torsdag 29 november 2012

Lek mitt barn!

I vanlig ordning en stund före jul dimper den ner i brevlådan. Leksakskatalogen. Precis som ett barn bläddrar jag snabbt igenom den, men inte för att anteckna en önskelista. Sedan jag blev förälder tycker jag det är mycket intressant att notera hur barnen i katalogen leker med leksakerna och precis som alltid är det killarna som leker med krigsleksakerna på de svarta sidorna och tjejerna leker med hundar och dockor på de ljusrosa sidorna. På endast ett ställe i hela katalogen kunde pojkar och flickor leka tillsammans och det var när de spelade spel där de ska fiska upp fiskar med magneter. 

Jag kan bli så provocerad av detta. Av flera skäl. Varför ska någon annan tala om för mig vad mina barn kan och inte kan leka med? Jag är fullt medveten om att det förväntas att killarna ska leka med bilar och tjejer med mer mjuka saker, men vem är jag att begränsa mina barns fantasi i det avseendet? Mille älskar att leka med dockor, han älskar att leka med bilar. Han älskar att pärla och han älskar att pussla. Han har hela tiden haft tillgång till mycket skilda typer av leksaker som nu även Hillevi börjat leka med. Än så länge har hon varit helt ointresserad av dockorna men det kanske komme med åldern. Däremot gillar hon starkt bilarna och duplo-legot.

I vårt nya hus som vi flyttar in i i morgon kommer barnen inte få var sitt rum. De kommer, precis som nu, dela rum men de kommer i stället att ha två rum ihop. Ett rum där det är avsett att sova och ett där det är avsett att leka. Jag tror det blir bäst för dem då, för de leker ju ändå med samma saker och hur skulle vi kunna dela upp alla grejerna på två olika rum. De är ju inte så mycket som skiljer dem i ålder. Så småningom vill de säkert ha var sitt eget krypin men fram till dess tror jag det blir bäst så här. 

När jag läser den här artikeln blir jag bara trött. Knappast en modern debatt om du frågar mig, men jag vet inte... Jag är glad att Mille är trygg att leka med vad han vill. Han gillar det mesta och är kreativ på sitt sätt. Spisen är hans trygga punkt i tillvaron många gånger. För där får han göra något av det roligaste han vet. Laga mat. På förskolan märker jag att de också har ett medvetet genustänk i många delar och det gläder mig. Och har man funderingar på vem leksaken är avsedd till är det bara att läsa Lady Dahmers inlägg här!

fredag 23 november 2012

Lugnet efter

Jag kände precis hur luften gick ur. Har precis kommit hem från en konsert jag haft tillsammans med några kompisar. Vi har haft den i två omgångar och sista gången var ikväll. Vi är ett tajt gäng och det är så kul att spela ihop så det blir lite tomt när sista föreställningen är gjord. Däremot kändes det som en härlig stund och att det faktiskt betydde något för dem som kom. Och det är ju det bästa betyget, när man får höra det.


måndag 19 november 2012

Att lita på...

Jag höll på att gå in i en dörr idag. En sådan där dörr som ska öppna sig när man närmar sig. Jag gick ganska skyndsamt mot tåget på centralstationen i Göteborg när jag helt plötsligt insåg att tekniken inte gjorde det jag förväntade av den.

Ändå går vi hela tiden, dagarna i ända och förlitar oss på tekniken. Dörrar som öppnas, trafikljus som slår om och tåg som stannar och byter spår på rätt ställe. Allt utan att vi tänker på det och utan av vi reflekterar över att vi sätter vår tro på något utanför oss själva.

Jag var med som ledare på ett konfirmationsläger tidigare i höst och där ingick det att vi skulle genomföra samarbetsövningar och tillitsövningar tillsammans. En av övningarna gick ut på att en skulle springa fram mot en mur av de andras armar och lita på att kompisarna lyfte armarna när man kom springandes. Man såg hur svårt det var att sätta sin lit till en annan människa. Någon som är som du och jag.

Är det för att vi vet att vi själva är ofullkomliga som vi tänker så om andra eller beror det på något annat. Varför vågar vi inte lita på varandra mer? Och varför verkar vi lita mer till tekniken och döda ting än på levande?

tisdag 13 november 2012

Hemmavecka

Studiedagar på hemmaplan är ett riktigt pussel när man är förälder. Barnen är en så central del i livet och det krävs en del planering för att skolan ska kunna kombineras med att vara morsa.

Veckan som varit har jag varit hemma och stundtals begravt näsan i rapporter och annat forskningsrelaterat. Då är det skönt att barnen går några timmar på förskolan så jag kan få lite gjort mellan varven.

Just nu går de 15 timmar i veckan och det är lagom för att jag ska få gjort det jag ska. Sedan är det en del annat som behöver göras och det har hänt en del med packning inför flytten nu när båda varit hemma mycket. Sedan är vi antingen alla i huset och fixar eller så tar vi pass om vartannat.

Igår var jag själv i huset ett par timmar på kvällen och kom inte hem förrän en bit efter halv tolv. Det finns något rofyllt i att måla och fixa och samtidigt lyssna på radion. Men nu börjar en vecka med mer tid i skolan. Och allt rullar på som vanligt igen.



söndag 11 november 2012

Nu går det i ett

Jag känner att det går i ett nu. Skolan är just nu inne i en ganska lugn fas men i övrigt är det mycket som ska hinnas med på lite tid. Vi är mitt uppe i en flytt med tillhörande åtaganden och att bli husägare tar sitt av energin. Även om vi behåller mycket av charmen i det 40-talshus vi köpt finns även många rum som behöver fräschas upp på grund av att tapeterna suttit där ungefär sedan mina föräldrar föddes. Lite trist att man behöver byta vissa av dem, men det är lite sprickor våder och bortrivet på andra ställen så vi har behövt göra om lite. Men det känns kul att utmanas i att fräscha upp det utan att ändra för mycket på husets karaktär och dessutom försöka göra det så miljövänligt som möjligt. Men det projektet kan ni följa närmare på min och Emmas blogg.


Sedan ska jag och några vänner återigen ha en konsert. Vi fick mersmak i våras. Vi har en höstkonsert på temat "Kom närmare" vid två tillfällen framöver. Så välkommen till Herrljunga kyrka lördagen den 17 nov kl. 17 eller till Vårgårda Missionskyrka fredagen den 23 nov kl. 19.30. En blandad repertoar med kärleksfullt innehåll. Det är återigen lite av en dröm att sätta upp en konsert som man påverkat i så stor grad själv. Något som jag (och mina vänner) åstadkommit. Det ska bli jättekul.

Foto: Markus Lidevi


Däremellan är det en del med allt annat i livet. Inte minst familjen och alla mina fantastiska vänner. Mille, Hillevi och Kristian är de bästa jag har och de kommer alltid först. Även om det är hektiskt runt omkring. Och man knappt kan hitta tiden emellanåt. Men jag skulle för allt i världen inte kunna åstadkomma mycket om det inte vore för dem!


torsdag 8 november 2012

När man känner att mycket går ens väg

Just nu måste jag erkänna att livet flyter på väldigt bra. Vi ska snart flytta till det jag kallar vårt drömhus. De flesta tycker nog det är lite patetiskt att upphöja ett hus på det sättet, men det är så för oss. Vi får det boende vi behöver och vi kommer betala samma eller mindre för det i månaden än den trea vi hyr nu. Det känns bra, eftersom jag studerar och vi egentligen bara har en inkomst. Skolan är kämpig emellanåt, men jag känner ändå att jag trivs. Jag gillar det utmanande i det och framför allt det vuxna i det. Att ha en mogen sysselsättning och att sätta mina egna tider och dagar utifrån det som ska göras. Det passar mig.

Jag känner också att jag har tid i livet nu att utöver skolan lägga mycket tid hemma med familjen. Det känns skönt att kunna vara hemma båda två mycket med barnen och att vi kan lägga tid på hus och andra intressen och ändå ha tid att umgås och ta en kaffe ibland. Sedan har jag ett par andra projekt som snart kommer bli färdiga och det är mycket roligt. Ett band jag spelar i, Barefoot, ska sätta upp en konsert nu i november och den känslan är så skön att man faktiskt kan göra en egen konsert, bara man vill och har engagerade och goa människor runt sig. Det ska bli fantastiskt kul. Ett av vårens projekt är fortfarande lite hemligt, men det har kommit in i ett mycket avgörande skede. Så snart, kära bloggläsare, kommer jag dela lite om det också här på bloggen.

Det här kändes väldigt konstigt att skriva. Redan från början har inläggen på denna blogg varit ganska sorgsna och vemodiga. Visserligen hoppfulla men ändå dubbelbottnade. Därför känns det så konstigt att skriva rad på rad om hur bra jag har det nu, men jag tänker helt enkelt så att jag förtjänar det. Det gör vi allihop. Du också. Vad vet jag var jag står om ett år? Förra året var jag inne i en ganska jobbig depression och kunde inte tänka att jag idag skulle må så här bra. Men jag måste se framåt och tro det bästa av det jag har. Och idag har jag inte skäl att tänka på något annat sätt heller.

lördag 3 november 2012

Den här dagen alltså...

År efter år är det samma visa. Jag känner mig inte så nedstämd dagarna innan, men när väl allahelgonahelgen infinner sig kommer också nedstämdheten hos mig. Ett allvar av en annan sort.

Jag gick i vanlig ordning på gudstjänst på förmiddagen. En fin stund tycker jag, då det där lämnas utrymme för de väsentliga känslorna. Två tillfällen under gudstjänsten får jag släppa efter för tårarna som kommer. Så befriande och skönt. Inte jobbigt alls. Fantastisk känsla att vara bekväm med att gråta offentligt. Inte för att man vill, utan för att man kan.

Sedan har vi varit vid gravarna. Elliot och min mormor är gravgrannar så vi har varit vid båda idag. Också det en fin stund på dagen. Eftertänksam och värdefull. Det är inte vilken dag som helst, men flera dagar borde bära samma djup och prestigelöshet.