En ny typ av tolerans

När man blir småbarnsförälder på riktigt är det inte bara de vardagliga rutinerna som förändras. Man får också ett nytt sätt att se på saker och ting. En så simpel sak som en dusch, som tidigare kunde kännas som ett nödvändigt ont, blir nu ett av de enda tillfällena då man helt är för sig själv. Därför också en skön stund för avkoppling och eftertanke. Sådant man inte får tid till på dagarna, då det finns en annan liten person som kräver ens uppmärksamhet. Shoppingturerna däremot, som var avkoppling för mig innan, blir snarare mer av ett stressmoment nu. När vill Mille ha mat nästa gång? När kommer han vakna och tröttna på att ligga i vagnen?

Toleransen för smuts ökar i och med att man sällan lyckas ta sig igenom en dag utan att få babykräks eller Milledreggel på sig. Man orkar inte byta tröja flera gånger om dagen. Förut gjorde jag det för att jag ville, nu för att jag måste, och det är inte alls lika kul. Därför låter jag för det mesta bli det.

Toleransen för kall mat ökar också nämnvärt efter man får barn. Det är sällan man hinner avsluta måltiden innan maten kallnat. Alternativt äter man på stående fot för att hålla koll på den allt mer svåraktiverade pojken. Jag som alltid varit mycket kräsen med värmen på maten får nu lära mig att kall mat mättar lika bra som varm. För oftast är det bara mättnaden man vill åt, det är inte så noga med njutningen...

Stök är något annat som tar kontroll över ens liv på ett nytt sätt. Jag är väldigt noga med att hålla Milles grejer rena och se är noga med att se till att hans tillvaro blir säker och trygg. Däremot ligger det prylar precis överallt, inte sådant som direkt smutsar ner utan sådant som stökar ner. Jag vill absolut inte ha det så, men det är som om det inte går att förhindra dess framfart. Än kommer jag inte erkänna mig besegrad av detta berg av grejer som blir liggandes, ofta Millesaker som han inte använder, men jag antar att viljan är större än orken på det området.


Hur som helst har ett nytt liv i många avséenden flyttat in det senaste halvåret och det rör om rejält kan jag tala om. Samtidigt är det ingenting jag för en sekund skulle överväga att byta bort. Mille är absolut något av det bästa som hänt mig, och precis som allt annat stort lämnar det spår och ger konsekvenser, bra och mindre bra. Då kan jag se alla dessa biverkningar på ett annat sätt. Något som blir avtryck av den tillvaro jag lever i. Avtryck av Mille.