torsdag 30 maj 2013

Den finaste gåvan

Jag fick den finaste gåvan av Mille häromsistens. Han hade varit hos doktorn och för att han varit så duktig fick han en liten present. Ett suddgummi. När jag kom hem från skolan den dagen var det en stolt kille som mötte mig, han strålade i hela ansiktet. "Den här ska du få av mig, Mamma" sa han och sträckte fram sin lilla hand med suddgummit i. Jag såg att det var en liten dinosaurie på. Mille, som just nu är fascinerad av djur från nutid och urtid ville ändå ge mig det suddgummit. Jag frågade varför han ville att just jag skulle ha det där suddgummit, varför ville han inte ha det själv? Då sa han "du ska ha det när du är i skolan, Mamma. Då behöver man ett suddgummi".

Tänkt vad fint att han gav mig det han själv fått efter att han varit hos doktorn. Han var mer noga med att jag skulle få det än att han själv kanske skulle få användning för det. En helt villkorslös gåva från honom till mig. Den finaste gåvan jag fått av honom. Och det lilla suddgummit ligger i mitt pennfack, men jag har inte använt det än. Jag har det med mig som en påminnelse om vilken fin kille jag har hemma. Som vill mitt bästa. Precis som jag vill hans.

torsdag 23 maj 2013

Resa tillbaka?

En vän till mig uttryckte en önskan att för en stund kunna resa tillbaka i tiden till barndomens bekymmerslösa dagar. Att helt leva i nuet utan förpliktelser, måsten eller orosmoment över framtiden.

Kan vi inte alla känna så? Att vi vill ta en paus från den intensiva tillvaro vi lever i och för en stund få strunta i alla beslut och överväganden. Alla konsekvenser.

Ack så skönt det skulle vara att återuppleva de oändligt långa sommarloven som aldrig ville ta slut. När man fångade dagen på riktigt och inte bara som en klyscha. Men så tänker jag efter. Vill jag verkligen det?

Det är ju i mitt liv nu jag kan forma något mer permanent. Jag kan göra mer eftersom jag har verktyg och perspektiv på ett annat sätt. De svårigheter jag fått hantera gör mig mer mer hel och gör mitt liv rikt utifrån aspekter som inte kan värderas enligt vanliga måttstockar. Men jag ser det. Jag känner det. Jag känner att jag utifrån mina erfarenheter kan vara någon annan till hjälp. Bygga broar. Se konsekvenser och agera utifrån det.

Längtan att få resa tillbaka till det bekymmerslösa kan glimtvis verka attraktivt och visst är det det. Dock skapar jag mitt liv hela tiden och jag skulle inte vara hel annars. Här och nu lever jag och då måste mitt medvetande också vara här. Det är här jag skapar och verkar. Och tar mig framåt.

tisdag 14 maj 2013

Att lära sig se och agera

Vi har alla blivit så berörda av berättelsen om de tre kvinnor och den lilla flickan som i flera år var kidnappade av en man som utnyttjade dem systematiskt. Vi undrar hur det kan ske. Hur kan det finnas sådan ondska. Det är svårt att ta in.

Också tänker vi på omständigheterna. Hur kommer det sig att ingen anade eller larmade i ett tätbebyggt område. Det känns osannolikt att man kan hålla någon fånge i tio år utan att det märks och någon agerar. Deras livsöden berör så mycket att man inte kan ta in det helt och fullt.

Men hur är det i våra egna liv. I våra egna grannskap? Ser vi verkligen allt som händer bakom stängda dörrar, i vår stressade tillvaro där vi är så noga att bygga och skydda våra egna liv och luftslott. Där vi inte lyfter blicken från våra telefoner när vi möter någon. Det finns kanske inte några fängslade kvinnor i källare i ditt kvarter eller i din vänskapskrets, men kan det finnas människor som sitter fast på annat sätt. I en relation. Fast hos en man som förtrycker, slår. Tror sig vara mer värd och tror sig ha rätten.

Min fråga är inte tagen ur luften. Våld mot kvinnor i nära relationer förekommer överallt och är vanligt. I alla samhällsklasser, i alla kommuner. Ingen kan säga att man inte behöver bry sig.

Även det är att vara fängslad. Utan att man själv kan ta sig därifrån. Utan att någon larmar. Är vi medmänskliga och ser vår vän, arbetskamrat, släkting eller grannes nöd eller blundar vi bara?

På torsdag kommer det vara en heldag i Göteborg i samarbete med Göteborgs räddningsmission för att uppmärksamma våldssituationen mot kvinnor. På kvällen kommer Linda Ljungdahl dela sin berättelse om hur hennes resa har varit genom en konsert med bandet jag är med i, Barefoot.

Välkommen till Linneahuset på Linnegatan 35 i Göteborg på torsdag kl. 18 och ta del av hennes livshistoria. Bli berörd genom musiken och lär dig mer om hur det ser ut för många. Och framför allt vad du kan göra. Det är gratis. Väl investerad tid.

Som jag skrev så finns det kanske inga betongbunkrar med fastkedjade kvinnor där du bor, men kanske finns någon som tyst ropar på hjälp. Alla kan vi vara den som hjälper en annan. Alla kan vi vara den där grannen som faktiskt gjorde skillnad. Alla kan vi lyfta vår blick och göra det som är rätt. Välkommen!

fredag 10 maj 2013

Att alltid finnas där

En kvart innan jag skulle åka till skolan i morse hörde jag välbekanta små steg i trappan. Trevande, men ändå förväntansfulla. In genom dörren till köket kommer en liten kille med ett stort leende på läpparna.

"Jag är så glad att du är hemma, mamma!" säger han och kastar sig runt halsen på mig. Jag blir lite överumplad och funderar på varför ha uttrycker sådan glädje över det.

"Jag var ledsen igår och saknade dig inatt när inte du var hemma" sa han sedan. Först lite allvarligt, men sedan med ett stort leende på läpparna. Då förstod jag lite mer. Torsdagkvällar är jag borta och är inte hemma under nattningen, så i hans ögon har jag varit borta nästan hela natten.

Jag hade kunnat förklara att jag, när jag kommit hem, tittade till honom och att jag har sovit i rummet bredvid hela natten. Jag skulle kunnat berätta för honom att om han vaknat på natten skulle jag kommit till honom och tröstat. Jag skulle kunnat tala om för honom att jag alltid finns nära, på ett eller annat sätt. Och att inget stort eller smått kan komma emellan oss.

Men jag gjorde inte det. Det kändes som att han förstod ändå. Glädjen i hans ögon vittnade om en förvissning och förväntan: "Jag visste väl att mamma var här nere".

Men han sa inget han heller. I stället kramades vi en stund innan jag behövde packa ihop det sista och traska iväg till tåget. Femton minuter väl spenderad tid. Älskade unge.

onsdag 8 maj 2013

Något så avlägset, men ändå skrämmande nära

Jag sitter och följer utvecklingen. Händelsen om pappan som glömde sitt barn i bilen är för tragisk för att kunna ta in helt och fullt. Tänk det fasansfulla i att förlora sitt barn på det sättet. Jag läser på Twitter reaktioner från människor. Människor som borde vara medmänniskor, men som blir fördömande. Tror sig vara bättre.

Jag tror inte heller det kommer hända mig, men vad kan jag veta? Jag har själv varit både deprimerad och stressad. Jag har varit trött och disträ. Jag har visserligen inte glömt mina barn i bilen, men visst har det hänt saker där, vid olyckliga omständigheter, även jag skulle stå där med famnen tom. Jag har varit välsignad. Är välsignad.

Hur hanterar jag detta? Jag kan inte förstå. Jag kan inte ens ta in det helt och fullt. För sex år sedan förlorade jag och min man vårt första barn i vad man kan kalla en olycklig omständighet. Han dog under förlossningen, men ingen bär skuld. Ändå är det i det närmaste outhärdligt emellanåt. Hur outhärdligt skulle det inte vara om man kunde påvisa skuld, inför det måste jag vara ödmjuk. Ödmjuk mot fadern till pojken. Om jag känner bottenlös sorg, vad känner inte han?

Jag gråter när jag läser om händelsen. Jag gråter när jag läser fördömande ord. Det blir övermäktigt. Jag vill inte mer. Jag kan byta kanal, men den berörda familjen kan inte det. Aldrig någonsin.

När Mille somnade ikväll och jag gick upp för att titta till honom var jag tvungen att lägga mig bredvid honom en stund. Bara finnas hos honom och titta på honom. Lukta, känna närvaron. Be en bön och tacka för att han och hans syster fortfarande finns i mitt liv och inte ta honom och Hillevi för givna. Åter igen känna den gränslösa tacksamhet som jag kände när jag fick hålla Mille för första gången, känslan som bottnar i den förlust vi känt ett par år tidigare.

Jag måste vara ödmjuk. Allt annat är orimligt. Omänskligt. Varför skulle jag vara bättre. Varför skulle jag bli förskonad om olyckan är framme. Föräldraskapet är starkt, men livet är skört. Dagligen blir vi påminda om detta. Ingen lämnas oberörd.

Bloggen som del av bok

Nu går den äntligen att beställa. Boken som jag och 18 andra mammor har skrivit. Det är en andaktsbok för uppbyggnad och eftertanke och riktar sig till andra mammor, andra föräldrar.

Mitt bidrag till boken kommer ifrån den här bloggen. Texter som jag skrivit om för att passa i boken, men som har sitt ursprung här. Det känns otroligt roligt och spännande. För även om mina texter kommer bevaras i bokform, finns det en fortsättning här på bloggen. Med nya betraktelser, nya texter.

Boken släpps den 20 juni, men redan nu går den att föreställa till ett förmånligt pris. Det görs här: http://www.gospelmedia.se/bocker/kommer-snart/andaktsboken-for-mammor