onsdag 8 maj 2013

Något så avlägset, men ändå skrämmande nära

Jag sitter och följer utvecklingen. Händelsen om pappan som glömde sitt barn i bilen är för tragisk för att kunna ta in helt och fullt. Tänk det fasansfulla i att förlora sitt barn på det sättet. Jag läser på Twitter reaktioner från människor. Människor som borde vara medmänniskor, men som blir fördömande. Tror sig vara bättre.

Jag tror inte heller det kommer hända mig, men vad kan jag veta? Jag har själv varit både deprimerad och stressad. Jag har varit trött och disträ. Jag har visserligen inte glömt mina barn i bilen, men visst har det hänt saker där, vid olyckliga omständigheter, även jag skulle stå där med famnen tom. Jag har varit välsignad. Är välsignad.

Hur hanterar jag detta? Jag kan inte förstå. Jag kan inte ens ta in det helt och fullt. För sex år sedan förlorade jag och min man vårt första barn i vad man kan kalla en olycklig omständighet. Han dog under förlossningen, men ingen bär skuld. Ändå är det i det närmaste outhärdligt emellanåt. Hur outhärdligt skulle det inte vara om man kunde påvisa skuld, inför det måste jag vara ödmjuk. Ödmjuk mot fadern till pojken. Om jag känner bottenlös sorg, vad känner inte han?

Jag gråter när jag läser om händelsen. Jag gråter när jag läser fördömande ord. Det blir övermäktigt. Jag vill inte mer. Jag kan byta kanal, men den berörda familjen kan inte det. Aldrig någonsin.

När Mille somnade ikväll och jag gick upp för att titta till honom var jag tvungen att lägga mig bredvid honom en stund. Bara finnas hos honom och titta på honom. Lukta, känna närvaron. Be en bön och tacka för att han och hans syster fortfarande finns i mitt liv och inte ta honom och Hillevi för givna. Åter igen känna den gränslösa tacksamhet som jag kände när jag fick hålla Mille för första gången, känslan som bottnar i den förlust vi känt ett par år tidigare.

Jag måste vara ödmjuk. Allt annat är orimligt. Omänskligt. Varför skulle jag vara bättre. Varför skulle jag bli förskonad om olyckan är framme. Föräldraskapet är starkt, men livet är skört. Dagligen blir vi påminda om detta. Ingen lämnas oberörd.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar