fredag 10 maj 2013

Att alltid finnas där

En kvart innan jag skulle åka till skolan i morse hörde jag välbekanta små steg i trappan. Trevande, men ändå förväntansfulla. In genom dörren till köket kommer en liten kille med ett stort leende på läpparna.

"Jag är så glad att du är hemma, mamma!" säger han och kastar sig runt halsen på mig. Jag blir lite överumplad och funderar på varför ha uttrycker sådan glädje över det.

"Jag var ledsen igår och saknade dig inatt när inte du var hemma" sa han sedan. Först lite allvarligt, men sedan med ett stort leende på läpparna. Då förstod jag lite mer. Torsdagkvällar är jag borta och är inte hemma under nattningen, så i hans ögon har jag varit borta nästan hela natten.

Jag hade kunnat förklara att jag, när jag kommit hem, tittade till honom och att jag har sovit i rummet bredvid hela natten. Jag skulle kunnat berätta för honom att om han vaknat på natten skulle jag kommit till honom och tröstat. Jag skulle kunnat tala om för honom att jag alltid finns nära, på ett eller annat sätt. Och att inget stort eller smått kan komma emellan oss.

Men jag gjorde inte det. Det kändes som att han förstod ändå. Glädjen i hans ögon vittnade om en förvissning och förväntan: "Jag visste väl att mamma var här nere".

Men han sa inget han heller. I stället kramades vi en stund innan jag behövde packa ihop det sista och traska iväg till tåget. Femton minuter väl spenderad tid. Älskade unge.

1 kommentar: