lördag 27 juni 2009

En chokladkaka i veckan, men i hur många veckor?

I mitten av veckan var vi på ett ultraljud. Vårt fjärde ultraljud denna graviditet, men det känns lika speciellt varje gång. Vi har inga fler kontroller inplanerade på specialmödravården i Borås, men om vi känner att vi skulle känna oss lugna med fler kontroller så går det att fixa med kort varsel. Det känns bra att veta.

Tillväxtkontrollen, som den kallas, gick ut på att vår fantastiska läkare Karin tog mått på huvud, lårben och buk (på "Sten-Åke" alltså) och utifrån dessa uppskattade vikten på barnet. Nu väger han ca 2400 gram! En ganska stor kille alltså. Vid förra tillväxtkontrollen för fem veckor sedan vägde han ca 1300 gram. Han växer bra alltså och det gör mamma och pappa lugna. Vikten har nästan fördubblats på dessa veckor vilket är rätt fascinerande. Han följer medelkurvan i princip perfekt och det är skönt eftersom det utesluter en del orosmoment.

Vi har snart gjort 35 hela veckor och om förlossningen skulle sätta igång nu skulle man inte hindra den. Nu får "Sten-Åke" alltså komma när han vill, även om han så klart gärna helst får lägga på sig lite mer hull och muskler. Alla vitala organ är dock färdiga för livet utanför livmodern. I vikt kommer han öka ca 200-300 gram i veckan de sista veckorna. Det är ju lika mycket som en stor chokladkaka!

Vi ska eventuellt få sätta igång förlossningen lite tidigare beroende på hur jag mår mot slutet, men jag hoppas att jag känner mig lugn och att förlossningen sätter igång naturligt. Däremot gör det mig inget om jag får föda några veckor för tidigt denna gång också, ju förr desto bättre.

På tal om förlossning fick vi också gå in på förlossningsavdelningen en tur och det var värdefullt. Vi fick gå in i det observationsrum där Elliot dödförklarades och även i den förlossningssal där han föddes. Det kom många tårar, men det kändes bra att få återkomma till lokalerna innan det är dags för Elliots lillebror att komma till världen. Förhoppningsvis kommer samma lokaler då att bidra till några mycket positiva minnen.

tisdag 23 juni 2009

Snark!

Klockan är ca 22:30 och det är fortfarande ljust ute. Man skulle lätt kunna tro att klockan är strax innan åtta. Jag däremot känner mig kollosalt trött och för min del känns det som om klockan passerat midnatt. Det är svårt att föreställa sig att kroppen blir så trött av att bära på någon annan. "Sten-Åke" gör att jag mår bra, men det tar på krafterna minst sagt.

Jag ska inte klaga på min nattsömn. Jag får mina timmar, även om jag vaknar minst en gång varje natt för att gå på toa eller byta sovställning. Oftast är det så omständigt att vända sig om att jag blundar och hoppas att somna om utan att behöva göra något. Tyvärr fungerar det sällan. Jag får snällt ta sats och vända mig om och ignorera känslan av att det knakar i bäckenet och att jag blir så andfådd att Kristian skulle kunna tro att värkarna satt igång.

Hur som helst ska det bli skönt när jag om en vecka slutar jobba. Jag kan dock inte klaga allt för mycket på mina arbetsuppgifter. De är mest av social karaktär och då trivs jag som fisken i vattnet, men visst kommer jag uppskatta att få va ledig en stund innan "Sten-Åke" kommer.

Nu ska jag gå till vila för natten och hoppas jag får en god natts sömn innan klockan ringer i morgon. Innan jag somnar kommer nog "Sten-Åke" komma igång ordentligt som han brukar och det är mysigt att ligga och "kommunicera" med honom lite innan jag somnar. Det är ingen idé att vänta på att han ska lugna ner sig, det är bara att somna trots hans protester. När jag vaknar på nätterna håller han på och sparkar för fullt, som om han inte tagit nån paus.

Den lille killen kommer nog hålla oss vakna många nätter framöver, men det är faktiskt inte något som oroar mig. Trots att jag har ett stort sömnbehov. Jag är säker på att "Sten-Åke" kommer vara värd varenda minut av nattvak. Det är han redan!

lördag 20 juni 2009

Funderingar om tid

Så var snart midsommar förbi för det här året. Ett år har gått sen senast och det har hänt en hel del sen dess. Vid den här tiden för ett år sedan avslutade jag min sjukskrivning för sorgearbete, gick på semester och började sedan jobba heltid till hösten. Dessutom började vi förbereda oss mentalt för att utöka familjen igen, även om vi verkligen inte vågade ta någonting för givet. Det känns som om allt detta hände för väldigt längesedan, samtidigt som tiden går otroligt fort när det händer mycket.

När jag blev gravid i höstas flyttade jag fokus in i framtiden på ett helt annat sätt än tidigare. Förut hade jag mest gått och tänkt på tiden som legat bakom, och varit kvar i den situation där Elliot lämnade oss. Visserligen ville jag blicka fram, men det fanns egentligen ingenting konkret att sätta blicken på. En stor förändring tvingar en att se framåt och det är nyttigt! Jag måste fokusera på framtiden för vår sons skull. Det fungerar inte att leva i det förflutna, även om jag fortfarande delvis gör nedslag där. Det kommer nog utvecklas till en sund balans där jag kan ta vara på mina glada och sorgsna minnen, samtidigt som jag kan förvalta det vi kallar "idag".

Innan denna helg återkommer har vi en ny familjemedlem hos oss och det har nog hänt en hel del annat i livet. Jag vill gärna tro att vi kommer få våra liv berikade ytterligare och att tiden hjälper oss att vara tacksamma över det.

Tiden är ett klurigt fenomen, men en nödvändig begränsning för att vi ska kunna koncentrera oss på det som ligger närmast och det som är viktigt. Vi behöver nog den begränsningen eftersom vi mentalt inte mår bra av att befinna oss på för många ställen samtidigt.

tisdag 16 juni 2009

Ett viktigt val

En av de första besluten vi tar för våra barn är vad de ska heta. Namnet kommer följa personen under hela livet och dessutom stå på gravstenen när livet är slut. Namnet ger personen i fråga en identitet när kommande generationer släktforskar och vill veta mer om sitt ursprung. Detta gör beslutet till ett av de viktigaste och mest spännande besluten gällande våra barn.

Hur ska man tänka? Ska man välja ett modernt namn, eller ett gammalt namn? Ska man välja ett bibliskt namn eller kanske ett kungligt namn? Ska namnet återfinnas i släkten, eller är det viktigt med betydelsen av namnet?

Jag vill gärna att namnet är fint och lagom vanligt. Det får gärna vara ett tidstypiskt namn, men inte för vanligt. Sen vill jag heller inte att det är så ovanligt att folk tror att man hittat på ett eget namn bara för att vara annorlunda. Dessutom tycker jag att det är viktigt att namnet passar bra ihop med namnet "Elliot". Även om vi antagligen inte kommer kunna använda namnen i kombination så mycket som vi skulle vilja, så känns det naturligt att bröderna ändå har namn som passar hyfsat bra ihop. Därmed inte sagt att det behöver börja på E, men vem vet?

Betydelsen är givetvis också av vikt. När det kommer till betydelse behöver man inte bara se till den officiella betydelsen av namnet, utan vad namnet betyder för en själv. Kanske finns det en erfarenhet eller känsla som gör att namnet får en positiv betydelse.

I nuläget sitter två listor på kylskåpet. En lista med Kristians förslag på pojknamn och en med min. Vi är inte helt överens, även om vi tagit många steg framåt sen vi började tala om namn. Det är tre tilltalsnamn som återfinns på båda listorna. Så det ser ut som om lillkillen kommer få ett namn i alla fall. Men än är det ett tag kvar så vi hinner nog fundera några vändor till.

söndag 14 juni 2009

Konsten att vara tacksam

Jag sitter här och märker att jag blir irriterad av att kvällssolen skiner mig i ansiktet. För bara några timmar sedan var jag smått nedstämd över det åskväder som mörkat himlen och skymt solen. Egentligen borde jag tacksamt vända ansiktet mot solen och njuta av att molnen är borta och att man kan se den blå himlen. Det är konstigt hur lätt vi människor klagar över saker och ting hur vi alltid lyckas hitta saker i våra liv att vara missnöjda över.

Jag kan komma på mig själv med att klaga över de mest världsliga ting. Det kan handla om allt från fläckar på kläder till onödiga inköp där pengarna kunnat utnyttjas på ett bättre sätt. Dock har givetvis mitt perspektiv ändrats sedan Elliots bortgång, men jag känner mig dålig i ljuset av det när jag klagar över mina banala bekymmer.

Jag har många gånger känt mig bitter över det som hände mig och Kristian. Jag skulle alla gånger vilja vara utan denna erfarenhet, men den har ändå lärt mig en hel del. Perspektiv har ändrats. Småsaker har blivit viktiga och det som var viktigt förut har marginaliserats. Trots att jag blivit av med en familjemedlem är jag nog ändå en mer tacksamt lagd person nu än tidigare. Jag ser tydligare livets glädjeämnen.

Dock gäller detta så klart inte rakt av. Det är mycket svårt att ha ett sådant tänkesätt hela tiden. När vi fick ett positivt graviditetstest i slutet av förra året ville jag resterande tid av graviditeten vara tacksam varenda minut. Det är jag visserligen på ett sätt, men visst klagar jag över saker som jag nog inte borde. Jag har haft en i princip problemfri graviditet, men det är ändå förvånansvärt lätt att klaga de få gånger ryggvärken kommer. Dock är jag mycket noggrann med att inte klaga då "Sten-Åke" rör sig otroligt mycket eller då han sparkar så hårt så det nästan gör ont. Jag är glad även när jag får klockrena revbensträffar. Jag skulle aldrig kunna klaga på att mitt barn var så fullt med liv.

Även om jag är tacksam över mycket i livet kan det vara svårt att vara tacksam i stort. När man haft en stor sorg vet man hur allt vänds uppochner på en stund och att ingenting blir sig likt. Kan man vara tacksam då? Man undrar varför just vi drabbats och man ser framför sig hur livet skulle vara om allt skulle gått på ett annat, bättre sätt. Givetvis kan jag inte känna tacksamhet över en stor sorg! Det skulle vara omänskligt. Däremot har jag upptäckt andra saker att vara tacksam för. Saker i livet som jag tidigare tog för givet. När vi ser oss omkring med öppna och ärliga ögon kan vi alla se sådana saker, stora eller små. Men visst är det en konst att vara tacksam...

torsdag 11 juni 2009

Kvalitet eller kvantitet?





Såg på aktuellt igår att läkare på vissa ställen får bonusar genom att ta emot fler patienter. Titta gärna på inslagen för att få en egen uppfattning.

Min egen erfarenhet av läkare och effektivitet är minst sagt komplicerad. När jag sökte läkarhjälp när jag hade värkar (jag visste då inte att det var värkar, men det gjorde fasligt ont) blev jag hemskickad efter att ha träffat en läkare i ca 10-15 minuter. Jag som aldrig innan dess gjort ett läkarbesök som vuxen kände då inte att det var något som eventuellt var konstigt. Jag tyckte mest det var skönt att komma hem igen, att få bekräftat att det inte var något farligt.

Det som hände sedan, beroende eller oberoende av detta, var att jag väldigt sent i värkarbetet, med krystvärkar, åkte in till förlossningen i Borås och fick beskedet att gossebarnet var dött. Mina tankar har självklart till stor del gått till att analysera denna dags händelser för att se om det var något som gick fel redan tidigare på dagen.

Jag är medveten om att Elliot kanske skulle dött även om vi åkt in nio timmar tidigare, men eftersom svaren om varför han dog lyser med sin frånvaro är det lätt att älta och tro att man kunnat göra något annorlunda som gett andra konsekvenser. Dessutom kände jag tydliga fosterrörelser under eftermiddagen jag gick hemma efter läkarbesöket.

Därför blir jag upprörd när jag ser att man vill locka läkarna till att ta fler patienter. Jag tror att de redan i dagsläget är tillräckligt pressade och att löften om bonus skulle leda till mer eventuellt slarv är jag rädd. Visserligen skulle fler människor få vård, men vad blir det för vård när patient och läkare knappt växlar ord med varandra, för det var så det var för mig.

Vi får hoppas att detta förslag inte leder till det jag befarar. Förhoppningsvis kommer beslutet följas upp och kvaliten kommer förhoppningsvis att utredas, hur man nu kan göra det. Jag är i alla fall orolig att jag kommer bäva ännu mer för att gå till vårdcentralen om detta system etablerar sig i sjukvårdens Sverige.

Och frågan är: Kommer detta beslut leda till att stärka kvaliteten inom vården eller kommer det endast förbättra besöksstatistiken?

onsdag 10 juni 2009

Så likt, så olikt



Ultraljudsbilderna visar Elliot överst och "Sten-Åke" underst, båda någon gång i graviditetsvecka 16-17. Det är uppenbart att det finns likheter. Det är för mig ofrånkomligt att jämföra denna graviditeten med den förra. Jag jämför illamående, humör, viktuppgång och fosterrörelser och märker att det i de flesta fall finns fler likheter än skillnader. Ringarna blev till och med den här graviditeten för små 63 dagar innan beräknad förlossning, exakt som förra gången!

Det finns en charm i att jämföra, men jag är samtidigt fullt medveten om skillnaderna. Förra gången var jag naivt ovetandes om vad som kan inträffa om något går fel, jag är mer medveten nu. Därför blir jag också ännu mer rädd att det ska ryckas ifrån mig. Jag känner samtidit en lycka och den är djupare än förut, nu när jag vet att allt kan försvinna i en handvändning. Jag är tacksam över att "Sten-Åke" sparkar på mig när jag försöker sova och jag är tacksam över att jag måste ta en paus när jag ska ta på mig strumporna.

Likheterna är något som gör att Elliots närvaro blir starkare än förut. Dessutom gör likheterna att jag funderar på hur mycket som kommer bli likt de kommande veckorna. Kommer utgången bli densamma. Det är den enda erfarenheten jag har och den har gjort mig medveten om livets bräcklighet. Samtidigt måste jag lita på förnuft och fakta som säger att det är orimligt att samma sak skulle upprepas.

Jag har trots mina små jämförelser inga problem att se "Sten-Åke" som en egen person, separerad från sin storebror. Vi har hela tiden varit noga med att han ska få vara sin egen, även i andras ögon. Det är två olika pojkar på bilderna ovan, med olika liv och förutsättningar. Tyvärr fick Elliot inte chansen att bli den han skulle här hos oss.

tisdag 9 juni 2009

Ett steg närmare målet...eller starten!


Idag, första dagen på mitt sommarlov, har jag haft besök av Ruth och Hanna. Efter min tenta igår gick jag till Villervalla och köpte en mössa till "Sten-Åke" som Ruth idag fick prova. Visst är hon bedårande!

Nu när terminen är förbi innebär det mentalt att jag förflyttar mig kusligt nära den stundande förlossningen. Den relativt nyanlända utåtnaveln vittnar om att det inte är långt kvar innan "Sten-Åke" ser dagens ljus. Det är spännande på mer än ett sätt. Än så länge har jag lyckats hålla den värsta oron på avstånd, men visst tänker jag mycket. Bön, samtal, humor och Kristian får hjälpa mig att klara av den sista tiden innan beräknad förlossning.

På grund av min tidigare erfarenhet av graviditet ser jag förlossningen som ett mål, eftersom den förra inte avslutades på det sätt vi tänkt. Förlossningen och första mötet med Elliots lillebror blir ett viktigt mål, men samtidigt är det en början. För de allra flesta börjar vår livsresa i samband med förlossningen och den åsikten delade även jag för några år sedan.

Lilla Ruth, som är så fantastiskt skapad, inspirerar mig att även se livet efter förlossningen med hopp och förväntan. När "Sten-Åke" väl visar sig avslutar vi en period och påbörjar en annan. Vi kommer äga framtiden och den framtiden är inte särskilt långt borta nu...

söndag 7 juni 2009

Du gamla, du fria

Igår var det nationaldag och idag är det valdag. Trevligt sammanträffande att dessa infaller samma helg. I Sverige brukar nationaldagen inte firas lika intensivt som i vårt grannland Norge, men visst finns det skäl att fira.

Jag tänker kanske inte först och främst på att Hurra för det gamla Sverige, och dess tradition och anor, utan jag tänker mer på den demokratiska frihet vi har här. Yttrandefrihet, religionsfrihet och tryckfrihet är några av de friheter som borde vara självklara i hela världen, men som inte är det. I Sverige tar vi dessa friheter för givna, och vi är lata när det gäller att gå och rösta i det val som är i dag till EU-parlamentet.

Vi verkar vara väldigt flitiga och villiga att rösta i "Idol", "Melodifestivalen" och andra olika sammanhang, trots att det då ofta kostar pengar. Att rösta i EU-valet kostar ingenting, förutom det att du förväntas sätta dig in i frågan tillräckligt mycket för att kunna fatta ett bra beslut om hur du ska nyttja din röst. Att det inte finns tillgänglig information är skitsnack. Det har aldrig varit enklare att klicka sig fram på de olika hemsidorna och ta del av de olika politiska budskapen. Själva röstningsprocessen är heller inte ett dugg komplicerad. För mig tog det mindre en fem minuter totalt och dessutom kan man förtidsrösta om man inte är hemma över helgen.

Vi kan ha olika åsikter om EU och den enskilda medborgarens möjligheter att påverka, men röstdeltagandet borde ändå vara högt. Det borde vara högt för att vi borde inse vår möjlighet i att uttrycka vår åsikt om vilka som bör representera oss. Det borde vara högt för att det är lätt och tillgängligt att rösta, och för att man kan se det som en medborgerlig skyldighet likaväl som en rättighet. Det borde vara högt för att vi har en stark tro för den demokratiska processen, även om det fortfarande finns mycket att förbättra.

Jag hoppas för min del att det blir rusning till vallokalerna idag och att så många som möjligt röstar. Vet man inte vad man ska rösta kan man åtminståne rösta blankt för att visa att man uppskattar att få vara delaktig i denna politiska process.

Jag har röstat och skulle känna mig lat och oengagerad om jag inte gjorde det. Dessutom skulle det kännas konstigt och jobbigt att inse att andra människor beslutat om mina representanter. Man kanske tror att man kan skylla valresultatet på andra om man inte röstar, men man kan aldrig placera sig utanför det samhälleliga sammanhang som vi alla lever och verkar i. Det tycker jag att vi alla borde inse!

torsdag 4 juni 2009

Sjungom studentens lyckliga dag...

Studenten kommen och många förväntansfulla ungdomar kastar sig ut i livet. Fantastiskt! För min del har det hunnit gå hela fem år sedan den dagen och man undrar vart de åren tagit vägen. När man sedan tänker närmare på det har det hänt rätt mycket sen dess. Jag har hunnit påbörja två utbildningar, gift mig och jobbat ett par. Under denna tid har jag hunnit få och förlora barn och hunnit bli gravid med ett andra. Så visst har det hänt grejer sen man ovetandes och oskuldsfull lämnade sundlers korridorer.

Vad man ska göra i livet vet jag nog mindre nu än innan studenten. Man förvirras av alla alternativ och möjligheter som öppnas för en efter skolan. Ska man resa, jobba, plugga eller hitta på något annat och vart ska man resa, var ska man jobba och vad ska man plugga? För min del har alla dessa friheter snarare lett till att jag blivit mer velig än någonsin.

Om jag gått min första utbildning utan avbrott skulle jag ta examen idag. Visst är jag avundsjuk på de som är färdiga lärare nu, det valet har ju också det format livet jag har idag. Många erfarenheter och många av mina kontakter skulle jag ju vara utan om jag aldrig avbrutit utbildningen. Många sammanhang hade varit outforskade, medan andra hade utforskats. Vissa glädjeämnen jag varit med om hade uteblivit, medan jag säkert också gått miste om många.

Man gör sina val och får leva med dess konsekvenser. Det är det som gäller när man är vuxen. Man förväntas fatta kloka beslut utifrån kända (och okända) fakta. Framtiden är oviss och det är det som är charmen, men också det som känns farligt.

Det skulle varit skönt att få veta i förväg vad ens val skulle leda till, men eftersom livet innehåller både glädje och smärta finns det en finess i att portionera ut det i lagom stora portioner. Psalmen "Blott en dag" känns otroligt vis och förståndig och gör att jag känner tillit att vila i dagen som är.

För min del finns många aber om framtiden, men det finns en uppgift som utan tvekan är viktigare än alla andra; "Sten-Åke". Känns fel att kalla honom "uppgift", men det får beskriva hur viktig jag tycker han är. Han och Elliot har fått mig att se annorlunda på livets andra delar, så som vikten av yrkesval och karriär.

Även om jag fortfarande är osäker på hur framtiden kommer te sig ska man ta vara på de ungdomliga framtidsförhoppningarna. De hjälper en när livet blir kämpigt. Framtidstron ska man hålla fast vid och det är våra nybakade studenter ypperliga exemmpel på. Grattis alla som tar studenten eller examen. Jag gläds med er och er framtidstro! ni är fantastiska förebilder!

måndag 1 juni 2009

Vad är en mor?

Igår var det mors dag! En glädjefylld dag till för att fira våra mödrar. Genom alla åldrar uppvaktar vi våra mödrar för att visa den kärlek vi känner för dem.

Förutom glädje ger dagen mig tid att tänka på min situation. Hur blir föräldraskapet till ett bortgånget barn bekräftat och tillgodosett. Rent biologiskt är det inga problem att se sig själv som mamma. Jag har ju gått igenom samma process som alla andra mödrar i samband med graviditet och förlossning.

Men kulturellt sett är jag inte den mamma jag skulle vilja vara. Jag har ingen erfarenhet av ammning, blöjbyte och nattvak. Något jag verkligen skulle vilja dela med mina systrar. När samtalen kommer in på klassiska barnämnen är jag lika nollställd som vem som helst som inte är förälder. Möjligtvis har jag samlat på mig en del teoretisk kunskap, men det finns verkligen en kluvenhet eftersom jag själv och min omgivning inte alltid tycks ha samma syn på mödraskap.

Jag förstår att mödraskapet är något som underhålls och byggs på allteftersom, men det är också ett tillstånd. Jag känner i allra högsta grad oändlig kärlek till det barn jag förlorat. Den kärlek som gör att jag skulle vara beredd att göra vad som helst för Elliot.

I och med vår nya graviditet är det mycket som ställs på sin spets. Man märker att omgivningen har olika syn på ens roll. Vissa ser det som en självklarhet att Elliot ska bli storebror, andra gläder sig åt att vi ska få bli föräldrar för första gången. Jag kan förstå hur de tänker, men om jag skulle se "Sten-Åke" som vårt första barn skulle jag också förneka den korta och mycket anonyma tid jag hade med Elliot.

Detta gör det svårt att svara på frågan om det är vårt första barn. Frågan som kommer från människor vi precis mött eller lärt känna. Beroende på vad jag svarar innnebär det antingen att jag undanhåller information eller att jag kastar personen in i mitt livs viktigaste erfarenheter. Ganska svår balansgånng har det visat sig. Hittills har jag ändå alltid sagt att det är vårt andra, vilket också lett till att historien om Elliot kommit fram. Det är som sagt ett svårt läge, men jag har försöker att avdramatisera och göra det så komfortabelt som möjligt för de jag möter. Jag tycker för min del inte att det är besvärande eller betungande att tala om Elliot och vill heller inte att andra ska tycka det.

Man kan konstatera att det är mycket i livet som inte är svart eller vitt. Jag upplever att jag själv än så länge är i någon typ av gråzon gällande föräldrarollen, ofrivilligt men sant. Man ska nog vara försiktig med att kategorisera för mycket, även om det är enklast ibland.

Mors dag är förknippad med lycka, även för mig. Dock finns det i min värld numera också stora inslag av saknad. Dagen ger utrymme och möjlighet att fundera över det man är tacksam över och annat som är viktigt. Dessutom får man möjlighet att fundera över frågan om vad en mor är...