lördag 25 februari 2012

Obemärkt men ändå så viktig

Jag tänker ibland på betydelsen av våra liv. Vilka avtryck vi gör och vad vi väljer att göra med vår makt och vår tid. Hur kommer andra se på mitt verk när jag är färdig, eller kommer det ens märkas att jag är borta? Och så tänker jag på Elliot och fäller en tår.

Detta fantastiska barn, så perfekt skapad med så goda förutsättningar. Han fick inte göra det avtryck som vi hade tänkt. Han fick inte växa upp och utveckla en personlighet och han fick inte beröra andra människor med sitt skratt eller sina handlingar. Vilka avtryck lämnar en person som inte ser dagens ljus, hur goda än förutsättningarna är innan?

I vår familj är svaret självklart. Han har lämnat ett större avtryck än vad jag här kan beskriva. I våra väggar finns hans avtryck och i våra liv, men inte på det sätt vi hade drömt om. Våra vänner är också berörda av honom, eller kanske mer av händelsen. Jag kan inte svara för dem eller andra som lever i vår närhet.

Jag tänker också på mina andra barn som tydligt berör andra som kommer i deras väg med deras upptåg, fyndiga uttryck och personligheter. Och så inser jag att Elliot faller i glömska. Och jag kan inget göra. I världens perspektiv kommer han gå obemärkt förbi. För alltid anonym. Men för oss var han allt.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar