måndag 1 juni 2009

Vad är en mor?

Igår var det mors dag! En glädjefylld dag till för att fira våra mödrar. Genom alla åldrar uppvaktar vi våra mödrar för att visa den kärlek vi känner för dem.

Förutom glädje ger dagen mig tid att tänka på min situation. Hur blir föräldraskapet till ett bortgånget barn bekräftat och tillgodosett. Rent biologiskt är det inga problem att se sig själv som mamma. Jag har ju gått igenom samma process som alla andra mödrar i samband med graviditet och förlossning.

Men kulturellt sett är jag inte den mamma jag skulle vilja vara. Jag har ingen erfarenhet av ammning, blöjbyte och nattvak. Något jag verkligen skulle vilja dela med mina systrar. När samtalen kommer in på klassiska barnämnen är jag lika nollställd som vem som helst som inte är förälder. Möjligtvis har jag samlat på mig en del teoretisk kunskap, men det finns verkligen en kluvenhet eftersom jag själv och min omgivning inte alltid tycks ha samma syn på mödraskap.

Jag förstår att mödraskapet är något som underhålls och byggs på allteftersom, men det är också ett tillstånd. Jag känner i allra högsta grad oändlig kärlek till det barn jag förlorat. Den kärlek som gör att jag skulle vara beredd att göra vad som helst för Elliot.

I och med vår nya graviditet är det mycket som ställs på sin spets. Man märker att omgivningen har olika syn på ens roll. Vissa ser det som en självklarhet att Elliot ska bli storebror, andra gläder sig åt att vi ska få bli föräldrar för första gången. Jag kan förstå hur de tänker, men om jag skulle se "Sten-Åke" som vårt första barn skulle jag också förneka den korta och mycket anonyma tid jag hade med Elliot.

Detta gör det svårt att svara på frågan om det är vårt första barn. Frågan som kommer från människor vi precis mött eller lärt känna. Beroende på vad jag svarar innnebär det antingen att jag undanhåller information eller att jag kastar personen in i mitt livs viktigaste erfarenheter. Ganska svår balansgånng har det visat sig. Hittills har jag ändå alltid sagt att det är vårt andra, vilket också lett till att historien om Elliot kommit fram. Det är som sagt ett svårt läge, men jag har försöker att avdramatisera och göra det så komfortabelt som möjligt för de jag möter. Jag tycker för min del inte att det är besvärande eller betungande att tala om Elliot och vill heller inte att andra ska tycka det.

Man kan konstatera att det är mycket i livet som inte är svart eller vitt. Jag upplever att jag själv än så länge är i någon typ av gråzon gällande föräldrarollen, ofrivilligt men sant. Man ska nog vara försiktig med att kategorisera för mycket, även om det är enklast ibland.

Mors dag är förknippad med lycka, även för mig. Dock finns det i min värld numera också stora inslag av saknad. Dagen ger utrymme och möjlighet att fundera över det man är tacksam över och annat som är viktigt. Dessutom får man möjlighet att fundera över frågan om vad en mor är...

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar