tisdag 31 augusti 2010

Dags igen

I morgon bär det åter igen av till göteborg där jag ska sätta mig i skolbänken. Mer än ett år har gått sedan min senaste tenta och jag har haft en underbar ledighet hemma med Mille.

Jag kanske borde känna mer ångest över att återgå till min vardag, men det känns inte så. Jag tycker det ska bli kul och spännande, och jag vet ju att Mille kommer ha det gott hemma hos pappa på dagarna. Jag hade gärna varit ledig längre, men jag gillar livet som student också. Jag känner att jag inte behöver bli en frånvarande mamma bara för att jag fortsätter min utblidning.

Det kan stundtals vara mycket tufft att plugga, men jag är glad att jag inte kommer gå till ett vanligt nio-till-fem-jobb. Studentlivet bjuder på flexibla tider väl passande en förälder och det tänker jag inte vara sen att utnyttja. Även om böckerna ska läsas, kommer dagarna inte bli lika långa som ett vanligt heltidsjobb, och det känns bra i mammasjälen.

Att det nog är nyttigt att aktivera sig utanför hemmet behöver ingen övertyga mig om. Jag tror att vi alla behöver komma hemifrån ibland och göra något annat, som är vårt eget. Nu kommer en ny termin att börja och jag saknar inte bara föreläsningssalen. Mysiga lunchrestauranger, caféer och gemytliga second hand-butiker är något jag saknar också. Liksom att strosa ner för vasagatan i goda vänners sällskap. Jag tycker helt enkelt att det ska bli skönt att åter få spendera en del av vardagen i Göteborg.

Hur mysigt det än må vara i kuststaden, trivs jag ändå bäst där de jag älskar mest är. De finns i Vårgårda och det är dit jag kommer hem. Jag älskar att röra mig i storstaden, men jag bor helst i hålan.

måndag 30 augusti 2010

Bara fyra år, men ändå så intensivt

Nu är det snart dags att gå till valurnorna igen. En mandatperiod närmar sig sitt slut och en ny ska snart ta vid. Det är inte en så lång tid egentligen, fyra år som lätt försvinner bland massa annat. Men tänk efter var du var för fyra år sedan, och vad som har hänt i ditt liv. För min del när jag tänker tillbaka fyra år har jag svårt att tänka mig en mer händelserik mandatperiod.

Vid denna tid förra riksdagsvalet började jag och Kristian berätta den glada nyheten att vi väntade barn. Vi var förväntansfulla och hade oändliga planer för detta barn som ännu låg trygg i min mage. Magen var visserligen en trygg, men inte till fullo. Följande vår var han inte längre hos oss. Elliot låg visserligen i våra armar, men inte mer än så. Han hade flyttat till himlen, innan han sagt vare sig hej eller farväl till sina nyblivna, stolta, men ack så förkrossade föräldrar.

Efter en intensiv sorgeperiod blev vi gravida igen, ett och ett halvt år senare. Mille var på väg in i våra liv. Vi är så tacksamma för det, men graviditeten blev inte allt för lätt för det. In i det sista tänkte vi på det öde som drabbat oss innan, och vi insåg det sårbara i att man inte kan skydda sig mot hjärtesorg.

Mille var inte död när han föddes, han var full med liv och har varit det sen dess. Han är en så fantastisk skapelse som nu har bott under vårt tak i 13 månader.

Om någon vid förra valet hade sagt till mig att jag skulle uppleva allt detta innan jag på nytt gick till val skulle jag ha mycket svårt att tro detta. Men skulle jag vilja veta? Nej, det tror jag inte. Livet finns inte att tillgå innan det levs och inte heller livets missöden, och det ska vara på det viset. Livet blir mycket rikare utan den vissheten. Oron är stor, men att i förväg veta tragedier och sorger gör oss nog varken lugnare eller lyckligare.

Livet ska finnas här och nu och jag har ännu ingen aning om vad kommande fyra år kommer bjuda på. Jag ser mig som fyra år rikare nu än vid förra valet och allt har berikat mig, och mycket har byggt upp mig. Allt är inte av godo, men mycket går att använda för att livet i alla fall ska bli en aning av det jag tänkt mig. Det tycker jag är en rikedom i sig.

tisdag 17 augusti 2010

Ett plötsligt uppvaknande

På senaste tiden har jag haft väldigt verkliga och obehagliga drömmar. Till dessa har jag även haft ganska brutala och abrupta uppvaknanden. Jag tror alla kan känna igen känslan att vakna upp med ett ryck efter en obehaglig dröm.

Dessvärre har det inte stannat där för min del. Mina drömmar har handlat om Mille, mitt allt. När jag vaknar upp får jag känslan att han är i fara och jag har vid ett flertal tillfällen instinktivt dragit mig mot hans rum för att kontrollera så att han finns där. En gång var det så illa så jag kastade mig ur sängen och slog mig riktigt illa. Det var då jag insåg att dessa känslor och drömmar sitter ganska djupt i mig. Nästan som något i det undermedvetna som ständigt pockar på min uppmärksamhet.

Känslan när jag vaknar är oftast att Mille har kommit ur sin spjälsäng och är på väg att ramla ner för trappan och mentalt blir det för mig ett lopp mot verkligheten, fast jag fastnar en stund extra i drömmen och tror att Mille kommer skadas allvarligt.

När jag väl vaknat ordentligt inser jag så klart att han är trygg i sin säng och att han inte kan ta sig någonstans. Jag känner mig alltid lika ertappad när jag väl landar i verkligheten. Då är tryggheten plötsligt det som är störst. Tryggheten hemma och i hans säng.

Jag antar att allt detta bottnar i min gränslösa kärlek till Mille, men också i min djupa rädsla att förlora honom. Det är inte något jag tänker på om dagen, men visst kan det vara så att de känslorna bearbetas när jag sover. Jag är ingen drömtydare, och inte ens särskilt intresserad av det, men senaste tidens händelser har gjort att jag ofrivilligt fått göra en resa till ställen jag inte kan kontrollera. Det konstiga är att även dessa ställen är en del av mig.