torsdag 29 april 2010

Var går gränsen. Inte vid 22 i alla fall!

Läste precis en upprörande artikel från den brittiska mediet telegraphs hemsida som handlade om ett foster (!) som överlevt en abort. I Sverige går gränsen för benämningen foster vid 22 graviditetsveckor, och efter det kallas det för ett barn. Detta på grund av att man vid den ringa åldern av 22 veckor i magen har förutsättningar för att klara sig även utanför. Barn räddas allt tidigare efter prematurfödslar och det är helt fantastiskt, eller hur?

På samma sätt kallas graviditeter som spontant avbryts i sverige för missfall innan vecka 22 och dödföddhet efter vecka 22. Aborter är i Sverige under inga omständigheter tillåtna om fostret/barnet är livsdugligt och eftersom den medicinska utvecklingen går så fort framåt har man dessutom en säkerhetsmarginal på en vecka. Vilken idag innebär senast i vecka 20-21. (Det är ju ändå rätt sent)

Artikeln som du kan läsa här skriver om ett barn som lämnats att dö efter att aborten utförts i vecka 22, men att en präst fann att barnet levde nästan ett dygn efter ingreppet. Först efter att prästen upptäkt det hela började läkarna försöka hålla barnet vid liv med intensivvård. Tyvärr dog barnet ändå, två dagar gammal. Inte så konstigt å andra sidan eftersom barn som föds så tidigt oftast behöver intensivvård med en gång för att ha en rimlig chans.

Jag som mist ett barn tar otroligt illa vid mig när jag läser en sådan här sak. Inte nog med att man aborterar så sent i graviditeten, dessutom lämnar man barnet att dö. När får man som människa rätt till sjukvård? Måste man kunna be om det själv? När man utför sådana här ingrepp där man verkligen rör sig i gränslandet tycker jag absolut att man skall avstå. Jag ser mig som abortmotståndare, även om jag inte är radikal. Jag försöker ha förståelse för en kvinnas agerande utifrån en viss omständighet. Man kan ju aldrig helt sätta sig helt in i en annan människas situation och veta varför hon gör vissa val, eller hur? Därför försöker även jag vara ödmjuk i denna fråga. Hur som helst tror jag att denna artikel även kan uppröra de som vanligtvis inte tycker som jag.

Faktum är att detta barns moder i de flestas ögon betraktas mer som än moder än vad jag gjorde efter jag mist Elliot. Hon miste ju ett levande barn och jag ett som redan var dött. I mångas ögon är det där gränsen går för foster till barn. Huruvida man hinner andas luft eller inte. Där går inte gränsen för mig. Jag vet inte var gränsen går för mig, men mer och mer åt befruktningsögonblicket. Mest för att jag faktiskt inte kan hitta någon annan avgörande gräns. Hur som helst är gränsen passerad för länge sedan när barnet överlever en abort och på alla sätt visar sig vara livsdugligt utanför livmodern. Eller vad säger ni?

Läs, begrunda och kommentera! Var går gränsen?

3 kommentarer:

  1. Madeleine Bengtsson29 april 2010 23:34

    Jag tycker att abort är en solklar rättighet för kvinnor, men självklart ska den utföras så tidigt som möjligt. Jag förstår verkligen inte dem som utför abort i 20-21:a veckan, men det kan ju vara omständigheter som gör att aborten görs då.

    Likväl är det fruktansvärt det som hänt, vilket lidande för barnet. Gör man en abort i så sent skede måste man kolla ifall barnet lever eller inte, något annat är ju fruktansvärt. För att undvika sånt här, skulle du vilja att sista abortveckan flyttades bakåt (till 19, 18 osv) eller tycker du att abort helt ska förbjudas?

    SvaraRadera
  2. Jag tycker inte abort ska förbjudas helt. Gör man inte aborter lagligt så gör man det illegalt och det utgör ofta en enorm risk för kvinnan. Däremot förespråkar jag ett genomtänkt agerande och jag tycker ju tidigare desto bättre. Jag tycker också att man ska akta sig för att ta för lätt på en abort då man nog inte kan förutspå vad den får för konsekvenser. Jag kan dock för egen del säga att jag nog aldrig kommer göra en abort, framför allt på grund av det jag varit med om med Elliot, men självklart kan jag inte veta om jag kanske ångrar mig i en extrem situation. Det måste jag vara ödmjuk inför.

    Jag tycker nog ändå att den svenska abortlagstiftningen är lite väl generös på sina områden, främst med tanke på att det går att göra abort så pass sent. Fri abort är ju inte tillåten så sent i sverige tack och lov. Bara om det råder särskilda skäl kan kvinnan göra abort efter v. 12. Detta till exempel om kvinnan rent medicinskt inte skulle klara av att fullfölja en graviditet. Självklart ska inte en kvinna behöva riskera sitt liv så påtagligt när hon är gravid, men samtidigt kanske man kan göra den riskbedömningen tidigare och handla tidigare likaså, men vad vet jag?

    Även om övre gränsen enligt mig är lite i senaste laget har jag inte reflekterat över var jag vill ha gränsen. Som jag skrev har jag svårt att hitta någon tillräckligt tydlig avgörande gräns i fosterutvecklingen förutom den som sker vid ca v. 22 och den gränsen tycker jag är för sen. Därför är jag mesig och avstår att ange en vecka och överlämnar det till de som är mer medicinskt kunnande. Hoppas mitt svar är någorlunda tillfredställande. Annars kan du gärna få samtala mer om det när vi ses nästa gång. Snart hoppas jag!

    SvaraRadera
  3. Fruktansvärd historia! Hjärtskärande att tänka på detta lilla barn, som låg och kämpade för sitt liv.

    Om man läser lite mer om detta fall kan man se att anledningen att kvinnan gjorde abort var att man på ultraljud kunnat se att barnet hade läpp- och gomspalt. Jag tycker att det är cyniskt att göra abort av en sådan anledning - läpp- och gomspalt kan man åtgärda kirurgiskt. Jag känner en liten kille som föddes med just detta, och visst, han har genomgått flera jobbiga operationer, och har en eller två kvar, men han är en jättehärlig liten kille! Ett litet ärr har han mellan näsan och munnen, så man kan ana att han har haft en missbildning, men han är supersöt! Är man inte villig att ta emot ett sådant barn så undrar jag om man är mogen att få barn alls. Det är min personliga åsikt. Är förvånad att de tillåter så sena aborter i Italien.

    Jag tycker som du Josefin att det är svårt att förbjuda abort helt - illegala aborter har dödat och dödar enormt många kvinnor. Nog borde man sänka gränsen lite. Men framför allt är det vissa människors attityder som oroar mig. Vilka skäl till abort kan man acceptera? Man brukar ta upp exemplet med en våldtagen tonårstjej, men detta är långt ifrån det vanligaste scenariot för kvinnor som gör abort. Idag görs många många aborter av kvinnor i fasta förhållanden som visserligen vill ha barn, men just nu passar det inte. Med hjälp av fosterdiagnostik kan vi ta reda på allt mer - men var drar vi gränsen för vad som är ett så svårt handikapp att vi kan göra abort? Down syndrom? Fel kön? Ryggmärgsbråck? Läppspalt? Fetma-gen? ...

    SvaraRadera