Den här dagen alltså...

År efter år är det samma visa. Jag känner mig inte så nedstämd dagarna innan, men när väl allahelgonahelgen infinner sig kommer också nedstämdheten hos mig. Ett allvar av en annan sort.

Jag gick i vanlig ordning på gudstjänst på förmiddagen. En fin stund tycker jag, då det där lämnas utrymme för de väsentliga känslorna. Två tillfällen under gudstjänsten får jag släppa efter för tårarna som kommer. Så befriande och skönt. Inte jobbigt alls. Fantastisk känsla att vara bekväm med att gråta offentligt. Inte för att man vill, utan för att man kan.

Sedan har vi varit vid gravarna. Elliot och min mormor är gravgrannar så vi har varit vid båda idag. Också det en fin stund på dagen. Eftertänksam och värdefull. Det är inte vilken dag som helst, men flera dagar borde bära samma djup och prestigelöshet.

Kommentarer

Populära inlägg