Bara fyra år, men ändå så intensivt
Nu är det snart dags att gå till valurnorna igen. En mandatperiod närmar sig sitt slut och en ny ska snart ta vid. Det är inte en så lång tid egentligen, fyra år som lätt försvinner bland massa annat. Men tänk efter var du var för fyra år sedan, och vad som har hänt i ditt liv. För min del när jag tänker tillbaka fyra år har jag svårt att tänka mig en mer händelserik mandatperiod.
Vid denna tid förra riksdagsvalet började jag och Kristian berätta den glada nyheten att vi väntade barn. Vi var förväntansfulla och hade oändliga planer för detta barn som ännu låg trygg i min mage. Magen var visserligen en trygg, men inte till fullo. Följande vår var han inte längre hos oss. Elliot låg visserligen i våra armar, men inte mer än så. Han hade flyttat till himlen, innan han sagt vare sig hej eller farväl till sina nyblivna, stolta, men ack så förkrossade föräldrar.
Efter en intensiv sorgeperiod blev vi gravida igen, ett och ett halvt år senare. Mille var på väg in i våra liv. Vi är så tacksamma för det, men graviditeten blev inte allt för lätt för det. In i det sista tänkte vi på det öde som drabbat oss innan, och vi insåg det sårbara i att man inte kan skydda sig mot hjärtesorg.
Mille var inte död när han föddes, han var full med liv och har varit det sen dess. Han är en så fantastisk skapelse som nu har bott under vårt tak i 13 månader.
Om någon vid förra valet hade sagt till mig att jag skulle uppleva allt detta innan jag på nytt gick till val skulle jag ha mycket svårt att tro detta. Men skulle jag vilja veta? Nej, det tror jag inte. Livet finns inte att tillgå innan det levs och inte heller livets missöden, och det ska vara på det viset. Livet blir mycket rikare utan den vissheten. Oron är stor, men att i förväg veta tragedier och sorger gör oss nog varken lugnare eller lyckligare.
Livet ska finnas här och nu och jag har ännu ingen aning om vad kommande fyra år kommer bjuda på. Jag ser mig som fyra år rikare nu än vid förra valet och allt har berikat mig, och mycket har byggt upp mig. Allt är inte av godo, men mycket går att använda för att livet i alla fall ska bli en aning av det jag tänkt mig. Det tycker jag är en rikedom i sig.
Vid denna tid förra riksdagsvalet började jag och Kristian berätta den glada nyheten att vi väntade barn. Vi var förväntansfulla och hade oändliga planer för detta barn som ännu låg trygg i min mage. Magen var visserligen en trygg, men inte till fullo. Följande vår var han inte längre hos oss. Elliot låg visserligen i våra armar, men inte mer än så. Han hade flyttat till himlen, innan han sagt vare sig hej eller farväl till sina nyblivna, stolta, men ack så förkrossade föräldrar.
Efter en intensiv sorgeperiod blev vi gravida igen, ett och ett halvt år senare. Mille var på väg in i våra liv. Vi är så tacksamma för det, men graviditeten blev inte allt för lätt för det. In i det sista tänkte vi på det öde som drabbat oss innan, och vi insåg det sårbara i att man inte kan skydda sig mot hjärtesorg.
Mille var inte död när han föddes, han var full med liv och har varit det sen dess. Han är en så fantastisk skapelse som nu har bott under vårt tak i 13 månader.
Om någon vid förra valet hade sagt till mig att jag skulle uppleva allt detta innan jag på nytt gick till val skulle jag ha mycket svårt att tro detta. Men skulle jag vilja veta? Nej, det tror jag inte. Livet finns inte att tillgå innan det levs och inte heller livets missöden, och det ska vara på det viset. Livet blir mycket rikare utan den vissheten. Oron är stor, men att i förväg veta tragedier och sorger gör oss nog varken lugnare eller lyckligare.
Livet ska finnas här och nu och jag har ännu ingen aning om vad kommande fyra år kommer bjuda på. Jag ser mig som fyra år rikare nu än vid förra valet och allt har berikat mig, och mycket har byggt upp mig. Allt är inte av godo, men mycket går att använda för att livet i alla fall ska bli en aning av det jag tänkt mig. Det tycker jag är en rikedom i sig.
Kommentarer
Skicka en kommentar