tisdag 28 februari 2012

Förväntningar och rädslor

För fem år sedan tänkte jag en del på framtiden. Jag skulle snart gå hem på föräldraledigt och funderade mycket på hur livet skulle bli som mamma. Tänka sig att ha ett litet liv, som man har ansvar för. Hur skulle det gå?

Hur kunde jag då veta vad som väntade några dagar bort. Det lilla livet jag väntat på, visade sig vara ett livlöst barn och tiden framför visade sig vara både mer ensam och mer fylld med gemenskap än jag någonsin tänkt mig.

En ung mamma, 21 år, lärde sig allt och inget på några sekunder. Vad bär jag med mig? Allt. Vad saknar jag förutom det uppenbara? Den naiva känslan av sorglöshet.

Krock

I dagarna skulle Elliot fyllt fem år. Ganska mycket för en liten grabb som för alltid i våra minnen kommer vara en liten bebis på tre kilo och en halvmeter. Bara någon vecka senare kommer vi fira vår lilla ögonsten Hillevi, som då blir ett år.

Hennes stora dag vill jag inte förminska, och jag vill heller inte förminska Elliots dag. Vi kommer ta det som det blir och göra utrymme för båda våra barn men känslomässigt kommer det bli trångt dessa kommande helger. Trångt och kanske inte så mysigt, men väldigt berikande.

lördag 25 februari 2012

Obemärkt men ändå så viktig

Jag tänker ibland på betydelsen av våra liv. Vilka avtryck vi gör och vad vi väljer att göra med vår makt och vår tid. Hur kommer andra se på mitt verk när jag är färdig, eller kommer det ens märkas att jag är borta? Och så tänker jag på Elliot och fäller en tår.

Detta fantastiska barn, så perfekt skapad med så goda förutsättningar. Han fick inte göra det avtryck som vi hade tänkt. Han fick inte växa upp och utveckla en personlighet och han fick inte beröra andra människor med sitt skratt eller sina handlingar. Vilka avtryck lämnar en person som inte ser dagens ljus, hur goda än förutsättningarna är innan?

I vår familj är svaret självklart. Han har lämnat ett större avtryck än vad jag här kan beskriva. I våra väggar finns hans avtryck och i våra liv, men inte på det sätt vi hade drömt om. Våra vänner är också berörda av honom, eller kanske mer av händelsen. Jag kan inte svara för dem eller andra som lever i vår närhet.

Jag tänker också på mina andra barn som tydligt berör andra som kommer i deras väg med deras upptåg, fyndiga uttryck och personligheter. Och så inser jag att Elliot faller i glömska. Och jag kan inget göra. I världens perspektiv kommer han gå obemärkt förbi. För alltid anonym. Men för oss var han allt.

Energitjuv

Vi talade om det häromdagen. Vi känner det i våra kroppar. Vi känner det i våra hjärtan. Jag och Kristian närmar oss den dagen på året som känns ganska svår. Årsdagen man hunnit vänja sig vid finns där, men som egentligen inte borde kännas så här. Födelsedagen som inte är glädjefull.

Nästa fredag skulle Elliot fyllt fem år. Det är också fem år sedan han dog och därför är det svårt att se någon glädje med att fira den dagen vi blev föräldrar. Och det gör vi inte heller. Vi gråter, går till graven, gråter lite till och mår allmänt dåligt.

Vi känner det i kroppen också. Min man brukar ha huvudvärk i någon vecka innan. Det slår till på samma sätt varje år. Jag själv märker att jag blir mer nedstämd och lättirriterad den här tiden på året. En riktig energitjuv kan man säga. Energi som man skulle vilja använda till annat. Energi man lägger på någon som inte längre finns. Men är inte det ganska fint. Att Elliot som efter fem års frånvaro fortfarande pockar på vår uppmärksamhet och alltid finns alldeles innanför våra pannben. Alltid.

onsdag 22 februari 2012

När någon funnits jämt


Visst kan man uppleva det så ibland, och då menar jag inte dem som fanns innan oss, som våra föräldrar. Jag tänker på de personer som med hull och hår kommer in i våra liv och blir så naturliga där att vi inte kan tänka oss hur livet var innan vi lärde känna dessa personer.

Jag tänker så här om många personer. Men i dagarna är det Hillevi jag tänker på mest. Det känns ju som om vi alltid varit fyra i vår lilla familj, men för bara ett år sedan var vi bara tre. Ännu hade vi inte sett lilla Hillevis ögon eller hört hennes skratt. Hon hade heller inte gripit tag i våra fingrar med hennes lilla hand och vi hade inte snusat på hennes hjässa. Hon hade ännu inte lugnat oss med sin närvaro och jag hade inte hållit henne i min famn.

Ett år läggs så lätt till ett annat och tiden går förbi så ruskigt fort, men ett år blir så långt och betydelsefullt när man tänker på det första året i en människas liv. Då händer det så otroligt mycket. Från att ha varit ett försvarslöst litet knyte kan hon nu ge svar på tal och minsann ta sig dit hon vill och på sitt sätt förmedla sina känslor till oss. Vilket mirakel vi har fått bevittna.

De är våra mirakel, våra fina ungar. Och det är kanske därför det känns som att de alltid funnits. De är för stora för att bara få en begränsad del av oss. De får allt inklusive vårt tidsperspektiv. Men vad gör det. Jag älskar dem och den jag blivit sedan jag blev mamma. Men ändå är det trevligt att tänka på vad man gjorde innan, även om man ibland får tänka ganska länge.

måndag 13 februari 2012

Det bor en ängel i mitt rum

Och så är det med det. Fler ord än så är överflödiga.

söndag 12 februari 2012

Jag känner för barn

Dessa små på jorden som ofta inte kan föra sin egen talan. Beroende av vuxna, av de som vet bättre. Men är det så? Allt för ofta ser jag lidande bland dessa, de minsta. Och ofta beror det på dessa vuxna som egentligen ska vara till hjälp. Men de stjälper i stället.

Jag mår dåligt av att se barn som lider, barn som inte får det de behöver. Barn som svälter, barn som lever under förtryck, under hån, under förminskning. De är värda allt, men många av dem vet inte om det. Det är vi som ska tala om det för dem, få dem att inse det. Att de är guld och diamanter. Mer ändå!

Men jag mår dåligt när jag ser det motsatta. Barn som gråter för att vuxna inte vet bättre. Då gråter jag med. Jag gråter med de små. De är ensamma med sina tårar. Ingen hör och ingen ser. Men väljer jag att blunda är jag också ansvarig. Det är inte okej att vara den som vet men inget gör. Vad ska du göra? Vad ska jag göra? Förhoppningsvis skillnad. Förhoppningsvis färre tårar. Förhoppningsvis någons vän.

Den andra generationen

Jag och Kristian är de bästa föräldrarna till våra barn. Vi känner dem bäst och vet vad de behöver. Och älskar dem över allt annat.

När barnen umgås med sina mor- och farföräldrar märker jag samma kärlek hos dem. De vill göra allt för att de ska må bra. De vill också dela med sig av sina tankar och erfarenheter. Mille kan sitta länge och väl och pussla med farfar och de samtalar lugnt och stilla på sitt sätt. Med samma intresse lär Mille av sin morfar när de tillsammans varje vecka gör sås och hjälps åt att laga maten till dem och mormor.

De har så mycket att uppleva med och lära av alla sina familjemedlemmar. Och då är det så skönt att se barnen med generationerna ovanför oss. Jag har tyvärr ingen kvar bland mina far-och morföräldrar, men jag vet att min mormor, som var den enda som träffade mina barn ändå har satt ett avtryck i deras liv.

Mille pratar ibland om Elliot och gammelmormor i himlen och Hillevi sov regelbundet bredvid min mormor fram till bara någon vecka innan hon dog. Inget hon kommer komma ihåg, men för oss var det viktigt och framför allt för min mormor. Det är värdefulla stunder som inte går att finna någonannanstans.

Ibland ser man det så här framför ögonen på en och ibland ser man det inte förrän efteråt.

Gnistrande vit

Nu ser man vinterns bästa sida. Det är kallt, men solen värmer och vittnar om något ljusare. På något vis blir det inte bättre än så här. En kall men solig vinterdag. Alla kontraster är med, men allt är perfekt.

fredag 10 februari 2012

Att gå i någon annans skor

Vi vet själva hur vi känner oss och hur vi har det. Ibland vill vi sätta oss in i någon annans situation, men det kan vi inte. Vi kan inte förstå hur det är att vara man om man är kvinna och vi kan inte förstå hur det är att sakna pengar om vi har det bra ställt.

Vi kan ha en vilja, men vi kan inte helt förstå hur en annan människa känner sig i en viss situation. Om du inte själv varit den där människan. Jag kan ibland undra hur det känns för människor som har alla sina barn nära. De som inte behövt ta ett avsked alldeles för tidigt. Men jag har själv varit en människa som levt utan den sorgen, men jag har glömt bort hur det känns.

För fem år sedan levde jag i det lyckliga och trygga, i det att ha sina nära nära. Då visste jag inte att det jag hade så nära i vardagen var just det jag skulle sakna mest, bara någon månad senare.

Så många situationer men så lite förståelse, även från oss själva. Även jag själv blir främmande för mina känslor i ett tidigare liv, så längesedan. Hur ska jag då kunna veta vad du känner. Hur ska jag då kunna gå i dina skor?

söndag 5 februari 2012

Länge och ännu väl

Igår firade jag och Kristian tio år tillsammans. Det är helt galet att vi varit ett par så länge och tänk att jag trivs med honom mer och mer för varje dag och älskar honom gränslöst mycket fortfarande.

Inte kunde väl vi ana den där kvällen för tio år sedan att vi idag skulle stå där vi står. Med eget hushåll och två små gullungar. Och så Elliot så klart. Fem år levde vi innan du kom och fem år har vi levt med dig i tanke.

Tänk alla känslor vi upplevt tillsammans och hur det gjort oss starkare. Jag tror vi är som stål tillsammans. Det känns som om vi kan uthärda allt. Det kan man förstås inte veta, men jag tror på oss så mycket och trivs så enormt i min mans sällskap.

Han gör mig hel och jag gör honom hel. Vi delar det viktigaste i livet men har också mycket för oss själva. I vår egen vrå.

Jag är så fantastiskt glad att jag redan då, för tio år sedan, hade rätt magkänsla. Att mannen jag då blev tillsammans med skulle vara så perfekt i min framtid kunde jag knappt ens drömma om då. Men så blev det. Och gissa om jag är glad för det!

onsdag 1 februari 2012

Kvalitetstid

Idag har vi haft kvalitetstid, Mille och jag. Vi brukar ju umgås nästan jämt, men ibland är det svårt att få till det att umgås bara han och jag.

Vi tog en promenad med dubbelvagnen fram till ett café och medan Hillevi sov hann jag och Mille både fika en god stund och gå i en leksaksaffär.

Det är så mysigt att bara vara han och jag en stund ibland. Min kvalitetstid med Hillevi får jag också emellanåt, men eftersom hon är så liten är det inte konditoriet som lockar, utan hela världen. Allt ska upptäckas och då står man där, som en tråkig morsa, som inte verkar kunna erbjuda annat än en kram lite då och då när hon tar äventyrspaus.

Om en stund, när Hillevi ska sova eftermiddag, ska jag och Mille förbereda maten. Jag gillar att göra saker tillsammans med honom. Kvalitetstid.