Så likt, så olikt

Ultraljudsbilderna visar Elliot överst och "Sten-Åke" underst, båda någon gång i graviditetsvecka 16-17. Det är uppenbart att det finns likheter. Det är för mig ofrånkomligt att jämföra denna graviditeten med den förra. Jag jämför illamående, humör, viktuppgång och fosterrörelser och märker att det i de flesta fall finns fler likheter än skillnader. Ringarna blev till och med den här graviditeten för små 63 dagar innan beräknad förlossning, exakt som förra gången!

Det finns en charm i att jämföra, men jag är samtidigt fullt medveten om skillnaderna. Förra gången var jag naivt ovetandes om vad som kan inträffa om något går fel, jag är mer medveten nu. Därför blir jag också ännu mer rädd att det ska ryckas ifrån mig. Jag känner samtidit en lycka och den är djupare än förut, nu när jag vet att allt kan försvinna i en handvändning. Jag är tacksam över att "Sten-Åke" sparkar på mig när jag försöker sova och jag är tacksam över att jag måste ta en paus när jag ska ta på mig strumporna.

Likheterna är något som gör att Elliots närvaro blir starkare än förut. Dessutom gör likheterna att jag funderar på hur mycket som kommer bli likt de kommande veckorna. Kommer utgången bli densamma. Det är den enda erfarenheten jag har och den har gjort mig medveten om livets bräcklighet. Samtidigt måste jag lita på förnuft och fakta som säger att det är orimligt att samma sak skulle upprepas.

Jag har trots mina små jämförelser inga problem att se "Sten-Åke" som en egen person, separerad från sin storebror. Vi har hela tiden varit noga med att han ska få vara sin egen, även i andras ögon. Det är två olika pojkar på bilderna ovan, med olika liv och förutsättningar. Tyvärr fick Elliot inte chansen att bli den han skulle här hos oss.