söndag 24 maj 2009

Pojke eller flicka?

När vi var iväg i helgen hos makens familj fick vi med oss en del grejer till den lille. Dels saker som "farmor" köpt, dels grejer som "kusinerna" vill låta "Sten-Åke" låna. Mycket snällt!

Vi, eller snarare jag, kastade mig över lådorna med babykläder och riktigt myste över tanken att snart få klä några av dem på vår lille kille. Klänningarna gick bort så klart, men uppenbarligen har jag inte samma syn som många andra på vad man kan klä en pojke i.

Jag och Kristian har pratat mycket om i hur stor grad man bör anpassa sig till de kulturella normer som exempelvis säger vilka färger man ska klä en kille respektive tjej i. Vi har konstaterat att vi inte uteslutande vill vältra oss i "kill-grejer", för vem har sagt att man inte kan klä en pojke i rött, och varför kommer det sig t.o.m. att orangea kläder hänger på "killsidan" i klädaffärerna.

Jag har inget emot att klä honom i ljusblått, men ibland känns det som om det är det enda alternativet. Färgen blå tillhör för övrigt inte mina favoritfärger, jag diggar bra mycket mer orange, grön, lila och gult! Jag har förhoppningen att vi inte i första hand klär vårt barn i kläder som affärerna tycker vi ska klä honom i, utan i kläder vi gillar och som framhäver den fantastiska skapelse han faktiskt är!

När vi tog reda på om bebisen var en pojke eller flicka hade det ingenting med framtida inköp att göra, även om vi efter undersökningen "firade" genom att shoppa lite pyamaser. (Självklart hade vi firat lika mycket om det blivit en liten tjej!) Resultatet blev två gröna och en orange, egentligen inte särskilt grabbiga.

Anledningen till att vi ville veta könet var för att vi skulle kunna ge barnet en identitet och inte prata om bebisen som "den" eller "det". Allt för att vara så väl förberedda inför förlossningen som möjligt! När vi för två år sedan fick reda på att Elliot var död sa de bara att barnet inte levde, det kändes högst opersonligt och i fel ordning. När man får ett besked om ett dödsfall vet man oftast mer om personen än vad hjärtfrekvensen (som då inte finns mer) brukade vara.

Nu ligger ytterligare ett par månader framför innan beräknad förlossning och det känns redan mer konkret när man kan säga "han" och "honom" i stället för "den" eller "det". Han har blivit en egen person!

torsdag 21 maj 2009

Fullt ös, medvetslös...

Vi är i Finspång hos svärföräldrarna i helgen. Känns skönt med en liten minisemester även om det är många aktiviteter som planeras in. Eftersom hela övriga Roos-klanen bor här är det många som sliter i oss och vill träffa oss, eller rättare sagt min mage. Och självklart följer jag villigt med!

Har precis nu kommit hem från äventyrsbadet här i Finspång och har insett hur dålig kondis jag har nuförtiden. Känner mig som Darth Vader efter att ha gått upp för trappan till vattenrutchkanorna. Sen var själva åkturen var rolig och fartig, även om "Sten-Åke" måste undrat om mamma blivit tokig. Tyckte dock det bästa med dagens tur till badet var glasspausen... Provade den nya Magnum temptation, men blev inte helt tillfredställd, då den är så liten att man nästan kan rymma den i handen. Men god var den!

Nu väntar lunch och ikväll blir det träff med hela tjocka släkten över grillning! Mycket trevligt!

tisdag 19 maj 2009

Spännande ultraljud!

Idag var jag och Kristian på ultraljud i Borås. Vi har under hela graviditeten kallat bebisen i magen för "Sten-Åke". En av avsikterna med dagens ultraljud var att få reda på om det är en pojke eller flicka jag bär. Frågan är alltså om vi kommer kunna kalla bebisen för "Sten-Åke" även resten av graviditeten.

Eftersom vi fick reda på att Elliot var död via apparatur på sjukhuset, så är jag väldigt nervös varje gång någon läkare eller barnmorska ska lyssna på barnets hjärta eller göra ett ultraljud. Så även denna gång, trots att "Sten-Åke" sparkade vilt bara ett par minuter innan vi gick in i undersökningsrummet.

Det är alltför välbekanta lokaler, på Specialmödravården i Borås. Vägg i vägg med förlossningen, där vi för drygt två år sedan fick vårt livs värsta besked.

Så fort jag ser bebisen på TV:n framför blir jag lugn och koncentrerar mig på det jag ser. Våran fantastiska läkare som följt oss under två års tid går igenom och mäter på många ställen för att kontrollera att allt är okej. Och det är det. Känns bra.

Då kommer den frågan som känns så spännande. Kommer vi kunna kalla bebisen för "Sten-Åke" även i fortsättningen, i väntan på ett mer permanent namn. Vi frågar om det är en pojke eller flicka. Vår läkare tittar lite extra och frågar sedan om vi själva kan se något. Då förstår jag att det finns en snopp där även om jag inte kan se den. En pojke alltså... "Sten-Åke" får fungera som arbetsnamn även framöver tills vi kommer överens om ett annat namn. Men mer om det nån annan gång.

Trevande start...

Tänkte att jag skulle testa att blogga. Jag har länge känt att jag skulle behöva aktivera mig på något sätt så jag tänker ge detta en ärlig chans.

Bloggen handlar om mig, Josefin, och mina tankar om livet. Eftersom min familj är en stor del av mitt liv, figurerar även de i min blogg!

Sen kommer det säkert dyka upp andra roliga och intressanta saker jag vill skriva om så håll till godo...