fredag 29 januari 2010

Ett uns av dåligt samvete...


Jag känner mig otillräcklig. Mille tar upp mer än nog av min tid och visst känner jag att jag kan tillgodose hans behov. I alla fall för det mesta. Problemet ligger hos hans storebror, eller ska jag säga änglastorebror. Trots att Elliot inte är i livet kan jag känna dåligt samvete över att jag inte ägnar honom mer tid.

Jag tänker konstant på honom. Det har jag gjort de senaste åren, men jag har inte utryckt min saknad i handling särskilt mycket på senare tid. Graven blir inte besökt lika ofta och hans fotoalbum kommer fram med allt glesare mellanrum. Första året gick vi till graven varje dag och sedan blev det lite glesare. Nu var det länge sedan jag var där, trots att jag kan se viloplatsen från sovrumsfönstret. Nu ligger kyrkogården täckt i snö och den släta ytan vittnar om att besökarna kommer sällan.


Jag vet att Elliot inte mår bättre av att jag går till kyrkogården, eller ser i albumen men jag får dåligt samvete ändå. Jag kör ofta förbi kyrkogården och tänker ofta att jag ska kika in, men det blir sällan så. Likaså tänker jag så när jag är ute och går. Det är inte en särskilt lång omväg att gå till graven, men det blir inte av det heller. I stället tar mer världsliga saker upp min tid och annat som rör sig i en mammas hjärna.

Det bästa är väl att inse att Elliot trots mina tillkortakommanden är en lika stor del av vår familj. Att jag kanske inte alltid kan visa min saknad i handling, men i tanke. Det får bli så, men ändå hoppas jag att jag kan bli bättre på att gå till hans egen plats. För även om det bara är hans skal som ligger där är det ändå där jag känner mig som närmast honom.

onsdag 27 januari 2010

Sjuk?


Idag vaknade jag upp och kände mig helt färdig, trots att dagen knappt börjat. Jag gav Mille lite mat och flyttade över honom till vår säng och vaknade någon timme senare av att Mille hade snurrat runt och låg och sparkade på mig. "Mamma, nu får du vakna. Jag vill faktiskt upp nu!".

Efter förmiddagsgröten och lite mys ligger han nu och tar förmiddagsluren och då passar jag på att ta igen mig. Jag mår mycket bättre nu, men jag känner mig ändå matt i kroppen. Babysimmet får vänta till nästa vecka. Jag blev helt blek när jag tänkte på att åka iväg ett par mil och genomgå allt som hör till för att få 40 varma minuter i bassängen. Nej, tack! Idag blev det en capuccino och choklad framför tv4-play i stället.

Det gäller att gilla läget när man känner sig lite slö. Även fast jag nu kan sitta och ta det lugnt med en kopp blir det andra bud när min lilla guldklimp vaknar igen. Då byts lugnet ut mot hets och känsla av otillräcklighet. Man vill ju tillgodose Milles behov, även om man själv känner sig trött och sliten. Det går att genomföra, men med en minskad dos tålamod.

Jag tror inte att jag har någon infektion i mig utan tror helt enkelt att det är vanlig, hederlig (!), utmattning. Jag har varit i gasen många dagar i streck och det sätter så klart sina spår. Även om man tror att man har oändligt mycket energi och stundtals känner sig oövervinnerlig.

Nu ska jag ta och vila lite till innan Mille ropar på mig. För då gäller det att vara redo för nästa halvlek!

måndag 25 januari 2010

Ett lite annorlunda intresse

Något som jag är svag för är intressant statistik. Jag ska inte säga all statistik, för det finns verkligen ointressant statistik. Vad som däremot är intressant är att man kan understödja nästan allt med statistik, men det tillhör en annan diskussion.

Den statistiken som intresserar mig främst är sådan som rör mitt liv eller mina intressen. Idag var det namnstatistik som föll mig i smaken, för idag släpptes nämligen namnstatistiken för nyfödda år 2009. Jag har alltid fascinerats av namn och det är ju extra intressant nu när ens eget barn finns med i den statistiken.

Namnen finns bara omnämda i tabellen om minst tio personer fått namnet minst ett av de senaste tio åren, så precis alla namn finns inte med, men det är ändå intressant att se vilka namn som florerar bland landets yngsta invånare.

Namnet Mille verkar öka, även om det fortrarande är under 100 varje år som får heta det. Om du vill se hur era favoritnamn ligger till, eller om du bara är allmänt intresserad, kolla in tabellerna här! Förutom allmän namnstatistik finns även listor med de populäraste flick- och pojk- namnen och listor över namntrender.

fredag 22 januari 2010

Sex månader av Mille...

Nu är Mille ett halvår gammal och det känns ändå som om han har funnits bra mycket längre. Det känns helt främmande att tänka sig ett liv utan honom, han har verkligen blivit en naturlig del av tillvaron. Att jag är hemma på heltid med Mille bidrar givetvis till att han naturligt blir centrum i vardagen.

Halvåret har bjudit på mycket. Vi har flängt fram och tillbaka mellan olika destinationer men samtidigt funnit varandra hemma. Bitterljuva vardagsäventyr har upplevts. Jag tänker på babysimmet som visserligen är kantat med krångel och komplicerade rutiner, men som oftast är riktigt kul när man väl är i bassängen.


Babysimmet har verkligen varit en plats där man märkt att Mille utvecklats. Han har blivit mer alert och mer kroppsmedveten. Det första året i en människas liv är så otroligt komplext. Nu sätts grunden till nästan allting. Motoriskt händer otroligt mycket och även mentalt. Medvetenheten ökar och man går från att vara bebis till att bli ett barn. Ett barn med egna personlighetsdrag och tankar.

När jag avslutar min föräldraledighet om drygt sju månader har jag bara påbörjat mitt föräldraskap. Det kommer sitta i lika mycket efteråt, även om jag inte har det som primär sysselsättning. Men visst är det så att jag alltid i framtiden i första hand kommer vara mamma, vare sig jag vill det eller inte. En ny familjemedlem har så stor påverkan på oss hur liten den en kan tyckas vara. I sex månader har jag varit en mamma för Mille, efter bästa förmåga och jag har lärt mig mycket om hur det är att vara småbarnsförälder. Om ytterligare sex månader kommer jag veta ännu mer om föräldraskapet, men jag kommer knappast vara fullärd, om man någonsin blir det.

Vad jag kommit fram till är i alla fall att det här med att ha barn absolut har fler fördelar än nackdelar. I skrivandets stund kan jag faktiskt inte komma på särskilt många nackdelar, i alla fall inte på det sättet att det känns som orimliga uppoffringar. För den kärlek jag känner för min son gör att även det som tidigare tycktes omöjligt och outhärdligt blir möjligt och uthärdligt.

Äntligen helg!



Visserligen är jag hemma för jämnan nu men det blir ändå extra lyxigt när pappa är hemma. Då njuter vi extra och ser till att få kvalitetstid. En promenad är bra för både kropp och själ. Särskilt i detta fantastiska väder. Trevlig helg på er!

torsdag 21 januari 2010

Framtiden rymmer många tankar


Idag vaknade jag med en klump i magen. Det hör inte till det normala ska jag tala om, men så var det i alla fall. Anledningen är min framtid. Framtiden är oviss för oss alla, och just nu funderar jag på min egen. Jag har på börjat konfronteras med verkligheten nu, när det bara är ett drygt halvår tills jag ska tillbaka till skolbänken igen. Eller ska jag det? Det var ju det jag skulle fundera på under min ledighet, huruvida förvaltningsprogrammet är något för mig.

Jag trivs jättebra där, men ändå funderar man på vad som blir bäst. Det bekväma är så klart att vara kvar eftersom det "bara" är två år kvar. Å andra sidan ska jag jobba länge med det jag bestämmer mig för, så då kan ett extra år i det perspektivet vara kort.

Klumpen är lite mindre nu, men man känner ändå att man vill komma till beslut. Jag har hela tiden tänkt att återvända till förvaltningsprogrammet, men ändå ifrågasätter jag mina planer. Pressen tycker jag också blir större eftersom Mille är med i bilden. Jag vill skapa en trygghet för honom. Innan kunde jag egentligen syssla men nästan vad som helst, till exempel nöjt mig med en praktikplats på något kul ställe. Det lockar inte lika mycket idag även om det kan vara spännande. Tryggheten med stabil inkomst är mer attraktivt eftersom det gör det lättare att erbjuda Mille det han behöver.

En ny fas i livet har tagit vid och den innefattar trygga avtal och försäkringar, även om jag så klart inte får tappa bort mig själv i allt detta. Det är ju trots allt min väg jag vill finna, vart den än pekar. Sedan kan jag ju alltid göra avstickare framöver, men jag vill på något sätt ta reda på vad jag vill främst.

Jag har ytterligare tre månader på mig att fundera innan ansökan till universitetet skall vara inne, så jag antar att jag får ta det hela med ro och faktiskt inse att jag har en plan. Jag ska bara komma fram till om den är realistisk. Och det ska jag göra samtidigt som jag njuter av ledigheten med världens bästa halvåring!

onsdag 20 januari 2010

Onaturligt oberörd?


När man har valt att tatuera sig får man räkna med att få frågan varför man valt ett visst motiv. Det tycker jag är självklart, eftersom varje tatuering har sin specifika och unika historia. Min nyaste tatuering är en ros med två namn, Elliot och Mille. Vid Elliot ser man ett kronblad som lossnat, som således får symbolisera att Elliot inte finns kvar i livet men ändå i vår familj.

Idag, efter att en bekant sett tatueringen, fick jag frågan om vem Elliot var och jag fick förklara vad som hänt. Efter snart tre år av återberättande talar jag till synes helt oberört om det värsta som hänt mig och jag undrar ibland om folk tror att jag är helt knäpp. Helt knäpp som kan berätta om en sådan tragedi så sakligt och neutralt. Men jag antar att det finns en funktion i det, att det som ligger långt bort i tiden också kommer längre bort rent känslomässigt. Annars skulle det kanske vara svårt att klara av allt man går igenom. Man måste ändå hela tiden vara skärpt för det som händer idag och inte fastna i det förflutna.

Även om mina känslor fortfarande kan vara i uppror har jag dem under kontroll och det blir bättre med tiden. Det är inte bara tomma ord utan det är faktiskt så. Bättre blir det men kanske aldrig helt bra...

Självklart förstår jag att jag inte kan börja gråta så snart Elliot kommer på tal, då skulle till slut ingen våga prata med mig. Tyvärr blir de flesta mycket obekväma i samtal som blir allt för känslosamma. Däremot finns det mycket medkänsla i de samtalen, hur obekväma de än kan verka. För mig har det varit viktigt med alla som har vågat stanna kvar, och de har de allra flesta gjort.

I ett samtal som blir djupt, men sakligt kan man lätt uppfattas som frånvarande, även om det är det sista man är. Man är snarare jättenoga med vad man säger, för att personen man pratar med ska få en så bra bild som möjligt om vad som hänt. Detta utan att tvinga på massa känslor. Man känner ju som sagt inte alltid personen särskilt väl och för den fortsatta bekantskapens skull vill man ändå ta det så varligt man kan.

Tatueringar är för mig ett slags vittnesbörd. Något som vittnar om hur en människa är eller vad en människa varit med om. Något som hör till det ytliga hos en människa, men som kan skvallra lite om det innersta. Det är häftigt tycker jag. Jag uppmuntrar inte med detta att alla ska springa och tatuera in det som är representativt för en själv. Självklart ska en eventuell tatuering vara genomtänkt, den ska ju trots allt sitta kvar livet ut. Och för mig blir den perfekt på det sättet. Mina känslor kommer också vara livet ut.

tisdag 19 januari 2010

En ny typ av tolerans


När man blir småbarnsförälder på riktigt är det inte bara de vardagliga rutinerna som förändras. Man får också ett nytt sätt att se på saker och ting. En så simpel sak som en dusch, som tidigare kunde kännas som ett nödvändigt ont, blir nu ett av de enda tillfällena då man helt är för sig själv. Därför också en skön stund för avkoppling och eftertanke. Sådant man inte får tid till på dagarna, då det finns en annan liten person som kräver ens uppmärksamhet. Shoppingturerna däremot, som var avkoppling för mig innan, blir snarare mer av ett stressmoment nu. När vill Mille ha mat nästa gång? När kommer han vakna och tröttna på att ligga i vagnen?

Toleransen för smuts ökar i och med att man sällan lyckas ta sig igenom en dag utan att få babykräks eller Milledreggel på sig. Man orkar inte byta tröja flera gånger om dagen. Förut gjorde jag det för att jag ville, nu för att jag måste, och det är inte alls lika kul. Därför låter jag för det mesta bli det.

Toleransen för kall mat ökar också nämnvärt efter man får barn. Det är sällan man hinner avsluta måltiden innan maten kallnat. Alternativt äter man på stående fot för att hålla koll på den allt mer svåraktiverade pojken. Jag som alltid varit mycket kräsen med värmen på maten får nu lära mig att kall mat mättar lika bra som varm. För oftast är det bara mättnaden man vill åt, det är inte så noga med njutningen...

Stök är något annat som tar kontroll över ens liv på ett nytt sätt. Jag är väldigt noga med att hålla Milles grejer rena och se är noga med att se till att hans tillvaro blir säker och trygg. Däremot ligger det prylar precis överallt, inte sådant som direkt smutsar ner utan sådant som stökar ner. Jag vill absolut inte ha det så, men det är som om det inte går att förhindra dess framfart. Än kommer jag inte erkänna mig besegrad av detta berg av grejer som blir liggandes, ofta Millesaker som han inte använder, men jag antar att viljan är större än orken på det området.


Hur som helst har ett nytt liv i många avséenden flyttat in det senaste halvåret och det rör om rejält kan jag tala om. Samtidigt är det ingenting jag för en sekund skulle överväga att byta bort. Mille är absolut något av det bästa som hänt mig, och precis som allt annat stort lämnar det spår och ger konsekvenser, bra och mindre bra. Då kan jag se alla dessa biverkningar på ett annat sätt. Något som blir avtryck av den tillvaro jag lever i. Avtryck av Mille.

torsdag 14 januari 2010

En avlägsen tillvaro

Idag var jag och Mille och träffade vår föräldragrupp på BVC för första gången. Det var trevligt att komma iväg och träffa lite andra mammor och barn. Precis som annars när man träffar folk för första gången inledde vi träffen med en presentationsrunda.

Jag visste redan innan att jag skulle förväntas berätta om Elliot. Inte förväntningar från någon annan, men i sådana samtal med relativt nyförlösta mammor är tal om familj och förlossningar oundvikligt. Särskilt om man sitter i en föräldragrupp där det är ett av de primära samtalsämnena som ska gås igenom.

Det är inte särskilt jobbigt för mig längre att redogöra för vad som hänt, så länge jag kan vara saklig. Faktum är att jag ibland kan bli överraskad över att jag kan låta så oberörd angående det som hänt. Jag tror det beror på att tanken om familjen som den kunde ha varit känns så avlägsen, som ett luftslott. Det var längesedan jag tänkte på en verklig tillvaro med Elliot. Det är väl det som kallas acceptans.

Även om det ligger lång tid av bearbetning bakom var det ändå i samband med att han dog som alla förhoppningar grusades. Allt blev verkligt där och då! När dammet lagt sig ser man bara resultatet tydligare och det är väl där jag är idag.

Jag skulle gärna suttit idag och berättat om Mille och hans storebror. Om den första tiden som tvåbarnsmor "på riktigt". Men så blir det inte. Och kommer inte bli heller. Inte på det sätt jag önskar i alla fall. Men varför skulle jag få det jag önskar mer än någon annan? Tanken på en tillvaro med Mille och Elliot under samma tak är avlägsen och overklig, för hur beskriver man annars sådant som inte kommer att inträffa.

tisdag 12 januari 2010

Drömmen om familjen


Ett par dagar innan jul firade mina föräldrar 25-årig bröllopsdag. Som present till dem tog jag, min syster och Kristian med dem på en hemlig utflykt till Bjertorp slott på middag, där de för 25 år sedan hade bröllopsfest. Det blev en mycket lyckad utflykt och jag tror att vi alla uppskattade den mycket.

25 år är ju en jättelång tid, jag har inte ens levt så länge. Jag blir alltid fascinerad av människor som håller ihop så länge och fortfarande är lyckliga i varandras sällskap.


Mina föräldrar är stora förebilder till mig, men jag vet inte om de vet om det. Jag tycker att de är bra föredömen när det gäller föräldraskap och medmänniskor. Själv har en dröm om att min familj också ska vara en trygg och kärleksfull plats och att det ska finnas en styrka i den som gör att man klarar av prövningar och annat som är jobbigt. Också en plats där glädjen får vara central, och där man tillsammans plockar fram små och stora ämnen man har att vara glad och tacksam över.

Jag och Kristian har varit gifta i fem år till hösten och det är långt för någon som är i min ålder, men vårt äktenskap är fortfarande ungt. Träbröllop är ju inte lika ädelt som silverbröllop. Mitt liv kretsar just nu ovanligt mycket runt min familj, eftersom föräldrarollen just nu är min primära sysselsättning och inkomstkälla. Jag vill inte vara hemma många år, men ser chansen att vårda familjen lite extra, nu när en ny medlem flyttat in.

Jag hoppas att Mille kommer att växa upp i en kärleksfull familj han också. Man kan inte veta mycket om framtiden, men man kan ha drömmar och planer. Mina föräldrars förhållande, som klarat över 25 år, är en bra förebild för mig. Även mina svärföräldrar har hållt ihop länge. Nyårsafton förra året hade de varit gifta i 35 år. Det är också beundransvärt. Samtidigt kan man tycka att det är självklart att man ska hålla ihop livet ut när man avgett sådana löften, men det är inte alltid så.


Jag tror absolut på mitt och Kristians förhållande, men man får ha respekt för livet och dess kriser. Jag talar inte om att sticka när det känns lite jobbigt, utan de riktigt allvarliga kriserna som man behöver bearbeta ordentligt för att ta sig igenom. Jag hoppas innerligt att jag och Kristian är tillräckligt starka för att klara sådana situationer. Vi har kommit igenom en svår kris när Elliot dog, som jag tror är bland det värsta vi kommer vara med om. Men bara för att man klarat av en svår situation är man inte beskyddad från andra. Livet fungerar inte på det viset.

Min dröm om familjen är helt enkelt att den ska vara stark, kärleksfull, öppen och varm. Det är egenskaper man behöver vårda och det vill jag absolut göra. Vad jag erfar är det också viktigt med en rejäl dos humor, och det kanske låter konstigt att jag tycker det är så viktigt. Men visst vore det tråkigt att leva i en familj där man inte har kul tillsammans? Glädjen i vardagen är mycket viktig för mig och det gäller alltid, vilken fas man än befinner sig i. Det hjälper en att ta sig vidare mot nya mål och upplevelser.

måndag 11 januari 2010

Kanske lite lik mamma ändå






Överst finns en bild på Kristian som liten, sedan en bild på mig som liten (lägg särkilt märke till de snygga tapeterna) och sedan den äkta varan, Mille, som han är. Ända sedan Mille föddes har alla hela tiden sagt till oss att Mille är mest lik Kristian. Jag har svårt att se vem han är lik, men majoriteten tycker att han är mest lik Kristian, med undantag för ögonen, som ska vara mina. Du kan ju göra en egen bedömning.

Pratet om att Mille är så otroligt lik pappa är på sin plats gissar jag. Det är ju oftast inget tvivel om vem som är mor när ett barn kommer till världen, så det kanske är skönt för fäderna att få den bekräftelsen, även om det så klart inte är något att tvista om i vårt fall. Otrohet är knappast något som lockar och varför skulle jag?

Det är även kul för mig att se något av mannen jag valt att leva med i vår son. Det blir på något sätt en kärleksförklaring. Samtidigt kan det vara kul att höra någonstans ifrån att Mille är lik mig. Jag har ju ändå gått igenom rätt mycket för att få ut honom till denna värld, men samtidigt är det inget jag vill ha någon särskild typ av bekräftelse för. Det räcker gott med att Mille mår bra och att han finns i vår familj. Det finns dock de som tycker han är mest lik mig, men de är en rätt ringa skara. Den största anhängaren är min syster...

Idag sov Mille lite längre än mig, så jag passade på att gå ner och plocka lite med allt möjligt. Då hörde jag att Mille låg och pratade uppe i sovrummet, så jag trodde att han var redo att gå upp. När jag kommer fram till honom märker jag med ett léende på läpparna att han pratar i sömnen. Högt och inlevelsefullt. Då har han fått en del från mig ändå. Kristian har alltid retat mig för att jag pratar, eller rättare sagt mumlar, i sömnen. Och det gjorde Mille också. Det var ju mummel, kanske på grund av att han inte kan prata än, men i sömnen var det i alla fall.

Nu kommer en spännande tid så vi mer och mer kommer upptäcka insidan på Mille och inte bara de yttre dragen. Vi får hoppas att han är lik både far och mor, för visst är det kul att se sig både sig själv och sin man i någon man tycker om så mycket. Men där tar nog det biologiska stopp. Det Mille kommer lära sig nu kommer nog till stor del vara det han ser och sedan härmar och tar efter.

Denna typ av diskussioner som gäller likheter och olikheter är inte den typ som brukar trollbinda mig. Barnet utvecklas ju, hur mycket vi än försöker påverka dem, till den den blir. Detta med lite arv från mamma, lite från pappa, men i en egen ny förpackning och egen tolkning kan man säga. Framför allt blir barnet till en egen individ, med egna funderingar, egenskaper och drömmar. Och det gäller både dig och mig likaväl som Mille.

fredag 8 januari 2010

Stackars oskyldiga barn




Nu sitter och tittar på när Mille får gröt av pappa. Mille, som vanligtvis älskar gröt, är lite kinkig just idag. Tills vi kommer på att det är vatten han vill ha. Att något så enkelt ska vara så svårt att förstå.

När jag inte helt förstår Milles signaler känner jag mig ofta otillräcklig. Det finns så mycket han inte kan uttrycka tydligt och då är han beroende av vår dagliga och i mångt och mycket rutinmässiga omvårdnad för att få sina behov tillgodosedda. Det får mig att tänka på hur beroende barnen faktiskt är av sina föräldrar. Inte bara det förta året utan hela uppväxten, hur länge den nu varar. När jag tänker på det blir det så tydligt vilket ansvar vi har för våra barn. Jag kan må dåligt när jag tänker på de barn som råkar födas in i osunda och hemska familjeförhållanden, där föräldrarna försummar och utnyttjar sina barn. Vi läser om det och försöker förtränga det, men det förekommer.

Lilla Mille är så beroende av mig och Kristian och man gör verkligen allt för att han ska må bra. Ändå känner man sig bristfällig emellanåt, för att man inte helt kan veta hans behov. Man gör sitt bästa som förälder, men det oskyldiga i honom gör att man tänker på allt han inte kan förmedla. Allt han inte kan försvara. Allt han inte kan ifrågasätta.

Tack och lov mår de allra flesta barn bra och växer upp under kärleksfulla förhållanden men man tänker ofta på de barn som inte mår bra. De kan inget göra, utan är helt beroende av de vuxnas godtycklighet och eventuellt bättre medmänniskors medkänsla. De utsatta är inte i majoritet, tack och lov, men ett nedtryckt och nedvärderat barn är absolut ett för mycket! Hur du och jag kan hjälpa ett sådant barn?

Praktisk, snål eller bara ytlig?



När man är gravid är vikten ständigt aktuell. Man går under några månader upp flera kilon för att barnet man väntar på ska gotta till sig ordentligt innan det är dags att möta det då relativt okända hjärtebarnet.

Min första graviditet gick jag upp ca 13 kilo, inte så farligt mycket. Innan det var dags igen lyckades jag komma tillbaka till min orginalvikt, om man nu kan kalla den för det. Med Mille slog det till ordentligt. Närmare 20 kilo lade jag på mig. Jag har fortfarande åtta kilo kvar att gå ner och det är inte själva vikten som är jobbigast, jag är ändå nöjd med kroppen. Det ska väl synas att man fött två barn. Det som är jobbigast är att jag, klädtokig som jag är, har väldigt lite kläder att sätta på mig eftersom framför allt alla mina byxor sitter tajtare än ett andra skinn om de inte fastnar redan vid låren.

Idag har i alla fall jag och min syster varit iväg och reashoppat och det tar emot när man köper kläder som man hoppas ska bli för stora en vacker dag. Jag är lite snål och vill inte lägga för mycket pengar på sådant som är för kortvarigt. Å andra sidan kanske jag är väl optimistisk som hoppas krympa i mina gamla kläder, men jag tycker om mina gamla kläder och vill gärna kunna använda dem igen. En helt ny garderob kan vara kul att köpa, men inte för plånboken.

Detta kan mycket väl låta som dåliga svepskäl. Visst kan det vara så att det är så enkelt att jag bär på en illusion om att skönheten sitter i det yttre. Och att detta yttre måste vara på ett visst sätt. Säger detta att jag är ytlig och obekväm i min nya kropp och därför försöker att komma tillbaka till gamla vikter och gamla storlekar? I så fall är det god tid att jag väcker mig själv och jobbar på att se skönheten i det som är. Lära mig att trivas med vilken kropp jag än får. För så mycket kan jag inte påverka den.

Om det är någonting man ska komma ihåg i denna fåfänga värld är det att man sällan kan leva upp till de förväntningar omgivningen och samhället ställer på en. Det gäller även utsidan. Jag är inte sen att erkänna att jag är mycket intresserad av mode och annat som är snyggt, men jag får därför också försöka att hålla det på rätt avstånd, ett sunt avstånd.

De personer som jag känner som jag tycker utstrålar mest skönhet väger mer än jag själv. De personer jag tycker är finast känns ovanligt trygga och säkra i vilka de är. De är inte särskilt veliga och inte heller modeslavar. Det är nog det som är så attraktivt. Att de har lyckats strunta i samhällets förväntningar och krav. De vackraste personerna är sig själva hellre än trendkänsliga.

Jag vill vara den jag är men samtidigt vara mindre beroende kataloger och modeföretag. Men samtidigt är det en del av den jag har blivit och jag känner faktiskt att jag får utlopp för min kreativitet när jag går i affärer och tittar, men det kan jag ju göra vad jag än må väga. Sanningen att säga är jag nöjd med mig själv och hoppas att jag kommer vara det oavsett vad jag väger eller hur jag kommer se ut framöver. Skönhet kommer till stor del från insidan, det är inget nytt. Och visst är det sant. Det finns nog ingen av de jag känner som jag inte tycker är vacker. Jag tycker att jag kan se något vackert i alla jag tycker om och det är ju beviset för att det är så. Det är betraktaren som avgör och väljer ut det som är fint. Allt annat blir oväsentligt.

torsdag 7 januari 2010

Världens skönaste ljud




Mille är en glad liten skit ska jag tala om. Det är underbart att höra det gurglande skrattet som kommer lite då och då. Ofta helt utan förvarning, och det är det som är så charmigt.

Själv förstår han så klart inte att han gläder oss så totalt med sina glädjeutbrott, men det lär han å andra sidan bli varse om senare. Men det som blir så fint hos honom är just den omedvetenheten och det omedelbara i hans små skratt och léenden. Inget konstlat eller utstuderat. Bara gurglande läten som gläder omgivningen, utan krav på något tillbaka.

Jag önskar att jag själv kunde vara sådan. Jag ser mig själv som en glad person, men det det är svårt att utesluta alla andra känslor. Det minnet har inte barnet. För dem finns bara här och nu. Mille är självklart ledsen också, precis som alla andra barn, men så fort man lyckas få honom på andra tankar är allt det svåra borta. I alla fall tills nästa gång han blir ledsen. För oss lever de jobbiga och otäcka känslorna kvar, även om vi lyckats få ett avbrott av skratt eller glädje.

Det vi andra kan hoppas på är att livet bjuder mer glädje än sorg, så att vi kan känna oss lyckliga i genomsnitt varje dag. Det hoppas jag på för egen del och just nu är jag på väldigt god väg. Jag behöver bara höra Mille göra ifrån sig världens skönaste ljud för att komma på rätt spår.

onsdag 6 januari 2010

Alltid på språng, eller nästan i alla fall...


Nu förtiden är det sällan lugnt här hemma. VIsserligen är många rutiner väl inarbetade, men Mille tar mer och mer för sig. Det gånger han ligger tyst och är lugn är när han sover. När han är vaken skall allt utforskas och berättas om. Och gärna stående i mamma eller pappas knä.

Det är kul att följa honom på så nära håll. Nu sker nästan framsteg varje dag och det är fantastiskt. Han blir mer och mer medveten och mer och mer stadig. Det är verkligen dagar man inte vill missa.

Det är häftigt att människan hela tiden vill utvecklas. Att hela tiden utforska sin omgivning och sig själva. Det blir alldeles påtagligt när man ser på barnen. Inget barn nöjer sig med att ligga still, utan vill hela tiden komma ytterligare ett steg framåt. Så snart Mille lärt sig vända sig, vill han lära sig rulla. När han lärt sig sitta själv vill han kunna ta sig fram o.s.v.



Hela barndomen kommer vara en lång upptäktsresa där nya erfarenheter berikar hans lilla liv. Nya färdigheter kommer utvecklas och många situationer kommer föda ny nyfikenhet.

Tyvärr kan jag själv känna att barnet i mig har stannat upp lite grann. Nyfikenheten och äventyrslusten är inte lika stor som förut, även om den finns där. Människan är ju som sagt driven av att hela tiden ta nya steg. Och det gör vi ju hela tiden, även om vi inte alla kan bli uppfinnare.

fredag 1 januari 2010

Nytt år, nya förväntningar!


Man känner att man har gått igen om detta förr. Man brukar bära en enorm optimism inför det nya och orörda året och man kan stundtals känna sig oövervinnerlig. I alla fall tills man lägger sig på natten några timmar efter tolvslaget. Idag, nyårsdagen, har glittret lagt sig och kvar blir de sanna och realistiska drömmarna.

För vår del handlar i princip allt om Mille. Mille, Mille, Mille. Denna lilla klump som för ett år sedan låg och växte i min mage. Vid denna tid då var jag fylld med förväntan inför denna nya person som växte i mig. Samtidigt bar jag på en oro över hur allt skulle förlöpa. En oro som inte är på samma sätt nu. Visst är jag fortfarande orolig för mycket, men det är verkligen inte det som styr. Det ser jag till!


Innan nästa årsskifte kommer jag hinna börja plugga igen och Kristian kommer vara hemma med Mille på heltid, eller nästan heltid. Nya rutiner kommer inarbetas gällande precis allting och faktum är att det inte skrämmer mig det minsta. Det känns spännande och kul och framför allt nödvändigt och stimulerande.

Babyboomen vi är mitt uppe i har nog inte undgått någon. Vad jag vet i vår närhet kommer Mille få ytterligare åtta nya lekkamrater och släktingar i år, minst! Det kommer verkligen bli ett barnens år, inte bara för familjen Roos i Vårgårda!