onsdag 23 mars 2011

Otroligt och ovärdeligt

När man mister ett barn i samband med förlossningen är omhändertagandet och agerandet av personalen på plats mycket viktigt för att man ska få en så värdig och bra upplevelse som möjligt. Vi var oerhört nöjda med bemötandet från personalen och barnmorskan som förlöste vår förstfödde fick vi båda direkt ett oerhört stort förtroende för. Jag kommer ihåg att jag slogs av att hon agerade så naturligt och proffesionellt, trots den jobbiga situationen. Hon var också väldigt uppmuntrande och var noga med att både jag och Kristian skulle må så bra som möjligt.

Dryga två år senare när Mille ska födas får vi reda på att samma barnmorska tilldelats oss. Gissa om vi blev tacksamma över det! Då kändes det så betryggande att få någon som kände till vår historia. Faktum var att vi fick frågan om det kändes okej att träffa henne igen, en fråga som vi givetvis tyckte var helt överflödig. Så klart att vi ville det! Vi visste också hur osannorlikt det egentligen var. Så mycket personal som roterar och rör sig i förlossningslokalerna. Det kändes helt fantastiskt, och det var jättekul att kunna knyta ihop säcken på något vis.

Nu när lilla Hillevi kom till världen hade vi på förhand bestämt en tid för igångsättning, detta på grund av att jag haft snabba förlossningar samt att vår resväg är ganska lång. Sen på grund av det som hände Elliot var det så klart skönt att vara på plats när det startade. När vi kom till dörrarna fick vi först vända för att det var fullt, och komma tillbaka ett par timmar senare. Det kändes så klart snopet men vi kunde bara lyda. När vi kom tillbaka blev jag inlagd och tre timmar senare föddes Hillevi, och vem var ansvarig barnmorska, om inte samma person som förlöst mina två gossar. Otroligt, eller hur?

Det som både jag och Kristian insett i efterhand är att vi nog inte skulle fått henne igen om vi inte ofrivilligt fått skjuta upp förlossningen ett par timmar. Barnmorskan gick nämligen på sitt pass fyrtio minuter innan lillan kom. När vi förstod att vi skulle få samma barnmorska igen blev vi jätteglada. Det kändes för bra för att vara sant. Vi kände oss enormt trygga och jag är övertygad om att någon annan, större än oss, haft ett finger med i spelet. För oss har hon varit lite av en ängel och det är konstigt att man kan lita så fullstänsigt på en person man träffat så få timmar ändå.

Vad heter hon då, vår hjältinna? Hon heter Karin och det finns en i vår absoluta närhet som också kommer heta det, gissa vem?

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar