Funderingar om tid

Så var snart midsommar förbi för det här året. Ett år har gått sen senast och det har hänt en hel del sen dess. Vid den här tiden för ett år sedan avslutade jag min sjukskrivning för sorgearbete, gick på semester och började sedan jobba heltid till hösten. Dessutom började vi förbereda oss mentalt för att utöka familjen igen, även om vi verkligen inte vågade ta någonting för givet. Det känns som om allt detta hände för väldigt längesedan, samtidigt som tiden går otroligt fort när det händer mycket.

När jag blev gravid i höstas flyttade jag fokus in i framtiden på ett helt annat sätt än tidigare. Förut hade jag mest gått och tänkt på tiden som legat bakom, och varit kvar i den situation där Elliot lämnade oss. Visserligen ville jag blicka fram, men det fanns egentligen ingenting konkret att sätta blicken på. En stor förändring tvingar en att se framåt och det är nyttigt! Jag måste fokusera på framtiden för vår sons skull. Det fungerar inte att leva i det förflutna, även om jag fortfarande delvis gör nedslag där. Det kommer nog utvecklas till en sund balans där jag kan ta vara på mina glada och sorgsna minnen, samtidigt som jag kan förvalta det vi kallar "idag".

Innan denna helg återkommer har vi en ny familjemedlem hos oss och det har nog hänt en hel del annat i livet. Jag vill gärna tro att vi kommer få våra liv berikade ytterligare och att tiden hjälper oss att vara tacksamma över det.

Tiden är ett klurigt fenomen, men en nödvändig begränsning för att vi ska kunna koncentrera oss på det som ligger närmast och det som är viktigt. Vi behöver nog den begränsningen eftersom vi mentalt inte mår bra av att befinna oss på för många ställen samtidigt.