måndag 11 januari 2010

Kanske lite lik mamma ändå






Överst finns en bild på Kristian som liten, sedan en bild på mig som liten (lägg särkilt märke till de snygga tapeterna) och sedan den äkta varan, Mille, som han är. Ända sedan Mille föddes har alla hela tiden sagt till oss att Mille är mest lik Kristian. Jag har svårt att se vem han är lik, men majoriteten tycker att han är mest lik Kristian, med undantag för ögonen, som ska vara mina. Du kan ju göra en egen bedömning.

Pratet om att Mille är så otroligt lik pappa är på sin plats gissar jag. Det är ju oftast inget tvivel om vem som är mor när ett barn kommer till världen, så det kanske är skönt för fäderna att få den bekräftelsen, även om det så klart inte är något att tvista om i vårt fall. Otrohet är knappast något som lockar och varför skulle jag?

Det är även kul för mig att se något av mannen jag valt att leva med i vår son. Det blir på något sätt en kärleksförklaring. Samtidigt kan det vara kul att höra någonstans ifrån att Mille är lik mig. Jag har ju ändå gått igenom rätt mycket för att få ut honom till denna värld, men samtidigt är det inget jag vill ha någon särskild typ av bekräftelse för. Det räcker gott med att Mille mår bra och att han finns i vår familj. Det finns dock de som tycker han är mest lik mig, men de är en rätt ringa skara. Den största anhängaren är min syster...

Idag sov Mille lite längre än mig, så jag passade på att gå ner och plocka lite med allt möjligt. Då hörde jag att Mille låg och pratade uppe i sovrummet, så jag trodde att han var redo att gå upp. När jag kommer fram till honom märker jag med ett léende på läpparna att han pratar i sömnen. Högt och inlevelsefullt. Då har han fått en del från mig ändå. Kristian har alltid retat mig för att jag pratar, eller rättare sagt mumlar, i sömnen. Och det gjorde Mille också. Det var ju mummel, kanske på grund av att han inte kan prata än, men i sömnen var det i alla fall.

Nu kommer en spännande tid så vi mer och mer kommer upptäcka insidan på Mille och inte bara de yttre dragen. Vi får hoppas att han är lik både far och mor, för visst är det kul att se sig både sig själv och sin man i någon man tycker om så mycket. Men där tar nog det biologiska stopp. Det Mille kommer lära sig nu kommer nog till stor del vara det han ser och sedan härmar och tar efter.

Denna typ av diskussioner som gäller likheter och olikheter är inte den typ som brukar trollbinda mig. Barnet utvecklas ju, hur mycket vi än försöker påverka dem, till den den blir. Detta med lite arv från mamma, lite från pappa, men i en egen ny förpackning och egen tolkning kan man säga. Framför allt blir barnet till en egen individ, med egna funderingar, egenskaper och drömmar. Och det gäller både dig och mig likaväl som Mille.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar