torsdag 31 mars 2011

Utan måsten

Det är rätt gott att vara hemma så här. Man tar dagarna lite som de kommer och ibland får man mycket gjort och ibland inget. Det man inte hinner idag kan jag göra i morgon. Det finns egentligen inga måsten. Jo, jag måste se till att barnen blir klädda, får mat i sig samt är hela, rena och torra.

Men det är väl egentligen inget måste, utan mer den livsstil jag lever nu. Det är vårt ansvar som föräldrar att tillgodose de behoven. Så jag njuter helt enkelt, trots alla rutiner som ska utföras. För jag ser det inte som måsten, jag ser det som en del av livet jag valt att leva.

onsdag 30 mars 2011

En omställning som överraskar

Nog visste jag mycket väl att det skulle bli rätt körigt med en unge till hemma, men jag har blivit både positivt och negativt överraskad. Kristian har börjat jobba nu, så nu är det jag som är hemma med både Mille och Hillevi. Ibland är det som om båda barnen vill ha all uppmärksamhet samtidigt, och då är det lätt att känna sig otillräcklig. Man är van vid att kunna ge all sin uppmärksamhet när behovet behövs, men nu är det svårt att tillgodose alla samtidigt. Dock är det fler stunder då allt känns riktigt bra. Båda barnen är nöjda och då känner man sig riktigt tillfreds. Jag känner verkligen inte att jag bör klaga på min situation med två så fina barn, som sköter sig så bra. Oftast är Hillevi mätt och nöjd och Mille glad och hjälpsam. Samtidigt är man hela tiden beredd på att något händer som ändrar allt. Man har dock lärt sig att hantera vissa problem. När lillan får mat är storebror oftast duktig och leker själv med det han får, men ibland ser han sin chans att utmana och busa. Då är det inte annat att göra än att resa sig upp och amma gåendes för att hålla hushållet intakt. Man hittar alltså sina sätt, omställningar utmanar till det.

söndag 27 mars 2011

Hellre minuter med barnen än kronor på banken

Nu har beskedet landat i brevlådan. Ett vitt kuvert som ser så där lagom tråkigt ut, från försäkringskassan. I början av året fick vi besked därifrån att jag och Kristian var berättigade till att söka jämställdhetsbonus, då vi båda tagit ut fler dagar än de 60 som är bundna till oss var och en. Ju mer lika man delat på dagarna desto mer får man. Nu har vi alltså ansökt och fått besked om hur mycket vi kommer få och det blev en rejäl hacka för vår del, vilket vi givetvis är tacksamma för.

Samtidigt som det är kul att man får jämställdhetsbonus kan jag samtidigt tycka att det är lite tråkigt att det ska behövas för att båda föräldrarna ska ta ut rejält med tid med sina barn. För oss var det självklart att båda två skulle vara hemma. Med Mille var Kristian hemma åtta månader och jag tolv. Tre av dessa månader var vi hemma båda två gemensamt, vilket så klart kändes helt fantastiskt. Tänk vad kul vi har haft det!

Jag hoppas verkligen att alla föräldrar ser möjligheten i att vara hemma med sina barn, båda föräldrarna. Jag tror att både barnen och föräldrarna mår bra av att dela på dagarna. Man hör ofta den ekonomiska aspekten i att man låter mamman vara hemma mer, men jag kan ärligt talat tycka att det känns lite konstigt. Visst vill man inte behöva kämpa ekonomiskt, men är det inte av större betydelse att barnen får kvalitetstid med båda föräldrarna. En trygghet som kommer finnas med hela livet.

Och det här med ekonomi löser man, bara man vill det. Under hösten var Kristian hemma och då pluggade jag, vilket inte gav så mycket till hushållskassan. Men vi hade sparat sedan tidigare och upplevde inte att vi behövde sänka vår levnadsstandard. Däremot fick vi enormt mycket kvalitetstid hela familjen då vi ofta var hemma allihopa.

Se detta inlägg som en uppmuntran till er som vill vara hemma med era barn. Jag vill inte moralisera, givetvis fungerar olika strategier i olika familjer, men jag vill bara utmana till att tänka ett steg längre, att inte bara göra som alla andra. Det mesta går att lösa och vi lever faktiskt i ett av världens rikaste och välmående länder, det får vi inte glömma. Vi har en jättebra föräldraförsäkring och stora möjligheter att vara flexibla med den. Och även om vi för en tid kommer leva med lite sämre ekonomi får man tänka på att det är över en ganska kort period och att vi antagligen kommer klara oss fint ändå. Pengar kommer man alltid att kunna jaga, men den första tiden med barnen försvinner allt för fort.

lördag 26 mars 2011

Bitter eftersmak

Efter en fantastisk graviditet, en smidig förlossning och harmoniska första två veckor var det dags för ett litet bakslag. Med Mille fick jag mjölkstockning efter en kort tid och nu var det dags igen. Fast det var inte mjölkstockning visade det sig, utan en inflammation i bröstet. Snäppet värre alltså. Efter några dagars feber är jag helt matt i kroppen, men antibiotikan jag fått köpa för dyra pengar verkar redan ha börjat verka.

Nu gäller det bara att bita ihop och fotsätta ge lilltjejen mat även om det gör ont, men förhoppningsvis går det över. Även om det känns bittert att bli sjuk känner jag mig ändå mycket hoppfull och lycklig. Det fungerar inte att vara på topp jämt och i övrigt har tillvaron med Hillevi varit i princip komplikationsfri. Jag hoppas att jag efter helgen får tillbaka min energi och att jag sedan kan ta mig an veckan med nya krafter.

fredag 25 mars 2011

Små underverk

Jag funderar ofta vad som försigår innanför pannbenet på vår son. Han lyckas gång på gång överraska oss med det han kan och förstår. Han kommunicerar på sitt sätt även om han inte börjat prata så mycket ännu.

Ibland är han så fiffig och underfundig att man nästan blir full i skratt, då man blir så överraskad. Han härmar och lär sig nya saker hela tiden. Imiterar och tar efter nästan allt vi gör.

Kan man i detta se lite av vad han kommer bli? Kanske? Jag är i alla fall mycket nyfiken på vart denna resa kommer ta vägen. Hela livet kommer fortsättningsvis vara ett utforskande, både för honom och för mig. Han kommer lära sig nya saker och jag kommer lära av honom. Tänk vad mycket som finns nedlagt även i de minsta här på jorden. Febril tankeaktivitet och ständiga utforskanden som leder till utvecklig långt utöver det jag kan förvänta mig.

Om jag inte redan vore religiös skulle jag bli det över denna förundran över livet och dess utforskarlust. Tänk att en liten kille kan beröra och väcka så mycket tankar även hos oss stora!

torsdag 24 mars 2011

Svindlande tankar



Från den dagen vi blir föräldrar har vi ett fullkomligt ansvar för det lilla barn som ligger i våra armar. Lika mycket som jag kan förundras av det kan jag samtidigt förfäras. Det är så mycket man vill åstadkomma som förälder. Man vill inge barnen en trygghet och en god självkänsla och se dem växa upp till sunda människor och medborgare. Med sådana mål finns rätt mycket som kan gå fel.

Tack och lov är man inte ensam i sin uppgift att uppfostra dessa guldklimpar. Vi som föräldrar har det största ansvaret men vi har desstuom i vår absoluta närhet våra familjer och våra vänner som också har barnens bästa för ögonen. Dessutom finns ytterligare bekanta och engagerade som verkar som ett extra skyddsnät. Det är så jag ser det, och det finns ett känt uttryck som jag gärna skulle vilja använda mig av: "Det krävs en hel by för att uppfostra ett barn".

Jag tror att vi måste inse vårt stora ansvar som föräldrar, men inte heller vara rädda att ta till hjälp om det behövs. Det finns oerhört mycket potential i alla dessa små som kommer till världen, så låt oss ta vara på den. Inget barn ska behöva ifrågasätta sitt värde eller sina möjligheter.

Samtidigt lider jag med de barn som utnyttjas och som inte får en värdig barndom. Jag blir tårögd när jag ser på mina barn och tänker att det finns jämnåriga som lider under olika typer av förtryck och begränsningar. Må det upphöra omedelbart och låt oss verka för att varenda unge ska få en trygg uppväxt!

onsdag 23 mars 2011

Otroligt och ovärdeligt

När man mister ett barn i samband med förlossningen är omhändertagandet och agerandet av personalen på plats mycket viktigt för att man ska få en så värdig och bra upplevelse som möjligt. Vi var oerhört nöjda med bemötandet från personalen och barnmorskan som förlöste vår förstfödde fick vi båda direkt ett oerhört stort förtroende för. Jag kommer ihåg att jag slogs av att hon agerade så naturligt och proffesionellt, trots den jobbiga situationen. Hon var också väldigt uppmuntrande och var noga med att både jag och Kristian skulle må så bra som möjligt.

Dryga två år senare när Mille ska födas får vi reda på att samma barnmorska tilldelats oss. Gissa om vi blev tacksamma över det! Då kändes det så betryggande att få någon som kände till vår historia. Faktum var att vi fick frågan om det kändes okej att träffa henne igen, en fråga som vi givetvis tyckte var helt överflödig. Så klart att vi ville det! Vi visste också hur osannorlikt det egentligen var. Så mycket personal som roterar och rör sig i förlossningslokalerna. Det kändes helt fantastiskt, och det var jättekul att kunna knyta ihop säcken på något vis.

Nu när lilla Hillevi kom till världen hade vi på förhand bestämt en tid för igångsättning, detta på grund av att jag haft snabba förlossningar samt att vår resväg är ganska lång. Sen på grund av det som hände Elliot var det så klart skönt att vara på plats när det startade. När vi kom till dörrarna fick vi först vända för att det var fullt, och komma tillbaka ett par timmar senare. Det kändes så klart snopet men vi kunde bara lyda. När vi kom tillbaka blev jag inlagd och tre timmar senare föddes Hillevi, och vem var ansvarig barnmorska, om inte samma person som förlöst mina två gossar. Otroligt, eller hur?

Det som både jag och Kristian insett i efterhand är att vi nog inte skulle fått henne igen om vi inte ofrivilligt fått skjuta upp förlossningen ett par timmar. Barnmorskan gick nämligen på sitt pass fyrtio minuter innan lillan kom. När vi förstod att vi skulle få samma barnmorska igen blev vi jätteglada. Det kändes för bra för att vara sant. Vi kände oss enormt trygga och jag är övertygad om att någon annan, större än oss, haft ett finger med i spelet. För oss har hon varit lite av en ängel och det är konstigt att man kan lita så fullstänsigt på en person man träffat så få timmar ändå.

Vad heter hon då, vår hjältinna? Hon heter Karin och det finns en i vår absoluta närhet som också kommer heta det, gissa vem?

måndag 21 mars 2011

Syskon?



Innan Hillevi föddes talade tänkte man mycket på hur det skulle bli med en liten bebis i familjen. Jag och Kristian förstod så klart vad som var på gång, men med Mille visste man inte hur mycket han förstod. Vi talade regelbundet om "bebisen i magen" och vi förberedde så gott vi kunde honom för det nya livet som storebror. I alla fall så mycket man kan med en 1,5-åring.

När Mille kom och hälsade på mig och Hillevi på BB hade han bara en sak för ögonen. Han skulle leverera den nyinköpta gosedjursgiraffen till sin nyvunna lillasyster. Det var som att han förstod att det var något värdefullt och speciellt över henne och han var mycket stolt när de sågs för första gången.

Efter den stunden har han behandlat Hillevi som en naturlig familjemedlem och han är mycket noga med att veta var hon befinner sig och ser till att hjälpa till att ta hand om henne så gott han kan. Flera gånger om dagen kommer han fram till någon av oss med händerna utsträckta för att visa att han vill hålla i sin lillasyster. Det är sådant som får ett föräldrahjärta att smälta.

Man får lite dåligt samvete, då jag på något sätt förutsatte att den första känslan som skulle komma över Mille var svartsjuka. Visst är det konstigt att man tänker så? Borde jag inte i första hand tänkt på hans omhändertagande sidor och på hans förkärlek till andra barn? I stället var jag rädd att allt skulle braka samman, men än så länge har han verkligen visat upp det motsatta.

Jag är medveten om att hans attityd nog kommer att ändras emellanåt, men jag tänker inte vänta in det. Bakslaget får väl komma när det kommer, om det gör det, men fram till dess kommer jag njuta av att se min lillgamla kille ta hand om sin syster och stolt stå vid hennes sida. Jag tror att detta är början på något mycket stort...

Tänk om...



Tänk om man inte behövde oroa sig över lidande i världen, tänk om man slapp rädas med de som bor och befinner sig i Japan. Tänk om man kunde ana lite hopp i denna katastrof! Tänk om man kunde ge befolkningen i Libyen trygghet och framtidstro. Hillevi ligger här ovetandes om världens oro och uppror. Tänk om alla för en stund kunde inneslutas av den trygghet hon känner! Utan att behöva känna oro, rädsla och förtryck.

lördag 19 mars 2011

Välkommen dotter



Efter ett långt blogguppehåll är jag tillbaka, nu även med min lilla dotter vid sidan. Nu har hon kommit, vår Hillevi, och vi är gränslöst tacksamma för att ha fått henne till oss.

Hon hade bråttom ut, men allt gick bra, och vi har mått bra allihopa efteråt. Hon är lika välskapt och fin som sina bröder, fast hon har lite mer huvudbeklädnad. Mille är stolt och mycket duktig i sin nya roll som storebror och han är noga med att se till att Hillevi har det bra och att han vet var hon befinner sig.

Även jag och Kristian är så klart mycket stolta och glada och just nu känns livet helt fantastiskt. Tänk att jag efter det vi gått igenom skulle välsignas med två så undebara ungar. Tack gode Gud för det!

tisdag 8 mars 2011

En unge i minuten

Dokumentära serier har länge varit inne att visa på tv. Kanske särskilt sådana som handlar om sjukvård och kanske i synnerhet de som handlar om barnafödande. Jag har dock aldrig känt något behov att titta på sådana serier. Jag tycker inte att det är särskilt lockande att se folk i den utsatta situation man befinner sig i på sjukhus. Sedan gör mina blandade erfarenheter av förlossningar att jag helt enkelt har för många känslor på ytan för at kunna tillgodogöra mig innehållet av dessa serier på ett bra sätt.

Premiären av en ny förlossningsserie igår tänkte jag ändå ge en chans. Jag tittade i ca tio minuter innan jag bytte kanal. Jag kände helt enkelt att det inte var rätt tid för mig att titta på andra som födde barn strax innan jag själv ska ligga där på britsen. Än behöver jag lite verklighetsflykt utan att kastas in i det som ska komma.

Jag vet ju ungefär vad som ligger framför. Som tredjegångsföderska får man ändå betraktas som relativt erfaren, men det har också lärt mig att man inte kan veta på förhand hur det kommer att bli. Varje förlossning är unik, precis som vi alla är olika. Och även om det föds en unge i minuten kan man inte veta hur nästa förlossning kommer bli. Tilliten till de som finns runt omkring blir då så viktig. Och även om det kan kännas skrämmande är det också mycket vackert.

måndag 7 mars 2011

Funderingar

Sedan början av den här graviditeten har vi vetat ungefär hur den ska sluta. Jag syftar inte på att det ska komma en bebis utan på vilket sätt den ska komma. Det är nämligen så att mina tidigare förlossningar har haft ett snabbt förlopp. Det i kombination med att vi bor nästan en timme från förlossningen och att vi ska hinna lämna av "storebror" innan, gör att vi blivit rekommenderade att sätta igång förlossningen på plats.

Detta besked kändes från början väldigt betryggande eftersom jag själv också upplevt mina förlossningar som mycket forserade. Nu mot slutet av graviditeten känner jag dock att det kanske inte är så farligt om det sätter igång spontant. Så snabbt kan det väl ändå inte gå? Förra förlossningen sattes igång för att vi önskade det av psykologiska skäl, men denna gång känner jag mig ändå redo för en spontan förlossning.

Dock vore det mindre kul att behöva möta upp ambulansen eller stanna vid vägkanten på vägen dit och föda. Det kanske skulle bli lite väl dramatiskt, även för mig. Samtidigt vill man lita på kroppen och man vill egentligen inte gå emot naturen och sätta igång en sådan här stor process innan kroppen själv gör det. På ett sätt känns det kontrollerat och sunt, men på ett annat sätt onaturligt.

Vi kommer nog följa rekommendationen, men ändå känns det som att trampa in på områden man inte borde behärska. Dock var förlossningen när Mille föddes så bra den kunde bli och den var ju kontrollerad. Egentligen spelar det inte så stor roll på vilket sätt vårt barn kommer till världen. Det viktigaste är att allt går bra för barnet och att alla mår bra efteråt. När man drar det till sin spets känns allt annat obefintligt.

lördag 5 mars 2011

Vad man glömmer fort!

När Mille var nyfödd fick vi besök av ett par kompisar som har en liten som är ett år äldre. När de uttryckte sin förundran över hur liten Mille var blev jag förvånad. De hade ju bara ett år tidigare haft en lika liten. Kom de inte ihåg hur det var?

Nu förstår jag på ett annat sätt. Jag reagerade likadant när jag träffade en nyfödd då Mille var ett år. Man glömmer så snart hur små de små knytena är i början. Likaså blir man påmind om att den där minsta tiden varar så kort tid. Jag kommer nog tänka på det mer den här gången, med den här bebisen.

Jag träffade två fyramånadersbebisar härom dagen och även om de var mycket små kändes de ändå stora i förhållande till vad de varit. Fyra månader är ju en så kort tid, men det händer så mycket i en liten människas liv på den tiden. Jag längtar till att få träffa våran lilla skrutt och det ska verkligen bli spännande och se vem det är.

Sedan ska vi i familjen njuta av varandras sällskap och skaffa många härliga minnen. För även om man glömmer bort hur små barnen är minns man mycket annat. Minnen vi får bära med oss alltid!

Att njuta i fulla drag

Det är mindre än två veckor kvar nu till förlossningen, men egentligen har jag nog inte fattat det riktigt ännu. Något som också slår mig är att det inte är säkert att vi vill ha fler barn efter detta och att detta i så fall kanske blir min sista graviditet. Verkligen inget bestämt, men jag ser ändå till att njuta i fulla drag av det jag får vara med om.

Under graviditeten har jag faktiskt lyckats fånga nuet utan att oja mig eller drömma onödigt mycket över framtiden. Jag har stannat där jag varit och känt en oerhörd tacksamhet och frihet över min situation. När jag packade BB-väskan tidigare idag slog det mig hur mycket som vi inte tänkt på. Inget panikartat så klart, men små detaljer som måste finslipas innan det är dags för bebisen att komma.

När som helst alltså. Kanske redan nästa vecka. Det känns overkligt, men ändå helt naturligt. Det är klart att det borde vara dags snart med tanke på att det var mitt i sommaren vi fick reda på att vi väntade en bebis till. Det var ju orimligt länge sedan känns det som. Ur det perspektivet känns det inte alls långt borta med en ny bebis. Dessutom har jag hunnit bli sugen på att sniffa på nyfödda kinder och allt annat mysigt som hör till. Välkommen när du än kommer!

onsdag 2 mars 2011

Brev till en fyraåring

Kära barn!

Tänk att du fyller fyra år idag. Det känns som igår den fantastiska dag vi fick bli föräldrar. Jag minns det i minsta detalj, den dagen du kom till oss. När du skrikande kom till världen och lades på mitt bröst var jag den lyckligaste i hela världen. Vi är så tacksamma över att vi fått lära känna dig och att vi fortfarande upptäcker nya saker hos varandra.

Du var redan från början nyfiken på livet och innan vi visste ordet av hade du börjat äta vanlig mat. Du lärde dig nya saker hela tiden, att krypa och att gå. När du började uttrycka dig och sätta ord på dina känslor kunde vi kommunicera på ett annat sätt. Du är så duktig och kan göra så mycket själv numera, sådant du behövde hjälp med förut.

När vi ser på dig kan vi se vem du är lik och man kan i dina karaktärsdrag ana vem du kommer att bli. Nu är du redan så stor, när du var nyfödd var det svårt att föreställa sig att den här dagen skulle komma. Du tar dig an dina små projekt och visar mer och mer för oss vem du är. Är inte livet spännande, lilla vän? Vi vill finnas nära dig och stötta dig när du faller och skratta med dig i dina glada stunder. Vi älskar dig och önskar dig ett rikt och fullt liv framöver!

Mamma


Tänk om jag skulle kunna skriva dessa rader på riktigt, om jag ändå kunde. Men det kan jag inte, det vore osant. Men jag kan skriva detta:

Älskade barn, du lever i mitt hjärta!