lördag 29 juni 2013

Vi borde veta bättre

Av en händelse råkade jag komma in på en blogg jag inte brukar läsa. En föräldrablogg som drivs av en känd person. När jag läste flera av kommentarerna till vissa av inläggen blev jag rejält förbannad. Vissa bloggläsare förfärades över det faktum att sonen som figurerade på bloggen inte var blöjfri vid fyra års ålder och menade att det berodde på lathet. Är det en rimlig slutsats att dra när man inte känner familjen i fråga? Nog att det kan vara så att de flesta slutar med blöja tidigare, men sedan när blev kommentatorsfältet på en blogg ett forum att fritt diskutera ett enskilt barns utveckling?

Jag kan bli ytterst frustrerad när man från dag ett i barnens liv ska inruta deras utveckling och jämföra med kända och okända och till det också bedöma. För visst är det så. Den naturliga följden till jämförelse är just bedömning. Jag erkänner gärna att jag har koll på ungefär vad mina barn är tidiga respektive sena med, men vem bryr sig egentligen? Och varför skulle jag orka bry mig om hur någon kändis barn använder blöjor, när jag inte vet någonting om situationen utöver det som visas upp i bloggens skyltfönster. För så är det ju. Vi kan lätt välja vad vi väljer att exponera och låter bli tillgängligt.

Stackars barn. Ena sekunden ska vi förbereda dem till en individanpassad värld och andra sekunden räds vi på familjelivs chatforum över att våra barn inte är som alla andras. Hur ska våra barn kunna bemöta detta på ett sunt sätt? De flesta tonåringar kan både gå, prata, torka sig i rumpan och äta vanlig mat så varför denna jämförelsehets?

Den här förälderns inlägg handlade aldrig om blöjor, utan kommentarerna kom in lite apropå och var antagligen menade att på ett fint sätt uppmärksamma föräldern på att det nog var dags för potträning på allvar. Eller snarare tillrättavisning i föräldraskapet om du frågar mig. Det är trevligt med råd i vänskaplig ton, men bedömning av små barn ska man akta sig för. De kommer bedömas på olika sätt och i olika sammanhang så länge de lever och är det vår uppgift att påbörja detta? Vi borde förstå att vi finns till för att hjälpa barnen att växa. Vi borde göra det vi kan för att vara en motvikt. Vi borde veta bättre.


Vi borde veta bättre

Av en händelse råkade jag komma in på en blogg jag inte brukar läsa. En föräldrablogg som drivs av en känd person. När jag läste flera av kommentarerna till vissa av inläggen blev jag rejält förbannad. Vissa bloggläsare förfärades över det faktum att sonen som figurerade på bloggen inte var blöjfri vid fyra års ålder och menade att det berodde på lathet. Är det en rimlig slutsats att dra när man inte känner familjen i fråga? Nog att det kan vara så att de flesta slutar med blöja tidigare, men sedan när blev kommentatorsfältet på en blogg ett forum att fritt diskutera ett enskilt barns utveckling?

Jag kan bli ytterst frustrerad när man från dag ett i barnens liv ska inruta deras utveckling och jämföra med kända och okända och till det också bedöma. För visst är det så. Den naturliga följden till jämförelse är just bedömning. Jag erkänner gärna att jag har koll på ungefär vad mina barn är tidiga respektive sena med, men vem bryr sig egentligen? Och varför skulle jag orka bry mig om hur någon kändis barn använder blöjor, när jag inte vet någonting om situationen utöver det som visas upp i bloggens skyltfönster. För så är det ju. Vi kan lätt välja vad vi väljer att exponera och låter bli tillgängligt.

Stackars barn. Ena sekunden ska vi förbereda dem till en individanpassad värld och andra sekunden räds vi på familjelivs chatforum över att våra barn inte är som alla andras. Hur ska våra barn kunna bemöta detta på ett sunt sätt? De flesta tonåringar kan både gå, prata, torka sig i rumpan och äta vanlig mat så varför denna jämförelsehets?

Den här förälderns inlägg handlade aldrig om blöjor, utan kommentarerna kom in lite apropå och var antagligen menade att på ett fint sätt uppmärksamma föräldern på att det nog var dags för potträning på allvar. Eller snarare tillrättavisning i föräldraskapet om du frågar mig. Det är trevligt med råd i vänskaplig ton, men bedömning av små barn ska man akta sig för. De kommer bedömas på olika sätt och i olika sammanhang så länge de lever och är det vår uppgift att påbörja detta? Vi borde förstå att vi finns till för att hjälpa barnen att växa. Vi borde göra det vi kan för att vara en motvikt. Vi borde veta bättre.


måndag 24 juni 2013

Nära och innerligt

Våra barn får lite olika relationer till sina morföräldrar och farföräldrar. Mina föräldrar bor nära, i samma ort och således är det lättare att träffas lite oftare men ofta ganska kort. Vi brukar emellanåt fika tillsammans eller äta kvällsmat. Eller så sitter de barnvakt en stund. Kristians föräldrar bor drygt 30 mil hemifrån och det gör att vi inte ses lika ofta. Dock är det så att när vi väl ses, umgås vi intensivt i flera dagar och hinner med både fika, promenader, lekstunder och samtal. Vi träffas sällan, men odlar en djup relation när vi väl ses.

Jag vet inte vilket av dessa två sätt som ger mest i relationen men jag är glad att vi har det på båda sätten. Vi får plocka russinen ur kakan och se fördelarna med båda sätten att umgås. Våra barn har så mycket omsorg och kärlek i våra familjer och det är roligt att se hur de blir burna och inspirerade av mina och Kristians föräldrar och syskon.

Fikastunderna hemma hos mina föräldrar blir så härliga, vi tar upp tråden från sist och fortsätter leka och prata och det är inte så noga att man hinner med allt på en gång. Dagarna hemma hos mina svärföräldrar är också underbara för att vi skapar en helhet och ett djup på en gång. Det blir två sätt att umgås och det ena är inte bättre eller ger mer än det andra. Våra barn tar del av både sina mor- och farföräldrar och skapar goda relationer till dem alla. Precis som vi vill att det ska vara.

torsdag 20 juni 2013

Nu är den här

Idag fick jag ett trevligt paket från Gospel Media förlag. Andaktsboken som jag och 18 andra mammor författat. Det känns jättekul och jag är väldigt glad och stolt över de 32 texter jag har med. Ungefär som en oktober-månad. Texter som faktiskt har sina rötter här i bloggen. 

De som har skrivit boken är i olika åldrar och kommer från olika sammanhang och har olika relationer till sitt föräldraskap. Den röda tråden är att andakter ska stärka och bygga upp och till varje andakt finns ett bibelord. 

Inte bara föräldrar kan ta nytta av boken utan alla, tror jag. Detta för att andakterna grundar sig i känslor och sinnesstämningar som alla människor känner emellanåt. Glädje, oro, tacksamhet, sorg, frid och otillräcklighet.  


Än så länge finns den fortfarande till kampanjpris på grund av releasen. Beställ "andaktsboken för mammor" på Gospel Medias hemsida: www.gospelmedia.se


onsdag 12 juni 2013

Kvällsamtal

Mille: Du får ringa till Jesus, mamma!
Jag: vad ska jag säga till honom då?
Mille: Att jag är värdefull
Jag: Men det vet han redan
Mille: Men då kan du berätta att vi varit på Borås djurpark...

onsdag 5 juni 2013

Orolig och tålig

Den senaste tiden har jag sprungit på en del arbetsintervjuer och ett ämne som alltid kommer upp är huruvida man är stresstålig eller inte. I jobb- och studierelaterade sammanhang har jag svårt att hitta dessa tillfällen, då stress blir en faktor som påverkar mitt arbete. Jag har ofta inga problem med att ha en mängd uppgifter framför mig och jag lyckas ofta systematiskt ta mig igenom det jag ska.

Dessutom känner jag mig mer sårbar vid sidan av mitt arbete. Med mina barn. Där kan jag bli mer uppstressad om jag är ensam med dem i en stor folksamling eller på tåget. Oron att något ska hända dem jag håller av så kan i vissa situationer få mig att känna mig stressad. Rädd att de ska komma ifrån mig när jag har det yttersta ansvaret.

Mina barn har lärt mig att bli en mer stresstålig människa, vilket ger mig verktyg som jag kan använda på jobbet eller i skolan. De har lärt mig att bli systematisk, men ibland när jag är med dem uppenbaras plötsligt det sårbara. Det att inte kunna skydda dem alltid. Även då är jag tålig, men inte immun mot stress och oro. 

söndag 2 juni 2013

Jag tar hand om Dig

Det finns många glimtar i vardagen som vittnar om den stora omsorg och kärlek våra barn känner för varandra. Särskilt från Mille som är lite äldre, som förstår vikten av att ta hand om sin syster och hjälper henne när hon inte klarar själv. 

Han ser det stora i att få hjälpa någon annan. Att få bidra till att Hillevi lyckas. Få andra att växa och genom det även en själv. Det ligger nära oss. Att hjälpa och få varandra att växa.

Särskilt om någon nära är i stort behov av hjälp. Något man inte kan åstadkomma själv. På egen hand blir det svårt, men tillsammans blir det lättare. Hoppet tänds på nytt och det omöjliga blir helt plötsligt lite mer möjligt. Och alla kan vara delaktiga. Även Mille. Även du.