söndag 24 maj 2009

Pojke eller flicka?

När vi var iväg i helgen hos makens familj fick vi med oss en del grejer till den lille. Dels saker som "farmor" köpt, dels grejer som "kusinerna" vill låta "Sten-Åke" låna. Mycket snällt!

Vi, eller snarare jag, kastade mig över lådorna med babykläder och riktigt myste över tanken att snart få klä några av dem på vår lille kille. Klänningarna gick bort så klart, men uppenbarligen har jag inte samma syn som många andra på vad man kan klä en pojke i.

Jag och Kristian har pratat mycket om i hur stor grad man bör anpassa sig till de kulturella normer som exempelvis säger vilka färger man ska klä en kille respektive tjej i. Vi har konstaterat att vi inte uteslutande vill vältra oss i "kill-grejer", för vem har sagt att man inte kan klä en pojke i rött, och varför kommer det sig t.o.m. att orangea kläder hänger på "killsidan" i klädaffärerna.

Jag har inget emot att klä honom i ljusblått, men ibland känns det som om det är det enda alternativet. Färgen blå tillhör för övrigt inte mina favoritfärger, jag diggar bra mycket mer orange, grön, lila och gult! Jag har förhoppningen att vi inte i första hand klär vårt barn i kläder som affärerna tycker vi ska klä honom i, utan i kläder vi gillar och som framhäver den fantastiska skapelse han faktiskt är!

När vi tog reda på om bebisen var en pojke eller flicka hade det ingenting med framtida inköp att göra, även om vi efter undersökningen "firade" genom att shoppa lite pyamaser. (Självklart hade vi firat lika mycket om det blivit en liten tjej!) Resultatet blev två gröna och en orange, egentligen inte särskilt grabbiga.

Anledningen till att vi ville veta könet var för att vi skulle kunna ge barnet en identitet och inte prata om bebisen som "den" eller "det". Allt för att vara så väl förberedda inför förlossningen som möjligt! När vi för två år sedan fick reda på att Elliot var död sa de bara att barnet inte levde, det kändes högst opersonligt och i fel ordning. När man får ett besked om ett dödsfall vet man oftast mer om personen än vad hjärtfrekvensen (som då inte finns mer) brukade vara.

Nu ligger ytterligare ett par månader framför innan beräknad förlossning och det känns redan mer konkret när man kan säga "han" och "honom" i stället för "den" eller "det". Han har blivit en egen person!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar