kanske vi skulle tillbringa tiden med dem på andra sätt. Jag tror att det ibland kan vara bra att vi inte vet vilken tankekraft och drivkraft det finns i våra barn, för om vi visste dess innebörd skulle vi nog inte veta hur vi skulle hantera den. Vi skulle nog vara rädda för att hjälpa, för att vi skulle överanalysera alla risker med att göra fel.

Men vad är egentligen bäst? Är det inte bättre med en förälder som prövar, även om man känner respekt inför barnets kapacitet än med en förälder som av rädsla avstår från att utmana sig själv och sitt synsätt på barnen.

När Mille kom hem från BB var han så liten och helt försvarslös. Då hängde han bara med och var nästan som en accessoar. Så är det inte nu. Han har helt klart utmärkt sig som en egen individ med tydliga personlighetsdrag och han styr hela vår tillvaro. Jag ser det som en utmaning att försöka se det stora i min lilla pojk, även om han än inte verkar vara mycket för världen. Men det är han.

torsdag 22 april 2010

Milstolpe på mer än ett sätt




Idag finns anledning att fira. Inte nog med att detta är mitt hundrade inlägg här på bloggen så är Mille idag nio månader gammal. Det märks på honom på flera olika sätt. Jag tog med honom ut en sväng i morse i bärsjalen och visst har han blivit tyngre sedan man först gick omkring och bar honom på samma sätt på BB i somras. Men det är kul att han blivit så stor tycker jag. Jag saknar stundtals spädbarnstiden, men att han blivit så här stor är fantastiskt kul. Jag som från början var mycket osäker på hur länge han skulle stanna hos oss, kunde kanske inte riktigt slappna av i början. Att få ha honom så här länge känns fantastiskt och gör mig djupt tacksam och ödmjuk inför livet.

Man har verkligen lärt känna varandra under denna första tid i hans liv. Det är ju enormt förmånligt att få dela de första månaderna i en människas liv på det här sättet. Jag har lärt mig mycket om vilka rutiner som passar för honom och vad som får honom att vara trygg. Jag har lärt mig vad han inte tycker om och vad han gillar. Han tycker om att leka med sin maracas och sin telefon och det han helst äter är fisk, banan och välling. Nappen har en särskild plats i hans hjärta, likaså djur och flaggor. Han älskar tangenter, både på datorn och på pianot....

Vad lite man vet om en människa innan den är född. Man lär trevande känna varandra, men redan från början är man så beroende av varandra och man vill inte tänka sig ett liv utan sin lilla bebis. Efter bara några dagar känns den nya familjen så naturlig och självklar och det gör att jag blir lite förvånad ibland att det "bara" har gått nio månader.

Igår lekte han tittut själv för första gången. Vi var ute och åt och han satt med sin mössa i handen och dolde ansiktet med den och blottade det sen med en finurlig min och ville att vi skulle säga "Tittut". När vi gjorde det skrattade han gott och log nästan lite generat. Han har lekt tittut på sitt sätt förut, men igår var det annorlunda. Han har visat sig mer självständig också. Han inte bara leker tittut själv utan kan även sitta för sig själv och leka jättelänge utan att vara missnöjd. Nio månader kanske är en lång tid för en bebis och denna långa vishet kanske ger sig uttryck i att de mognar väldigt påtagligt mentalt.

Och hur länge kallar man ett barn för en bebis förresten? Jag känner nog fortfarande att det stämmer för Mille. Jag vet inte var gränsen går, men än så länge är han min lilla bebis. Ett tag till i alla fall. För än så länge är han så liten att hans liv räknas i månader.

onsdag 21 april 2010

Att förändra världen...

Hur gör man det egentligen? De flesta av oss vill nog försöka göra världen till en bättre plats på de sätt vi kan, men hur ska man göra? Jag som är uppvuxen i en trygg miljö, i ett tryggt land med alla förutsättningar, borde kunna göra en hel del. Det borde vara lätt att försaka en del av det för att kunna hjälpa andra.

Jag har suttit i kväll och tittat runt lite på olika volontärprojekt i Asien, Afrika och Sydamerika. Det finns många intressanta och visst skulle man vilja åka iväg några veckor. Man ser allt man skulle vilja bidra med och för en stund verkar allt möjligt. Jag tror inte jag kommer iväg iår, men det är ett frö som börjat gro i mig och vi får se om det slår rot ordentligt.

Vi behöver inte åka till andra sidan jordklotet för att förändra människors liv och livssituationer. Alla har väl hört det gamla talesättet att ingen kan hjälpa alla, men alla kan hjälpa någon. Det finns ofta skäl till att sådana ord består år efter år och generation efter generation. Detta ger ofta ringar på vattnet och fler än man tror kan bli hjälpta av en till synes liten gest.

För min egen del blir jag motiverad när jag tänker på det. Tyvärr är det inte alltid som ord blir handling och jag blir då alltid lika sur på mig själv. Jag själv är min egen stränga domare. I väntan på att utföra stordåd går jag här och försöker göra varje möte meningsfullt. I alla fall i den mån det går.

I de nära samtalen blottar vi en stor del av oss själva och då kan vi också ta in nya tankar och på så sätt förändras. Ofta till det bättre. Jag har de senaste åren ofta fått prata med människor som mår dåligt på olika sätt. Detta för att jag själv har haft en stor sorg och har då lätt att förstå andra i liknande situationer. Det kanske är min lott i livet, men jag trivs med den. Tänk att få inneha det förtroendet hos en annan människa. Det kanske är så jag får förändra världen.

måndag 19 april 2010

Segervittring

Nu på senare tid i takt med att solen åter kommit till vårt kalla land har jag känt att jag öppnat dörren till mitt hjärta på ett nytt sätt. Jag känner att jag fått ta del av livets många glädjeämnen på ett nytt och mer obesvärat sätt. Numera krävs det inte mycket för att jag ska bli glad och känna glädje. Det känns som jag kommit in i en ny period, kantad av mer glädje än innan.

Det känns på ett sätt som om jag fått en väldigt naturlig och sund distans till mina mörka vrår. Min sorg i hjärtat har fått en stabil plats och jag känner att jag på grund av det kan uppleva livets positiva sidor på ett nytt sätt.

Jag är också mer benägen att leta i livet efter glädjeämnen. När man är i sorg, eller när man är nedstämd bryr man sig inte om om solen skiner. Man fokuserar endast på det som kan gräva ner en ännu djupare. Därför kan jag nu känna segervittring. Det känns som om livet kanske vinner ändå, över allt elände och besvikelse.

Jag har hopp om livet, även om livet går in i en mer mogen fas. Livet känns nytt och fräscht och framför allt känns det levande!

lördag 17 april 2010

Om om fanns...

Det verkar ligga i min natur att nu och då älta och grundligt fundera över saker som hänt. Jag tror att det för min del är en bearbetningsprocess som visserligen skaver, men som är nödvändig för att jag ska få saker och ting på rätt plats.

Jag brukar ofta tänka på hur mitt liv skulle se ut om Elliot hade klarat sig. Det tror jag de flesta föräldrar gör som mist ett barn. Det blir på ett sätt oundvikligt. Jag funderar över vem Elliot skulle vara och vilka personlighetsdrag han skulle ha. Jag funderar över hur han skulle se ut i dag och vad hans intressen skulle vara. Skulle han vara lik mig, eller Kristian och skulle han vara framåt eller blyg.

Dock stannar jag inte alltid där. Ibland drar jag det ett steg längre och drar även in Mille i mina funderingar. Hur skulle vår familj se ut idag om Elliot överlevt. I den situationen vi befann oss då hade vi inte tankar på syskon till honom, inte så snart i alla fall. Skulle vi då haft Mille hos oss om Elliot funnits kvar. Det är tankar man inte bör tänka, men som jag inte kan undvika. Jag vrider och vänder på det och vet i slutändan inte vad jag kommer fram till. Och bra är väl kanske det. För hur skulle jag göra om jag tvingades välja mellan mina pojkar. En sak är säker. Jag är bestört över att jag i nuläget har en stympad familj och jag skulle helst av allt vilja ha båda mina pojkar hos mig.

Min familj kommer alltid att ha en medlem för lite och därför kommer alla dessa "om". Mille finns hos oss och det är vi enormt tacksamma för. Kanske skulle han varit hos oss ändå, om allt annat klaffat. Jag hoppas det, för hur skulle jag kunna leva utan honom! Men då tänker jag på Milles framtida syskon. Skulle jag, som jag vill idag, vilja ha fler barn om jag redan hade två hos mig? Det kan jag tack och lov inte svara på och det är väl för väl att vi inte kan styra över livet.

För visst är det så att vi faktiskt inte vet vad vi själva behöver, utan vi måste bli givna våra erfarenheter i mångt och mycket. Jag är i alla fall tacksam över att jag inte behöver fastna i dessa tankar i termer av "om". Livet är mitt, men det är inte mitt att styra över. Bara att leva!

onsdag 14 april 2010

Balans

Jag tror att vi alla försöker uppnå balans på ett eller annat sätt. Vi vill ha balans i vårt liv och vår tillvaro. Jag tror att vi behöver få ta del av livets alla sidor för att vi ska få ut så mycket som möjligt av det. För att må bra måste vi ibland också må dåligt. För att kunna känna djup glädje och tillfredställelse, kan vi behöva försaka en del av den tryggheten vi har. I den gamla psalmen "Blott en dag" sjunger vi om fröjd, smärta, möda, vila och behag. Allt behövs för att dagen ska ge oss rikedom i stora mått.

I mitt eget liv funderar jag då på hur jag ska kunna uppnå denna balans. Jag vill vara den bästa mamman jag kan vara för Mille samtidigt som jag vill kunna uppfylla mina egna drömmar. Jag vill kunna bejaka mina känslor för Elliot och samtidigt kunna glädjas fullt ut åt att Mille finns hos oss. Jag vill känna mig trygg på det sättet att jag vågar ta risker och utmana mig själv att växa.

Jag vill här i livet erfara många olika saker och jag vill också uppleva känslan av många olika sinnesstämningar. Begär jag för mycket då? Det är nog helt enkelt så att jag har lärt mig att älska livet och det gör att jag vill utforska det.

Det kan jag göra genom att upptäcka motpoler i tillvaron för att på det sättet få del av balansen. Man kan visserligen uppnå balans genom att hela tiden hålla sig i den trygga zonen, mitt på gungbrädan, men om man vill upptäcka nya perspektiv måste man röra sig utåt. Och då måste man kompensera genom att känna på livet från andra sidan också.

söndag 11 april 2010

Bara ett fotografi, men ändå

När man sörjer någon brukar man fokusera på positiva minnen för att bearbeta det negativa. När vi miste vår Elliot gick inte det, eftersom vi inte hann få några positiva minnen av honom som person, förutom tiden i magen.

Detta gör att allt som går att koppla till Elliot blir otroligt viktigt för mig. Även om det är fotografier som visar ett dött barn. Vi har ett fotografi som alltid står framme, som jag tycker ser fridfullt och fint ut. När Mille kom till världen ville vi även framkalla ett fint kort på honom, så vi kunde ha bröderna bredvid varandra. Detta även om den ena brodern låg i evig vila på kortet och den andra bara sov en förmiddagslur. På korten blundar i alla fall båda två och ser sovande ut och även Elliot ser levande ut, tycker jag i alla fall.

När vi fått hem kortet på Mille fick jag en smärre chock när jag öppnade kuvertet med bilden i. Jag trodde för en stund att vi råkat beställa kort på fel barn. Jag trodde för någon sekund att bilden i kuvertet föreställde Elliot. Så lik var Mille sin storebror på kortet.

Vi hade slagits av likheten mellan dem tidigare, men denna gång blev det så tydligt. Det blev så konkret när man stod där med bilden i handen och verkligen kunde peka ut likheterna mellan dem. I början var det skrämmande, men inte efter ett tag.

Vi har behållt kortet på Mille. Fotografierna hänger nu på samma vägg, precis som det var avsett från början, och jag ser på dem dagligen. Det känns bra på det viset, trots att de är lika varandra på bilderna. För även om korten på de nyfödda barnen är lika ser jag inte Elliot i Mille idag. Mille är helt separerad från sin storebror i det avséendet. Det är så det ska vara. Mille kommer ha nog med att bära sitt eget ok, han ska inte behöva bära sin brors också.

Dock kan jag som mamma ibland vilja återvända till det förflutna och då spelar fotografierna en viktig roll. Där är de lika, i samma ålder, men likheterna stannar där på fotopappret. Bilderna är tagna i två olika tider, på två olika barn, med helt skilda förutsättningar.

lördag 10 april 2010

Tankar man inte vill tänka

Ibland kommer det över en att man är så lyckligt lottad. Man känner sig så otroligt välsignad och det kan ibland skrämma mig. När man känner att tillvaron fungerar väl känns den också som bräckligast. Då kan minsta nålstick göra att allt förändras.

Just nu känner jag nog så. På senaste tiden har allt flutit på så bra i livet. Visserligen har dagarna gått upp och ner, men över det stora hela känner jag att livet känns bra nu.

Tyvärr är det dessa tillfällen jag tänker de tankar jag inte vill tänka. Jag tänker på saker som kan göra min tillvaro otrygg och olycklig. Det har som sagt hänt en gång förut, då Elliot dog, och jag är helt övertygad om att jag inte går säker från sådana överraskningar även framöver. Mille är min skatt här på jorden och ord kan inte beskriva hur bottenlös tillvaron skulle vara utan honom.

Nu sitter jag här och tänker de tankar jag inte borde, men visst får dessa tankar mig att bli mer tacksam och mer ödmjuk inför livet. Livets bräcklighet gör också livet så fint, så magnifikt. De största under kan ske under samma himmel som drömmar går i kras. Detta kan också ske i ett och samma liv och i ett och samma hjärta. Livet är osäkert och ovisst, men visst är det vackert. Särskilt när man har en skatt, och det har vi alla, på ett eller annat sätt. Bärare av hopp.

tisdag 6 april 2010

Bara jag

Här sitter jag. Efter två dagar av feber och smärta i kroppen. Kroppstemperaturen har återställts, men jag känner fortfarande att jag inte är helt frisk. Krafterna lyser med sin frånvaro och jag känner mig matt och trött. Detta trots att jag sovit mer dessa två dygn än jag vanligtvis gör på fyra.

Det jag kan konstatera är att jag nu sitter här, utan några föreställningar eller fasader. Det är bara mina känslor. Bara mina tankar. Bara jag.

Ett par dagar i sjukbädden är egentligen inget att klaga så mycket över, eftersom jag vet att jag kommer blir frisk inom några dagar. Trots detta ändras fokus mot något helt annat. Den friske har tusen önskningar, den sjuke har bara en. Det ligger någonting i det även om man bara åker på ett vanligt virus.

Dessa känslor är ju inte nya för mig, snarare bekanta, men oftast handlar det inte om mig själv. Det handlar inte om min egen hälsa utan om mitt barn. Dock känner jag i denna situation att jag har så mycket runt mig som tappar betydelse när man kommer ner i en svacka. Om jag bara kunde klamra mig fast vid detta sätt att se på tillvaron även när hälsa är god och livet känns bra. Då skulle livet nog bjuda mer rikedom än prylar och pengar.

Jag sitter här under en filt och försöker mysa mig frisk. Snart är jag det och då är det inte bara jag längre. Då får jag åter sällskap av alla förväntningar och fasader. Dessa går inte att ignorera, utan blir som en skugga som alltid finns med. Det är tråkigt att man är som mest äkta, när man känner sig som sämst. Men äktheten i det fallet har inte med hälsan att göra utan snarare med avsaknaden av energi. Energi man brukar använda för att dölja delar av sig själv.